Jag sitter med datorn i knät, i fåtöljen i vardagsrummet.
Solen lyser på mig, det är solgass där jag sitter, och jag ser bara med svårighet vad jag skriver på skärmen.
Intill mig finns en liten pall som tjänstgör som avställningsyta för tekoppar, dator, och just denna stund en katt.
Hon ligger och tittar ut i hallen.
Tittar stint ut i hallen.
Plötsligt samlar hon ihop sig, blir bulligare. Reser sig inte, men skjuter rygg där hon ligger och fräser intensivt.
Jag följer hennes blick.
Ut ihallen.
Allt ser ut att vara precis som vanlig…
Men hon är mycket irriterad över något.
Slutsats: Antingen är hon knäpp – eller så har katter verkligen ett sjätte sinne.
(Vill jag då veta vad hon ser?)
(Antagligen inte)
25 04 2008 kl 16:59
Nej, du vill verkligen inte veta. Eller, jag skulle inte vilja det i alla fall. *ryser* Jag tycker sådant där är riktigt läskigt.
25 04 2008 kl 21:30
Ja, man undrar ju…
…men efter en stund taggade hon ner, och sen gick hon ut i köket och käkade lite utan att bry sig det minsta om att passera genom hallen, så vad vet man?
27 04 2008 kl 09:14
Det är nog tur att jag inte kan ha katt. Herregud så rädd jag hade blivit! *s* Jag som är livrädd för spöken och övernaturliga upplevelser.
27 04 2008 kl 16:50
Petra:
Jag har ingen aning om det finns spöken. Jag har som inte funderat speciellt över det.
Men OM det nu finns spöken är de uppenbarligen osynliga för mänskliga ögon, eftersom jag aldrig sett något.
OM de finns och inte syns så har jag sannolikt träffat åtskilliga spöken redan, jag är ändå 36 år gammal och är de inte väldigt sällsynta så borde vi ha träffats. De verkar strunta i mig och …ja, då är det ju inte mycket annat för mig att göra heller.
De har ju i alla fall inte bråkat med mig, så de som eventuellt finns här är nog rätt hyggliga ändå.
29 04 2008 kl 07:29
Klart du vill
Kram.
Sånt är ju spännande. Och nu fick jag uppslag till ytterligare en blogg… tack
29 04 2008 kl 16:06
Åh, det var så lite, kära Birdie!
Kanske VILL jag det? Nå, hursomhelst får jag leva i okunnighet.
Att hon ser saker jag inte ser vet jag ju; det märks ju när hon leker, för då har hon uppenbart en leksaksompis, du vet, en sån där Molgam som Alfons hade…
Det är rätt kul att se