Dagsarkiv: april 23, 2007

Sol


Som en SOL i ditt universum vill jag vara älskad.

Jag vill vara den som bringar liv, som möter, älskar, faller och fångar upp.

Utan förebehåll.

Allt utom det är sekunda.

Det var gott att bli påmind om hur det ska vara.


Avtalsbrott

På något sätt känns det som ett sådant. