Etikettarkiv: oro

Alla mår bra!

Hon kom igårkväll, vid tio, och väger säkert massor och ja, jag har en bild, och den lägger jag till inlägget så fort jag vet att det är ok med mamman . MMS är verkligen en fantastisk uppfinning.

Och syre.

/Andasigen_71


Bara för att vara tydlig.

Middagssuccé.
Eller inte.

Precis när jag ska sätta mig till bords, med min långväga pappa, Essingens morfar som efterlängtad gäst vaknar Lilla Essingen.
Med magen full av magknip, lungorna full av skrik och ögone fulla av tårar och inte så lite panik.

Så det blev inte alls den där sortens trevlig middag som jag tänkt.
Det blev en massa bärande, gungande, buffande, klappande, ännu mer bärande och buffande, sjungade och gungande.
Det är så hemskt i hjärtat när man verkligen märker att Det Gör ONT och man inte kan göra något.
Inte något annat än vad man redan gör.
Man bär, man lugnar, man klappar och buffar och belönas av en och annan rap, en och annan brakfis och efter en stund (nå, en dryg timme!) släpper det värsta, kvar finns en hulkande och lite chockad gråtpojk, som får i sig lite päronmos (himla gott tycker pojken, bra för magen säger mamman) och efter ännu en stunds bärande, lugnande och trygghetsbunkrande ger sig ut i världen igen, på jakt efter nya sladdar att dra i.

För det är så.
Det går över.
Det går alltid över.
Ibland tar det längre tid än annars, men det går över.

Det är bara att ta några djupa andetag, se till att hålla sitt eget blodsocker och oroshjärta i schack.

Det går över.

(och nu, i skrivande stund, funderar han på hur han ska göra för att bryta sig in i skötväskan. Jag är inte helt säker på att han inte lyckas, blixtlås är väldigt spännande)

Och förresten, kära lilla Essing.
Glöm aldrig:
Oavsett hur mycket du skriker, oavsett hur rädd du är, oavsett hur ont du har, oavsett hur mycket jag får bära dig, trösta dig, sjunga för dig älskar jag dig bortom sans och vett.


Förening. Förgrening. Förorening

Jag är bra på somligt.
Jag är till exempel en ganska social och solig själ. Ofta glad. Ofta får jag höra att jag är pigg och engagerad.
Jag är bra på att laga mat. (I det ingår INTE begreppet ”städning” och ”ordning”)

En av mina absolut stora talanger är dessvärre en inte helt BRA förmåga: Jag har svart bälte i att oroa mig.
Ganska lätt kan jag förstöra något gott genom att oroa mig för allt som kan bli jobbigt, som kan bli svårt, som eventuellt kan gå åt helvete, och så känner jag precis hur stor min förtvivlan kommer vara då, hur fattig jag kommer att vara, hur obetalda räkningarna blir och …

…så kan jag hålla på.

Det är ett effektivt sätt att kontaminera en välsignelse.
Ganska snabbt lägger jag en film av klibbig oro över den största glädjen av alla.

…och mina vänner mobiliserar: Jo, vi finns här för dig, det kommer gå bra.
…och min mor skäller på mig: Jo, VI finns här, självklart gör vi det, och vi ser FRAM mot att få finnas för dig, och det KOMMER att gå bra.

…och jag tänker: Men i mörkret, om natten, då min förtvivlan är som störst, då är jag till syvende og sidst alltid ensam…

För oron lyssnar jag på.

Men från ett oväntat håll kommer en annan röst, från någon jag egentligen inte alls känner.
Ett nytt perspektiv.

”Det är lättare när man är själv”.

Va..?!

Jo, då behöver man inte anpassa sig till någon annan. Man kan göra det som fungerar utan att behöva ta hänsyn till någon annan. Det blir lättare så.

…och jag tänker på det som kommer. Jag lägger händerna på min, nu tydligt runda, mage och tänker: Lilla skorv, kanske är det så? Kanske kommer vi få en fullständigt underbar sommar ihop, du och jag, på landet? Kanske är det en välsignelse att jag blir själv med dig där, så vi kan lära oss leva med varandra i lugn och ro, utan att behöva bry oss om någon annan?
Kanske får han helt enkelt skylla sig själv, som inte vill vara med oss, som missar något så underbart. Kanske behöver vi honom inte alls?

…och för första gången under den här tiden kan jag verkligen känna förväntan och lycka.

…och så känner jag hur du rör dig inuti mig, det är en mycket surrealistisk känsla, som jag firar med ännu en tugga leverpastejsmörgås.

Lilla, lilla Skorv.
Välkommen till världen (Fast vänta gärna tills du växt dig redo!)
Jag kommer ta hand om dig, och älska dig.
Runt dig spinner jag en kokong av omsorg och kärlek.
Till dig får bara de komma, som förtjänar det.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 980 andra följare