Månadsarkiv: augusti 2008

Enough..!? Please!

Nej.
Jag skulle inte drömma om att försöka ta en promenad idag. (Det är 6,8 km runt, förresten)
Det är knappt man tar sig ut i vedbon. Det regnar. Det öser. Emellantåt öppnar sig skyarna, det forsar över hängrännorna, skvalar och rinner på fönstrena.

Jag och skorven håller oss inne, bakar, myser, eldar i spisen.

Ute är det helt plötsligt 12 grader. Istället för 32. Jag har letat rätt på en fleecekofta. Lindar in skorven i grodfilten.

Brrr!


Av princip…

…springer jag inte.
Jag avskyr att springa.
Det är helt enkelt inte min grej.
Jag promenerar, gärna och långt, och ofta med ett ganska gott tempo men springer gör jag inte.
Jogga!? Det händer helt enkelt inte.
Jag avskyr det.
Det är avskyvärt långt mellan endorfinkickarna, det får mig bara att vilja dö.

Men idag hände det.

Jag sprang.
Säkert hundra meter.

Två tredjedelar av vår nittiominuterspromenad var avklarad. (Jo, jag ska kolla med tripmätaren på bilen hur långt det är, någon gång…)
Jag konstaterar med en blick på himlen att jag borde tagit med mig regnkläder eller helt enkelt avstått dagens runda, för inte hinner vi hem innan de där mörka molnen…?

Nej.
Vi hann inte.
När jag kommer över backkrönet vid Stallet kommer regnet.
Det är ett ordentligt regn, jag slänger överdraget till barnvagnsinsatsen över Skorven i vagnen och springer ner mot badplatsen, springer allt vad jag kan, barnet skakar och rullar förskräckt i vagnen. Jag rundar, sladdandes, ett hörn och sliter sedan in vagnen i det lilla omklädningsskjul som finns vid badplatsen.
Väl inne under tak skakar jag av mig en massa vatten. Iskall av allt regn, och torkar av mig på Skorvens ohyggligt fräscha kräk-handduk.

Där blir vi sittande i trekvart, medan åskan dånar och sjön ser ut att koka av det häftiga regnet…

I mp3-spelaren underhöll Pia Johanssons ”Sommar”.

Väl hemma igen väntade DN, en kopp kaffe och igårbakta bullar. Sällsynt välförtjänta!


Alien

Jag rycker nästan till när jag ser monstret i ögonvrån.

Tack, Gud, för att du gjorde dem så små…

Trollsländelarven har krupit upp ur dammen, satt sig på undersidan av ett näckrosblad för att torka, för att krypa ur den gamla kostymen, veckla ut vingarna och sedan så småningom kunna flyga iväg, nu som fullvuxen trollsända.

Kvar blev kostymen…


Sailorboy junior – Sailorboy senior

Här i stugan har vi det oförskämt bra, jag och min pojk. Vi ”gör” inte speciellt mycket, ogräset frodas i rabatterna och jag tar inte tag i några större projekt runt huset, trots att jag någonstans ser att ett och annat behöver oljas, skrapas, målas, grävas upp eller ner, flyttas på och vattnas.
Jag är dålig på att multitaska, jag har svårt att bortse från lillkillen som sover eller inte sover, och är han vaken är det svårt att göra något annat än att vara med honom.
Så ska det vara, den här första tiden.

I tisdags var det sex veckor sedan han föddes, tiden har gått så fort…
Dessutom hade han namnsdag, och till råga på allt fick vi fint besök så flaggan hissades och en blåbärspaj bakades.


Lillkillen kläddes fin i en av de sötare bodysarna, en som Morfar och Bonusmormor införskaffat, en Sailor-body, med fyrar, båtar, frälsarkransar och hela kitet.
Självklart ska killen ha den bodyn på sig, när så fint besök som Faderskapet, som är sjöofficer och mycket seglingsintresserad¨, kommer. Lillkillen blir – självklart – söt som en karamell.

Jag blev glad över att min spontana inbjudan accepterades, jag vill ju att de ska lära känna varandra, äpplet och päronträdet, och jag ansträngde mig en smula för att dagen skulle bli trevlig, med förberedda godsaker i form av just denna blåbärspaj och trevlig grillning till kvällen. (Han är bra på att grilla, till och med bättre än jag! ;) )

Dagen blev god.
Om än en smula jobbig. För han anstränger sig och jag anstränger mig. Men det finns gott om ”grynnor och skär” att gå på, samtalet flyter inte alltid lätt men lyckligtvis står vi ut med tystnaden som uppstår ibland, innan någon av oss tar upp någon ny, ofarlig, samtalstråd.

Märkligt väl märker lillkillen att jag är spänd, för aldrig har han varit så mammig, så famnberoende, så trygghetstörstande som denna dag. Aldrig har jag ammat ett barn så ofta som denna dag och sällan har han varit så svårsövd.
För spänd var jag.

För vad är rimligt?
Faderskapet har gjort sitt val, väljer att vara passiv, att inte ta del i vårt liv mer än marginellt och så är det.
Samtidigt kan jag inte riktigt komma över det, acceptera det. En människa har fasen inte rätt att välja bort sitt eget barn. Vuxna människor kan man välja bort, men inte sina egna barn, det är mot reglerna.
Men jag har ju fel.
Det är mot MINA regler, men jag bestämmer inte över andra människor.
Även om jag försöker, även om jag vill, även om jag önskar att jag kunde och fick.

För jag vill ju att min pojke ska ha en pappa som bryr sig om honom.
Så jag bakar en blåbärspaj, sätter på honom en söt body och gråter inombords över att han inte per automatik blir accepterad, omhändertagen och älskad.

För det blir han inte.

Vad som händer i framtiden vet ingen, men samtidigt; ska jag fortsätta anstänga mig, fortsätta baka blåbärspajer och fortsätta att se att han inte är lika fantastisk i faderskapets ögon som han är i mina…?
Behöver jag konfronteras med det?

Framförallt.
Ska min lilla pojk konfronteras med det; att faktiskt bli bortvald?
Gång på gång?


Workout

Min lilla pojke vilar lite, efter att än en gång bevisat att han visst orkar lyfta huvudet.
Det är tungt, jobbigt, men går. Den stora utmaningen är väl snarare att få benen att inte lätta av bara farten.

Så annorlunda är proportionerna på en babys kropp: huvudet är tungt tungt och benen larvigt lätta.

Själv promenerar jag, runt Stocktorpsfjärden, var och varannan dag. Jag vet inte hur långt det är, men det tar ganska exakt nittio minuter, så en liten bit är det allt.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 980 andra följare