Etikettarkiv: kultur

Om att få känna sig fin. Inte frän, tuff eller cool utan FIN.

Jag, Lilla Essingen och hans halvsyster strosar runt i Ban Saladans t-shirt/handväsk/krimskramskvarter. Faderskapet och halvbrorsan shoppar Nästanalldelesäkta Billabongtröjor i en ”butik” några steg bort. Vi skrotar och försöker försmäkta i värmen och tittar efter något fint eller lockande och jag tänker att kanske kan vi hitta någon fin t-shirt till Lilla Essingen när han får syn på den.
DEN.

Han mållåser, och vi tittar och den är för liten och jag ser i hans blick att han förstår att han inte kommer få den och jag ser något gå sönder lite i blicken. Inga tårar, inget utbrott, bara något lite uppgivet som jag inte alls gillar att se. Precis som om han förstod att det är något som just han inte kan få och det är då jag bestämmer mig.
Ser vi den någon annanstans, och de har den i rätt storlek ska han få den.
Utan diskussion.

Storasyster är mer än en smula tveksam, men vi har tur, vi hittar den, och han sitter lyckligt med sitt fynd i famnen, och jag är 300 bath fattigare, och sällan har jag väl köpt så mycket lycka till min onge så billigt.

Hemma på hotellet vill han inte ha den på, han är lite ledsen och jag förstår att han sett, hört sina äldre syskons … tvekan. (Vi kan väl beskriva det så, lite generöst) Pappa är mer van vid mammans ”galenskaper” men barn har känsliga antenner och han känner att något inte är helt rätt. Men gång på gång, under vår tid i Thailand tittar vi på den tillsammans och jag tänker att vi spar på den här karamellen. Hemma, i lugn och ro, då tar vi fram den och då, min lilla prinsprinsessa, då…

Jag vill inte att han, redan nu, ska behöva möta ifrågasättande kommentarer.
Det vill jag inte att han någonsin ska behöva, men i synnerhet inte redan nu. Han är så liten, han har inga försvar alls, inga verktyg. Så vi spar det hela så att jag vet att det blir en bra sak. Istället får han något att längta efter, och längtan är också något bra.

—-

Den här scenen kommer ur filmen ”Morocco”, från 1930 och skapade en hel del hallabaloo. Inte bara för att hon kysser en kvinna utan för att hon bär byxor offentligt.
I arbetssammanhang hände det även tidigare att kvinnor bar byxor, helt enkelt för att stora kjolar blev blöta, tunga, otympliga etc, men inte förrän under andra världskriget blev byxor som ett arbetsplagg mer vanligt eftersom kvinnor gick ut i industriarbete medan deras män skickades ut i krig.
Men än dröjde det flera decennier tills byxor betraktas som ett vardagsplagg för kvinnor, än är det långt kvar tills en kvinna klär sig i byxor och går till kontoret.

Det här handlar om kultur, om vad man för stunden hittat på.
Idag är det normalt att en kvinna bär jeans, men onormalt att en man bär kjol.Om han inte är hantverkare, för Blaklader har en kilt i sitt sortiment, och det skulle de knappast ha om den inte gick att sälja. Så kvinnor och hantverkare får bära kjol. Och präster; som bär alba eller röklin under mässa.
Att kliva utanför den ramen kan ingen kille göra utan att riskera konstiga kommentarer.
Inte ens en treåring.

Rosa är den färg som idag oftast används när mode- och designföremål tydligt ska kommunicera att de vänder sig till kvinnor och flickor. Men så har det inte alltid varit. Vid förra sekelskiftet var rosa pojkfärgen och ljusblått flickfärgen

Citatet kommer ur en recension av en bok jag helt klart blir nyfiken på:”Bara den inte blir rosa”.

Idag tog vi fram den, den ljusblå klänningen med vita prickar, änglavingar på ryggen och Hello Kitty på magen.
Åh, så glad han var och självklart skulle den på och han har lekt och dansat och varit i sin klänning hela dagen, och nej, han ville inte alls ta av den när det var dags för pyamas, men jag lovade att man visst kan ha klänning på Dadi.
För det kan man, för där har man haft sin rosa ballerinakjol förut.
Många gånger.

