Nu är det ett gäng biljettkontrollanter hos Securitas(som om jag förstått det rätt tidigare var anställda av SL på samma tjänster) som blir stående utan stol när musiken tar slut. De blir av med jobbet, eftersom Securitas avtal med SL går ut. Nej. SL lär nog inte förnya det, eftersom man kommit på att Securitas fuskat, och rapporterat fler kontroller än vad som genomförts.

SL ska genomföra en ny upphandling,enligt konstens alla regler, och räknar med att den är klar till årsskiftet.(Om nästan ett år alltså)
Biljettkontrollanternas fack försöker få SL att skynda på processen, och rädda anställningarna för de sextio kontrollanterna. Jag gissar att tanken är att den som vinner upphandlingen också ska anställa dem.

Vilka som förlorar i den här historien är uppenbart.
Det är inte Securitas, som tjänat gott om pengar i utbyte mot lite dålig press.
Det är inte SL, som kan tacka några av sina fd anställda för hjälpen: en fuskande underleverantör blir av med sitt avtal.

Det är de lojala fd SL-anställda som rakryggat berättat om fuskandet och om kulturen på Securitas som drivit fram det, som nu betalar. De blir av med jobben, dessutom riskerar de att uppfattas som tjallare av kommande arbetsgivare.

I år. År 2012,som kallas The Year of the Whistleblower

Jag har ett litet barn. En liten människa, av mitt blod, bor i min famn, i mitt hjärta, i mina tankar.

Jag trodde att den här bubblan skulle… gradvis tunnas ut av vardag och stress och trötthet och jag ska inte hyckla. Jag stressar, jag sover för lite, har för låg lön i förhållande till mina utgifter, och framförallt i förhållande till allt jag skulle vilja göra. Min vardag är mycket inrutad och något så enkelt som en afterwork kräver åtskillig planering och framförhållning. Ofta känner jag mig lite fångad i alla små rutor av tid, avgränsade till sånt jag faktiskt INTE tycker är jättekul eller väldigt viktigt, utan som måste göras, hanteras, avslutas eftersom jag är en vuxen människa som helt enkelt tar det ansvar jag behöver ta.

Men förvånansvärt många av de där stunderna som glimmar, som jag bär i hjärtat, inkluderar min onge. Han förgyller mitt liv, ger mig mening och jag längtar efter honom så fort jag lämnar honom på dagis, och jag bär min längtan hela dagen, tills jag får hämta honom igen.

Ofta är han så trött då. I bästa fall hinner vi äta tillsammans, men ofta hittar jag honom sovandes i soffan, ungefär lagom tills middagen är klar. Jag bär honom i säng, riggar med blöja, pyamas och välling och … ja, vad kan man göra?

Man äter sin middag själv.

Så att stjäla sig en hel dag tillsammans med sin unge och faktiskt göra annat än vara hemma och röja, försöka städa, sysselsätta honom medan man själv försöker få en massa annat gjort… Nej, att vika en dag till att göra saker tillsammans…

Vi gick på bio.

Filmen var bra, spännande. Väl spännande, stundtals hade jag en gosse ifamnen för stundtals var det väl läskigt för en liten pojke. Det var mycket bra med lite karameller i fickan, som avledning när det körde ihop sig, och det var bra med en halvtom biosalong så att det inte gjorde så mycket när myrorna i byxorna bet.

Vi promenerade på söder, och när vi kommer ner mot slussen säger han: ”Mamma, kan vi inte åka båt?” och eftersom vi faktiskt inte har någon tid att passa åker vi djurgårdsfärjan bara för att vi kan och för att man då också får tillfälle att åka spårvagn. Vi fikar (och är osams om det här med att sitta still på en stol och bete sig som folk bland annat folk) och vi tittar på saker. Vi går in på Fritidsresors kontor på Sveavägen, eftersom han får syn på deras stora logga:”Mamma, däj boj Bamse!!” Vi går in, hämtar en bamseklubbsbroschyr och tittar på bamseklubbsreklamen i montrarna. ”Mamma, ja vill åka till Thailand igen, å leka me Bamseklubben” och sedan åker vi hem till VärldensBästaJenny. Lilla Essingen leker JÄRNET med mitt yngre gudbarn e, medan mitt äldre gudbarn E har fullt upp med sitt. (Han tycker nog att de är för barnsliga…) Så dyker Maria upp, och hon har med sig – Allah u ahkbar!- en present från Belgien, från Pierre Marcolini. Jag tror att det är världens bästa choklad. Vi blir sittande runt ett köksbord och jag lyssnar och tänker och önskar att jag kunde få sitta och lyssna på de här två människorna väldigt mycket mer.

Jag och min pojke har helt enkelt en dag tillsammans som jag böjer runt honom, runt hans idéer och infall, istället för alla andra dagar då jag måste vrida hans vardag runt en massa andra förutsättningar och behov. Märkligt nog – kanske är han så speedad – somnar han inte förrän vi kommer hem, men han somnar mitt i tanke, med Finn McMissil i handen.

Jag står – som jag ofta gör – och ser på honom där han ligger och sover, och är lycklig ut i tårna över vår härliga dag tillsammans.

Tacksamhet och kärlek, ett hjärta som slår så att revbenen borde gå sönder.

Men förlåt, jag måste bara få…

SNÄLLA!! Kan ingen anställa Marcus Birro, ge honom en trasa och en toaborste och tusen hotellrum så han inte har TID att skriva en massa skit i tidningen?!

Förlåt.

Jag ska försöka andas lite nu.

Vi tar det från början.

Eller snarare från slutet, för eländet blir bara värre och värre.

När jag läser Aftonbladet som ideligen hånar kristna genom att skriva om ”jihad” och ”heligt krig” om det som händer i KD är jag övertygad om att vanligt folks tro behöver radikaliseras, lyftas ut ur öde kyrksalar och övergivna församlingshem.

Vänta. Förutom att KD är det pytteparti som lyckades trumfa igenom att den tvångssteriliseringslag som finns INTE skulle avskaffas, en lag som bryter mot en hel rad konventioner. Jag skäms över att min statsminister får brev från Human Right Watch i frågan. Ett land som Sverige borde inte få uppmärksamhet från dem. Partiet som alltså vill – på riktigt – sterilisera människor i Sverige mot deras vilja ska alltså INTE bli omskrivna i Aftonbladet?

…och värre blir det: Vi behöver radikaliseras, alltså lyssna mindra på varandra, bli mer dogmatiska, mer övertygade om att den egna vägen alltid är den enda rätta vägen och att alla andra har fel, är obildade, ocivliserade kättare. Det kanske är lite inkvisition vi behöver? Vi kristna har onekligen en gammal fin tradition av att jaga och dräpa varandra och alla andra vi kommer åt. Det gäller att tro rätt om vi ska få ha en fridfull värld.
Så fridfull som den nu blir. Är. Har varit.

Kanske skulle vi – efter några tusen års försök med just krig och dogmer – testa något nytt?

Att låta var människa tänka och tro som han eller hon vill. Att inte göra politik av religion, låta det vara var och ens ensak?

Men nej. Det tycker inte Birro.

Jag tror vi gör oss en stor otjänst när vi deseperat tråcklar och syr oss en Gud som just för ögonblicket passar våra villkor och lotsar våra drömmar ut på det stora, blinda havet. Jag ber om Guds vilja, inte min egen. Min egen vilja leder mig nästan alltid fel och vilse.

Vilken tur då att just Birro talar om för oss hur vi ska tro istället! Vem vet, han kanske är en reinkarnerad Jesus, den som vi väntat på så länge?

Det slår mig att Marcus Birro kanske helt enkelt missat det mest centrala i kristendomen: Kärleksbudskapet?!
Jesus predikar om kärlek. Han tjatar om kärlek, han pratar sönder öronen på oss om vikten av att älska sin nästa i allt han gör och säger under sin tid på jorden, och han pratar om förlåtelse.
Bara genom kärlek och förlåtelse kan vi få frid, fred och bröd på bordet. Han ligger till bords med horor, kättare och skatteindrivare. Han pratar, han lyssnar och han älskar och förlåter. Rubb och stubb.

Varje gång jag läser eller hör någon hävda att Gud inte dömer, att helvetet inte finns, att det onda är en bluff, att aborter alltid är en rättighet och att livet som växer där inne inte är ett liv utan livmoderinnehåll, när jag hör framträdande läkare tala om aktiv dödshjälp som en rättighet, då inser jag att vi kristna och troende måste börja stå upp för vilka vi är.

Nej. Birro. Jag är inte med dig. Jag vill absolut inte ingå i ditt ”vi kristna”.
Abort är en rättighet, inte för att ett sådant beslut är lättvindigt, utan för att alternativet är orimligt. Preventivmedel räddar liv, sexualitet är inte syndigt och min Gud behöver inte skrämma mig med ett ”Helvete”.

Det räcker att h*n påminner mig om kärleken och förlåtelsen, så vet jag hur jag vill leva mitt liv.

På TV:n skränade en amerikansk studiopublik, och en kvinnlig programledare höll på att spräcka ett aneurysm över en kvinna med minst sagt ovanligt förhållande till plastikkirurgiska operationer. Hon skötte sina egna botoxinjektioner och fillers (och nej, jag har inte riktigt koll på vad en ”filler” är) och hon krävde att få vara vid medvetande under operationerna för att kunna instruera kirurgen. ”Pull the face tighter!”. Hon hade lagt ner långt över en miljon dollar på olika plastikkirurgiska ingrepp och det kan man ju göra om man vill och tycker att det är rimligt.
Hon hade också två döttrar.
Den yngsta av dem var sju år och hade fått ett presentkort i födelsedagspresent av sin mor.
Ett presentkort på ”a boob job”. (The Doctors, TV4)

Det var ungefär här jag fick nog och kastade mig ut ur rummet.

