Månadsarkiv: april 2007

Favorit i repris – Världens vackraste ben

Det här är en text som är ungefär sex år gammal.
Jag tänker på den dagligen, när jag konfronteras med vedermödorna med att vara rullstolsburen. Gudskelov är inte jag det, men i mitt arbete möter jag gång på gång konsekvenserna av hur illa vår värld fungerar om man inte, som jag, har väl fungerande ben…

—————

¤ Världens Vackraste Ben ¤

Världens Vackraste Ben…
…har jag.
Dom är verkligen sagolikt tjusiga.
Långa, muskulösa, lagom stora fötter med röda tånaglar. Välsvarvade vader. Absolut STUNNING i kort tjol och snygga skor, med eller utan strumpor, dom klarar allt.
Framförallt Fungerar de…

Del 1 i min upptäckt av värdet av begreppet ben:

Jag var på spinning för en tid sedan. Jag är sjukskriven sedan en längre tid, och bestämde mig för att nyttja tiden till att sköta om mig lite. Någon sa: ”Pröva spinning”. Jag kom, såg och segrade. Var fast. Fruktansvärt jobbigt, men adrenalinproducerande. Precis det jag behöver. I slutet av ett av de första passen, stod vi efteråt och stretchade. På ett ben, med andra benet på styret, töjer försiktigt ut muskeln på lårets baksida. Är ganska mjuk i kroppen så jag lägger kinden mot låret och blundar. Trött och svettig.
”Hmmm. DU är ett duktigt ben, faktiskt… !” slår det mig. Jag har lixom aldrig tänkt på min kropp förut, men se vad fysisk aktivitet kan ställa till med. Jag kom på att … Min kropp är nog rätt ok… Kanske inte behöver vara så nojjig ändå…

Del 2 i min upptäckt av värdet av begreppet ben:

Fredag kväll, är på besök hos min kalaspingla Hotwheel och hennes sambo.
Lagar mat, dricker vin (Lalonde, franskt rödtjut, rasande gott!)
Eftersom både Hotwheel och hennes sambo är rullstolsburna, så passar jag på att hjälpa dem med sådant som är hyfsat omöjligt om man inte är gående – som att byta taklampor och bära upp prylar på vinden. Och i det där projektet, möjligtvis kombinerat med gott humör efter en bra dag och ett par glas vin, bestämmer vi att reservstolen ska riggas och testköras följande dag. Riggningen och rengöringen tar vi omedelbums. Med vinglas i högsta hugg.

Följande dag, utan vin, känns projektet mer … farligt, men fortfarande rasande festligt och spännande. Både Hotwheel och hennes sambo ler och skrattar åt en gåendes märkliga fascination, men kräver övningskörning och instruktion inne i lägenheten, innan stollet släpps ut på stan. Hotwheel säger…: Tja, vi vill ju inte att du ska slå ihjäl dig när du vurpar…”
När jag vurpar?
Jag tänker inte vurpa…

Stolen rengjord, justerad och hjulen pumpade.
[Undertecknad] sätter sig i stolen. Händerna på drivringarna (Eller vad de nu heter) och ska ge sig själv en liten knuff.
KADUFF så jag tippade, baklänges, rätt in i ytterdörren! Hann ta emot mig med ena handen, slapp slå i skallen, vad hände??
Mina tålmodiga lärare skrattade 🙂
För att göra en lång historia kort: Jag släpptes inte ut ur lägenheten förrän jag lärt mig balansera på bakhjulen och förrän jag lärt mig lyfta på framhjulen när jag kör över trösklarna i lägenheten :”kantstenar och skit är högre än våra trösklar, har du fart rasar du framlänges…”

Så. Mot Ofvandahls konditori.
Målet med övningen.
Min vän bor i centrala uppsala. Så pass nära Ofvandahls att jag betraktar det som NÄRA.
Färden dit går bra. Inte så lätt, på vägen ska vi bl.a. över en järnvägsövergång, men tröskelträningen där hemma räddade [er tappra hjältinna], hon klarade rälsen… Men strax innan målet, när det hägrade framför [den allt tapprare men tröttare] med stumnande armar, rinner Fyrisån. Med en bro över. Som lutar UPPÅT. Gående hade jag knappt noterat lutningen. Nu … blev jag efter min vän, och … jösses, still stod det!! Alltså, … ARMMUSKLER, kom HIT!!
Kom på att jag nog inga har…!
Min vän blev klart STÖRD när jag faktiskt fegade ut, och reste mig…
Jag förstår henne, jag nästan skäms….
Förresten.
Inte bara nästan.

Men över bron kom vi.
Bara några meter kvar.
Några meter plattlagd – väldigt SNED trottoar, runt hörnet och sedan … TVÄRNIT.
Kom inte in.