Jag förstår inte varför jag ska stänga in min pojke i en roll där han bara får vara tuff och frän och ball, i bruna, grå, blå och gröna kläder. Kanske någon liten orange detalj. Varför får inte en liten pojke känna sig söt och fin ibland? Varför finns det så ont om bling-dinosaurier? Paljett-rallybilar? Camomönstrade fjärilar? Måste alla kläder och leksaker vara gjorda för flickor eller pojkar, räcker det inte om de är gjorda för barn?

För barn är allt. Modiga, rädda, starka, vilda, söta, näpna, fåfänga, fnissiga… och vi har faktiskt inte rätt att sortera bland känslorna, och ge den ena högen till vissa ongar och den andra till resten.

Dr E lyssnar på Kattens puls.

—-

Läs gärna SVD:s artikelserie om ”Pojkar och klänning”


Å de va sooleeen…

Jag har flått en hare en gång.
Helt enkelt för att det är svårt att äta en hare med kläderna på, och haren behövde hamna i grytan för att hinna bli tillagad innan gästerna kom. Och mannen, jägaren, var sen hem från skogen och där stod jag med en hare med kläderna på.

Det är utan konkurrens bland det godaste jag någonsin ätit, och om någon skulle komma och ge mig en hare med kläderna på skulle jag gladeligen ta emot den, hänga upp den och flå den, för i grytan ska den.

Jag antar att många ryggar lite inför tanken på att flå en hare. Jag vet att många tycker att det är svårt eller jobbig att hantera hel kyckling (även om den då redan är plockad, urtagen och utan huvud).
Många har också svårt att äta rådjur eller lamm eftersom de är så söta.
Och det är de.
Söta alltså.

Jag åt en gång middag tillsammans med en hoper barn, vana vid att fiska och därmed äta fisk, som fascinerades av att pappa fick hjälpa en vuxen gäst att bena ur fisken. Ungarna trodde inte sina ögon.
Sånt måste man få öva på, och äter man bara fyrkantig fisk övar man inte på att bena ur.

Vi lever ett urbaniserat liv. Färre och färre av oss konfronteras med det ursprung vår mat har och det man kallar natur och allemansrätt blir mer och mer exotiskt, mer och mer en upplevelse, på gränsen till det religiösa emellanåt.

Nej. En Björn skriver inte på ett hyresavtal med skidbacksföretag. En björn finner sig ett ide där den tänker sova föda sina ungar och det är VI som klampar in i DESS vardagsrum, inte tvärtom.
Vi behöver lära oss mer om hur man rör sig i skog och mark, om vilka regler och villkor som gäller för att undvika tragiska olyckor där människor och djur råkar illa ut.
Alla som någon gång väckt en tonåring vet att det alltid slutar i bråk. Varför skulle en morgonsur björn vara muntrare?

Jag tänker på åren där utanför Jokkmokk.
Jag tänker på Tors berättelse, om hur han låg i gömsle för att fotografera björn, om hur han såg en björn beta blåbär på Kungsleden. Hur björnen såg turister komma gående, och därför gick runt bakom en sten, avvaktade, och sen fortsatte att beta. De turisterna anade aldrig att de passerade en björn på bara några meters håll.
Björnar är intelligenta djur, och inte alls farliga, bara man är varlig.
Jag tänker på hur jag själv inte vågade släppa hunden i skogen, eftersom en först kaxig men sedan rädd hund springer till sin människa, och då kan ha en uppretad björn i hasorna. Då är det trist att vara människa och utan bössa. Alltså: Koppel.

Jag tänker på min barndom på Orrhammar. På alla tusenbröder, gäddor och mörtar jag fiskat upp, alla nätter vi sovit i tält, lagat mat på trangiakök och svurit åt myggen i skymningen. Jag tänker på att jag lärde mig se skillnad på skogsklöver och rödklöver, på olika sorters fibblor och kamomill och baldersbrå.

Jag hoppas jag får ge min onge all den kunskapen.
Den är långt ifrån självklar.

(Fotograf: Roger Turesson)
Plats: Stockholms Centralstation

Ibland blir det mer tydligt än annars att naturen finns närmre inpå oss än vi kanske alltid står ut med. Nej. Det är inte synd om duvan som blev hökmat.