Hemma undviker jag den här sortens program. Det finns sannerligen många att välja på. Jag kallar dem freakshows. Inte för att människorna som skildras i dem alltid är freaks, för det är de inte, men de framställs undantagslöst som galningar, stollar, idioter och puckon.

Programmen kan handla om människor med överdrivna kontrollbehov, som inte kan slänga saker, hoarders. Svårt dysfunktionella familjer där en persons sjuka beteende drabbar en hel familj. Det kan handla om någon 22:årig blondin som skaffat tre kreditkort, inget jobb och stora skulder, och väldigt många fina dyra handväskor och som inte förstått sambandet mellan debet och kredit. Det kan handla om människor med ett ohälsosamt förhållande till mat – för mycket eller för lite – eller om människor med tusen andra sorters problem i livet. Det kan man prata om. Det BÖR man prata om, men helst utan att idiotförklara personen i fråga. Helst genom att försöka förstå vad som gör att människorna gör som de gör.
Men vårt behov av att förfasa oss, få känna oss lite finare, smartare och bättre än de där idioterna, är starkare. Vi får en liten fix av det och det är ”bra tv”.

Därför koncentrerar ekonomirådgivarna sitt program på just människor som lyxkonsumerar med standardinkomster.
Tänk om de i Lyxfällan någon gång kunde göra ett program om en ensamstående morsa på timlön som sliter LIVET ur sig för att få pengarna, timmarna och orken att räcka runt? Eftersom det faktiskt kan bli LYSANDE radio av det är jag säker på att det kan bli bra tv också – men man måste kanske anstränga sig lite mer.

Vi väljer vad vi vill se. Vi är publiken. Ingen producent producerar program utan tittare.

Vi väljer.

Idag fick jag en sötnötsbryt.

På Lilla Essingens hylla ligger en present från Molly.

Så att jag hyllar en reklamfilm måste ses som sensationellt.

Det hela är inte ett nytt fenomen, tvärtom, men man skulle kunna tänka att allt eftersom världen förändras förändras också språket.
Därför blev jag ledsen här om dagen då Språkrådet väljer att lyfta upp ordet ”tjejsamla”.

Tjejsamla – Att ägna sig åt samlande, men inte så intensivt utan bara så att man nöjer sig med några stycken av det man samlar på.

Prefixet ”Tjej” kopplas alltså till att göra något halvhjärtat och oengagerat, eller bara slarvigt.

Nå väl, vårt språk är som sagt fullt av såna här fulheter och jag reagerar på dem och irriteras över dem men den här förvånar mig också, för det är i princip det enda ordet på listan jag aldrig hört förut. De andra har jag hört åtminstone NÅGON gång, så jag googlar.

Jag hittar inte NÅGON träff som INTE är från samma dygn som språkrådets lista.
Min fråga blir: Har de hittat på det själva??

Så hör jag på radio att ordet förekommit i EN (Jag upprepar EN ENDA) nyhetstext, och då i en krönika i Gotlands Allehanda.

Så nej, språkrådet har inte hittat på ordet själva.
De har bara valt ut det som tillräckligt viktigt och relevant för att lyftas in på nyordslistan.
Genom att lyfta det legitimerar man bruket av det, och det är minst sagt unket gjort.

Jag har tvättat.
I tvättmaskinen hittar man ibland en Lissmakiin eller en napp, eller någon kotte eller tre ekollon eller så.

Nu har jag tvättat bort lite höstjackor.

I min tvättmaskin har jag hittat trattkantareller.

Jahapp.

Speciellt snyggt var det inte. Inte alls. I synnerhet inte om man lyfter blicken lite och ser sig om. På tunnelbanan, på gatorna. Jo. Nog ser jag en och annan kvinna i olika sorters slöja och ofta är det unga snygga tjejer. Välsminkade, färgkoordinerade.

Jag blir nyfiken, och börjar googla. Och självklart finns det modebloggar för muslimska tjejer som gillar sin hijab. Gott om dem. The Hijablog ,Welovehijab och Hijabstyle är bara några få. Det är färgglatt, det är annorlunda och det är väldigt ont om påskkärringar i gula hucklen med grodor på.

Alltså.
Jag är väldigt trött på mitt trista hår rätt ofta, nog vore det skönt att bara sno en sjal om skallen och slippa bekymra sig.

Sahar Salman, Hijab-modell.