Kategoriarkiv: Lila saker

Om hopp

 

Somliga saknar vett nog att ge upp.

 


Lila.

”Mamma! Ja ska plocka blommoj åt dej!”


Na-a-a-appenpappen, Mamma!

Så låter det här hemma, när det kör ihop sig. Oftast bromsar jag: Napp får man ha när man ska sova, inte annars, men ibland är nöden för stor, behovet av just den sortens tröst skriande. Bokstavligen talat. Efter en liten stund har han lugnat sig, pojken min, och vi kan prata om det som nu gått snett.

 

Min pojk har många nappar, till och med flera lila, men just den här nappen är speciell.

Jag vet inte vem som givit den till honom.

Lilla Essingen fick den när han låg på Neonatalen på Huddinge Sjukhus. Själv låg jag på BB och mådde riktigt sunkigt och han mådde inte tiptop han heller, de där första dygnen. Han fick den av någon sköterska och jag upptäckte den när jag – med rullstol – fick hälsa på honom.
Han låg där som en knubbig och trind liten flodhästunge intill de andra barnen, många med mindre än halva hans kroppsvikt. Neonatalen är inte bara för förtidigt födda barn. Det är helt enkelt intensivvård för ALLA nyfödda små knoddar som mår skrutt.
Jag frågade om nappen – man har ju en massa planer om att inte använda sånt innan man får barn… – och fick ett ganska bestämt svar från en av sköterskorna: Små sjuka barn som behöver den tröst en napp kan ge får napp. Punkt.
Och varför argumentera om det?

Jag fick skjutshjälp upp till Neo, och så småningom tog jag mig upp på egna ben, och försökte få igång min egen havererade kropp. Sen fick jag ta med mig honom ner till mig några timmar, och efter några dygn skrevs han ut från Neo och sov i min famn, i min säng, intill mitt hjärta. Vår första natt tillsammans. Jag sov säkert dåligt, och jag minns att jag var uppe om natten och gjorde i ordning, hämtade mjölkersättning eftersom min amning inte kommit igång än.

Han  vaknar fortfarande ofta om natten. Har tar några snubblande steg till min säng, klättrar upp och boar in sig i min famn.
Undantagslöst säger han sen:

”Nappen..!”

…och undantagslöst har den blivit kvar i hans egen säng.
Oftast har jag en extra på lut, och med det att han fått den somnar han för det mesta om på några minuter.

Själv kan jag bli liggande, där i mörkret.
Känna doften av hans hjässa, av håret, av varmt barn, av lek och sand, av lycka och spring.

Tre år av välsignelse.
Tre år av äventyr.
Tre år av lycka.

Tre år. Precis just nu, precis när det här inlägget publiceras.


De där Tjejsakerna…

Ja, det är inte min grej.
Jag är dålig på dem, känner mig ofta vilsen och klumpig när det kommer till det där klassiskt feminina, det där uttalat kvinnliga.
Make Up till exempel.
Visst kan jag sminka mig hjälpligt, men jag gör det sällan och när det händer känner jag mig både fin och obekväm. (Ja, jag pratar bort läppstiftet på nolltid och råkar klia mig i ögat utan att tänka mig för. Varje gång)
Jag avskyr att köpa kläder och än värre är det att köpa skor. (I helvete ”vara fin och lida pin”. Jag har HÄLLT blod ur ett par vita pumps en gång)

Därför har jag lite roligt åt mig själv nu, när jag helt plötsligt kommit in i något sorts nagellacksnoja.
Helt sprunget ur skyn är det inte. Ansvar fördelas jämnt mellan Malin och Filippa. Själv är jag – självklart – fullständigt ansvarslös. Som alltid.
Malin har nämligen en alldeles underbart charmig liten sminkblogg, som även en människa som egentligen är ganska ointresserad av smink kan läsa med behållning. Stor behållning till och med. En sminkblogg som inte bara visar upp olika läppstift och nagellack, utan också bjuder på personliga reflektioner, utmaningaroch gyllene stunder. Och då kan någon som jag åka dit. Och helt plötslig gå till Åhléns City och köpa nagelgrejs för femhundraspänn. Barasådär. (Tro mig, jag är inte den som bränner pengar på skönhetsprodukter)

Så.
Vad köpte jag då? Jo, här Carina, kommer det där vi pratade om idag. Nail Food, från Scratch. Malin lovar att den där lilla flaskan innehåller magiska droppar för såna som oss, som har korta, trasiga, flisiga naglar. Och jag vill så gärna tro på henne att jag köpt den.

Dessutom köpte jag det här underlacket och ett överlack. Det skulle ha blivit Malins rekommendation, det med men jag tiltade nog lite av makeupavdelningsöverslag att det blev OPIs Top Coat och det får duga gott. Lilla Essingen var med under hela äventyret, ledsnade hårt av mitt velande och snurrande bland hyllorna och fick som muta välja ett helt eget nagellack, då bland Depends billiga små mini-lack. När en flaska kostar 25 spänn kan man ta ut svängarna lite.

Om någon tvivlade så vet vi nu, det här är min pojke, det är det, för han valde … ett lila lack! (Helt utan påverkan av Mamman. Sådetså!)

Ja. Ganska mesigt är det, men han är ju ganska liten, med det att han växer till sig blir nagellacken säkert häftigare!


Lila saker #2

Jag förstår att ni biter på naglarna.
Spänningen är oliiidlig.

Jo.
Det är ännu en blomma.
Den är fantastiskt lila.

Lilla Essingen kommenterade dem när vi gick förbi ett snår på väg till Dadi:

Mamma! De luktaj godis!!

Så här års säger jag som Christina Stielli – Syréner är underbara. Jag knarkar doften, parkerar i snåren och struntar i myror och andra småkryp.
Och snyggast är de där djuplila. De ljuslila är ok, de vita är maffiga men bäst är de djuplila, å tänk att få ha en hel häck med djuplila syréner…

(I mitt liv finns bara en risig och eländig kornellrad och jag lovar, den gör mig inte det minsta lycklig)


Lila saker.

Det finns för få lila saker.
Å andra sidan så är de som finns ofta sjukt snygga.
Så för att uppmärksamma världen på det tänkte jag bjuda på några.
Lila saker alltså.

Allium.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 980 andra följare