I nattmörkret tittar jag ner i spjälsängen, på barnet som sover.
Pyamas med små spöken, och avklippta fötter – barnet växer ur allt med farlig fart.
I famnen ligger den grårandiga gosekatten och en urdrucken vällingflaska.
Jag går nästan sönder.
Hjärtat slår dubbelt, slår hårt hårt hårt i bröstet på mig, alldeles för hårt för att det ska vara behagligt och jag andas och klappar mig lugnande på handen.
I ett annat land långt borta grävs en liten flicka fram ur rasmassorna. Under ett annat hus ligger fyra människor, chanslösa men vid liv och väntar på att dö.
Och här hemma står en familj och tittar på sin fjortonårings tomma säng. Där kommer han aldrig mer att sova.
Snälla hjärta, stilla dig, rara hjärat, ett slag i taget, seså…
”Find a Happy place! Find a happy place! Find a happy place!”
18 01 2010 kl 23:27
Så fint du skriver *kram*
18 01 2010 kl 23:35
Du vet redan vad jag tänkt. Ju. Själv ska jag gå upp och klappa lite på mina barn.
18 01 2010 kl 23:40
Och jag håller om mina. Även om de inte alltid vill. Vi tre åkte ut till Täby ikväll och höll om familjen. Det var en märklig tystnad av högljudd gråt i det huset. Vi höll hårt och de gick sönder i alla fall och pappan sa att han aldrig vill vakna till en ny dag. Och alla förstod honom. Vi håller hårt nu. Runt de vi har nära. Kram vännen <3
18 01 2010 kl 23:43
Ja, Christina
Hur överlever man?
Det är det ju faktiskt inte alla som gör – men märkligt nog de flesta.
Vad säger man när inga ord räcker till?
Eller så gör man bara som ni gjort – håller om. Håller i, håller ut.
18 01 2010 kl 23:42
Det är lätt att bli rörd även om man inte har några barn.
19 01 2010 kl 00:06
[...] också allt som hänt runtomkring. Essa skriver så innerligt om det och jag har hela dagen bara vågat nudda vid tanken på hur det kan kännas att förlora ett barn. [...]
19 01 2010 kl 01:33
Tack.
19 01 2010 kl 06:04
Fasching.
Jag önskar det fanns mer jag kunde göra.
19 01 2010 kl 10:41
Nu skriver du sådär fint igen. *klump i halsen* Kram.
19 01 2010 kl 12:05
Hur mycket elände jag än sett eller varit med om så slår det alltid an en nerv när barn far illa.
Precis det som du beskriver så fint!
Tack!