Om två speciella onsdagar

Man kan tycka att det är en liten skitdetalj.
Man kan ha helt rätt i det.
För det är en liten skitdetalj.

Askonsdag.
Dymmelonsdag.

Inga viktiga helgdagar. Inget vi bryr oss om till vardags.
Inte i en tid när Långfredagen är som vilken annan dag som helst.
När jag var barn [insert knarrig röst] var allt stängt på långfredag.
Allt.
Det var dokumentärer om arkitekturen på skogskyrkogården på TV, och möjligtvis någon konsert från Berwaldhallen.
Biografer, teatrar, affärer.
Allt stängt.
Det här var före 7Eleven och dygnetruntöppna pressbyråer.

Men jag blir lite irriterad när jag läser i faktarutan i anslutning till DNs artikel om fasta.
Meningen med faktarutor är ju att de ska innehålla fakta.
Vara rätt

Askonsdag och långfredag är de strängaste fastedagarna, eftersom Jesus förråddes av Judas Iskariot på onsdagen och korsfästes på fredagen.

Askonsdagen är alltså den dagen som följer fettisdagen och alltså inleder fastan.
Onsdagen i stilla veckan kallas dymmelonsdagen.

Jag frågade runt lite bland människor omkring mig.
Många hade varken hört talas om den ena eller andra.
Det förstår jag, det här är verkligen ingen viktig fråga, inget att bli upprörd över.

Men det är ganska intressant ändå.

Särskilt med tanke på att det rör den religion och kultur som majoriteten av oss är sprungen ur.
Vi lever i en kristen kultur (oavsett om man är religiös eller inte!) och om vi inte har koll på vår egen historia, våra traditioner och vår kultur är det mycket begärt att vi ska ha koll på kulturer, religioner, traditioner som är mer främmande för oss.

Har du koll på skillnaden mellan Shia- och Sunnimuslimer eller känner du till historien omAbraham, Hagar och brödernaIsmael och Isak?
Oavsett om du, jag eller tjejen i kassan på Ica är utövande kristna, agnostiker, ateister, sekulariserade muslimer eller buddhister så är de här historierna, traditionerna en del av vårt kulturarv, något som färgar oss, våra traditioner och tankemönster och därför är det viktigt att ha kunskap om vad som är vad, och hur saker och ting hänger ihop.
Kunskap är en vaccination mot bigotteri och radikalism.
Sen måste kunskap inte självklart komma från skolor och kursplaner. Den kan likväl komma från en amerikansk tv-serie.
Antagligen var det rätt många amerikaner (och svenskar!) som förvånat lyfte på ögonbrynen när Josh och Dr Bartlet håller sin föreläsning för en grupp studenter.

Så tillbaks till askonsdagen och dymmelonsdagen.

Det pratas om att man ska förändra religionsundervisningen här hemma i Sverige.
Kristendomen ska bli mindre viktig. I nästa andetag hör jag ungefär samma visa om historieundervisningen: man ska
sluta undervisa om antiken och medeltiden i skolan.Sverige börjar med andra ord med Gustav Vasa. Inga romerska kejsare. Inga grekiska gudar. Ingen Birger Jarl, ingen Heliga Birgitta. Ingen Dackefejd, inget gästabud i Nyköping. Vi stryker alltihop.

Tillsammans är det här ett angrepp mot den svenska kulturhistorien, och våra barns möjlighet att få tillgång till den.

För hur ska man kunna känna igen det som är likt i det främmande om man inte har något att jämföra med?
Hur ska vi kunna se alla likheter mellan Islam och vår kristna kultur om vi inte ens känner igen vår egen?

Hur ska vi kunna förhindra svartvitt tänkande, kategoriska uttalanden där ordet ”muslim” betyder ”terrorist” om vi faktiskt inte kan något om varken islam, kristendom eller vilka strukturer i ett samhälle som gynnar respektive missgynnar terrorism och sekterism?

Så.
Lite viktigt är det ändå med en sån liten skitsak som skillnaden mellan Askonsdagen och Dymmelonsdagen.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 980 andra följare