Min vän svänger in i dörren, tar tag med båda händerna i dörrposterna och häver sig in.
Jag får tvärnit. Får inte upp hjulen över tröskeln. På en gång folk bakom som också ska in. Hon skrattar, vänder sig om, lyfter upp mina framhjul och jag – pust – är inne.

FRAMME!! Jääääääääää! Och inte en enda vurpa!! (Men pinsamt det där med bron. Hem ska jag minsann inte baila över något så mesigt…)

Så har dom inga Brownies… Inse, jag har flugit från LULEÅ, slitit med mina tunna stackars MagerArmar i Rullstol, och så har dom inga Brownies…!! USLA MÄNNISKOR!!

Vi tar varsin kopp te, och varsitt wienerbröd. (76 spänn…!!)
”Ska jag bära ut brickan?” frågar biträdet bakom disken. Nej, det går bra, säger jag övermodigt… Ställer brickan i knät och rullar försiktigt iväg. Kommer ungefär en och en halv meter, innan jag skvimpat ut tillräckligt mycket te, för att det ska ha bränt till på benet… Ställer ifrån mig brickan, drar in och konfererar med Hotwheel, som ger dispans. Lämnar min trotjänare, och gläds åt mina ben. Det är trångt inne på Ofvandahls…Dessutom kommer man inte åt socker och mjölk etc utan ben…

Hemfärd.
Jorå. Klarade mig nästan. Förutom att jag faktiskt gjorde en riktig, klassisk vurpa. Fattade inte ens vad som hände, rätt som det var låg jag där på rygg och skrattade!
Och till slut såg vi hemmet! Jaaa! (Mina armar var ganska så möra vid det här laget)
(Snarare… Dom darrade… Säg inget till Hotwheel, då mobbar hon mig i en vecka. Och för guds skull, säg inget åt min man, då mobbar han mig i ett ÅR!)
Men så var det en sån där SATADÖRR med Tröskel igen… Fastnade IGEN…!! Åååååh så less, och stressad eftersom det var massa FOLK där som TITTADE …!!
Jag bailade. Vi var NÄSTAN HEMMA och jag bröt mitt löfte till mig själv, från Ofvandahls: ”Hemvägen, då ska jag inte baila….”
Reste mig upp, tog tag i hojen mellan benen, röck till och den rullade lydigt fram…

Jösses…

Vilka HJÄLTAR!!

Man inser ju … hur krångligt minsta lilla projekt blir…!
Det borde vara obligatoriskt för ALLA medborgare med en vecka i rullstol. Och våra politiker… Arkitekter… Alltså, inse att bussar, tunnelbanor etc är fullständigt omöjliga?! Att du inte tar dig många hundra meter hemifrån om du inte har tillgång till handikappanpassad bil…!

Och Hotwheel sa: ”[Vännen], nu är det idealiska förhållanden… Tänk dig på vintern…”

Jag tänker.
Jättemycket.
Och jag pussar mina knän, lår, tår och smalben.

Ytterst tacksam.

.

Annonser

Hajja det här med hoj nu då!

Det ÄR underbart att åka hoj.
Det är naturlag på det.

ÄVEN om det ibland är skitkallt, och fast skinnstället egentligen är lite för trångt och man faktiskt blir smidig som ett kassaskåp när man klämt in den där något för stora kroppen i det. (Men assnyggt är det. Japp.)

Lycklig blir jag av att åka hoj.

Ajaaaa…


Ju snabbare kolhydrater desto bättre.

Jösses.
Hur tänkte jag nu..?
Varför började jag äta glass NU!?

Så förtvivlat gott…!!

Jag måste ju i säng..!

.


Den hemliga trädgården

Vägen till min hemliga värld, den gömda trädgården där allt kan hända…

…eller helt enkelt ett slånbärssnår, mitt i värsta hooden, där jag bor…

Välj sanning själv…!

.


Norrbottensinvasion

Av en märklig slump ramlar två besök in från mitt kära gamla Norrbotten under samma vecka. Först Pojken tidigare i veckan och nu min käre Flirt. Där sitter vi då, jag för dagen i en svart klockad linneklänning från KUS och helt strumpfria ben, i eftermiddagssolen på Medborgarplatsen, med vin och öl och planer på mat och en hel del att prata om.

I kärlek var vi en gång, en viss sorts kärlek, kanske ska man inte vara så noga med etiketter och namn på vad som är och var men jag tycker fortfarande mycket om denne man, även om det som var var något helt annat än det som nu är. Å andra sidan är det som är vackert och gott på många nya sätt.

Några roliga dygn får vi tillsammans, bland annat övertygar jag honom om det nödvändiga i att köpa en jacka för tusen spänn innan jag kramar om honom där vid flygbussarna på Cityterminalen. (Rysligt snygg, framhäver norra europas vackraste pempa!)

