… I din ficka så ska jag berätta om ditt liv…”
Jag fingrar på den lilla samling av småsaker jag har i morgonrocksfickan. Det skramlar lite. De flesta föremålen kan jag identifiera. Det är en napp, nägra småmynt – finders keeos, tvättbonus – och två valnötsskal… (man skulle kunna lägga något kul i dem och limma ihop och lägga tillbaks nöten i skålen igen.)
Men några grejer får jag inte ordning på, så jag samlar ihop bråten i handen.
Ja. Lite lödtenn. Helt normalt.
Hrmm
Ser ni vinkningen?
Ja, jag hoppas verkligen att den förrymda pingvinen som inte längre bor i Tokyo Sea Life Park har det bra.
Jo, visst tror jag att ett vilt djur hellre lever i frihet, även om jag också har stor förståelse för att så trafikerade vatten som Kyo-Edos mynning i Tokyo knappast är det mest fridfulla habitat en pingvin kan tänka sig.
Kanske var planen ungefär som Gils plan i Finding Nemo
Men ändå. I allt elände i nyhetsflödet blir jag lite glad över att en liten pingvin bevisat att de kan flyga. Ibland.
—————–
Fotografiet är länkat härifrån
Nog för att vi lever i en urbaniserad värld, men nyskördade svenska morötter – i februari?
I mitt flöde på twitter pågår någon sorts motionsutmaning.
Det heter ”plankan” och går ut på att man ska stå på tår och armbågar, på golvet. Så länge som möjligt.
Det här är en ganska elak övning, som förutsätter en hel del muskler i mage och rygg. Och ben. Och rumpa. Och… Ja.
Jag har tillräckligt god självinsikt för att inte testa.
Alls
I synnerhet inte inför andra människor, på ett gym eller så.
Mitt kära flöde förärar mig då en liten present.
En länk till en blogg med 22 olika förslag på varianter på Plankan.
Man måste säga ”tack” då, eller?
Jag lovar.
Det var faktiskt inte min idé.
Nu var det, trots det, en mycket bra idé så jag nappade snabbt som en hungrig gammelgädda – eller frusen ptts-tant
Vi for till Fjärilshuset.
Till den tropiska värmen
Till luftfuktigheten
Bort från Nejjävlavember-Sverige.
Väl där inne roar jag mig med att sms:a Lilla Essingens pappa.
”Ledsnade”
”Drog”
Han svarade:
”Nah”
”Varför går det inte att ringa dig?”
Jag svarar:
”Nätet i Lanta är ju lite svajigt.” (varpå jag får batteritorsk och leken lämpligt nog tar slut)
Hade man planerat den utflykten lite längre i förväg hade man haft med sig bättre kameran än ifånen…
Jag kan inte sluta frysa.
Inte så att jag hackar tänder, men ruggig är jag.
Långkalsonger under jeansen.
Fleecetröja.
Raggsockorna rotar jag fram ur lådan i hallen.
Jag tror jag lider av PostTraumatiskt ThailandsSyndrom.
Okänt flöde