Märkligt nog pratar vi mer med varandra om det där som är skört och om sånt som gör oss människor försiktiga och förälskade och rädda och berörda på andra sätt nu, än då. Man kan undra hur det kommer sig…?

Och ja, i det parti Tantrix vi hinner spela vinner han. Matchen är hård, men jag fick vackert inse mig slagen.
Jaja.
Det gör inget.
Nästa gång, då…!

.


Stilla vårlycka

Jag kan inte låta bli att stanna upp, förtjust, inför synen av havet av violer.
Äntligen är det vår, jag njuter hejdlöst av det här första gröna och jag förtvivlar över min akuta kamerabrist – i vintras rasade min gamle vän, en ny är på ingång, kommer om ca två veckor. Då är jag än lyckligare – men åtskilliga tusenlappar fattigare.

En mobiltelefonkamera är helt enkelt inte ett alternativ i längden.

.


Sopor!

P-vakt kan få ge böter för skräp
Trafikborgarrådet Mikael Söderlund (m) har tröttnat på nedskräpningen i stan och hotar med straffavgifter om det inte blir bättre. Han ifrågasätter om gratistidningar ska få delas ut på allmän plats och vill bötfälla dem som skräpar ner.
” (Läs texten i sin helhet på :Dagens Nyheter)

Söderlund delar upp problemet: Dels alla gratistidningar, dels snabbmatsförpackningar och dels fimpar och snus som slängs på marken.

Egentligen är det väl oväsentligt vad som klassas som ”skräp”, själva definitionen av skräp är ju att det är något som är använt och därefter hamnat på fel plats.

Men visst, för mig får man gärna avskaffa hela kommersen med gratistidningar. Det står ju likväl inget i dem… Och hur Aftonbladet lyckas göra något som är sämre än Aftonbladet och – man kallar det ”.se” – och ha någon sorts vinning av det..? Det kan ju aldrig vara lönsamt!? Dessutom tycker jag synd om deras stackars tidningsutdelare som mer eller mindre desperat försöker bli av med sina jättelika buntar…

Papperskorgar är bra. Använd dem! De står ofta tätt, det är ingen stor ansträngning att bära sin lattemugg en tre steg lång omväg för att kunna slänga den, istället för att bara lämna den stående på bänken.

Men är papperskorgen redan överfull, då blir det krångligare.
Då kommer dessutom måsar och kråkor och drar ut soporna, vilket inte förbättrar situationen…
Dock. På den gula dekalen på papperskorgen står telefonnumret till Stockholms Stad. Dit kan man ringa och säga:”Papperskorgarna längs med norrmälarstrand är överfulla, allihop, kom och töm!”

För visst kan vi lägga ansvaret för vår stads renhållning på någon annan, visst kan vi lägga ansvaret för uppfostrandet av dess medborgare att använda papperskorgar på vår stads P-lisor, som Mikael Söderlund föreslår, men jag tror inte på det. Det ligger ju i allas vårt intresse att vår stad är vacker och representativ så varför säger vi inte: ”Ursäkta, du glömde något på bänken där…” när någon fräckt lämnar McDonaldsskräpet efter sig och går.
För det är ju så.
Vi ser alla när skräpet blir skräp, när människor inte använder de papperskorgar som finns, och Nej, ALLA är inte ALLTID fulla!

Och dessa fimpar och prillor…
Ja.
Jag hävdar, med en dåres envishet, att fimpar också är skräp. De ska inte ligga på marken, drivvis, vid busshållplatser och entréer. Plocka upp efter er, rökare och snusare!!

Mycket gnäll från mig idag?
Kanske blir jag lite grinig över förfallet, jag är nämligen mycket förtjust i vår vackra stad!

Kanske finns det ett annat sätt att öka vår användning av de papperskorgar som finns, ett vilt och lite roligt förslag från vår södra landsända: Pant på hundbajs ska ge rena trottoarer
Visst, ett aprilskämt, men tänk om man på något vis faktiskt fick pant på det som man slängde, nog skulle motivationen öka hos folk, giriga är vi ju lite till mans!

Vilka som skulle stå för panten? De som bidrar till nedskärpandet: Snabbmatskedjor, gratistidningarna, tobaksföretagen, glass- och godistillverkare…!


Mats Pertoft (mp) föreslår i en motion ett pantsystem på just fimpar – 750 MILJONER gånger lyckas våra rökare missa askkopparna varje år?! (Borde de inte bli mer träffsäkra med så mycket övning?!?Läs mer här!)

Själv ska jag ut i solen, njuta av dagen och antagligen plocka ihop några utslängda gratistidningar på vägen till t-banan!

.

.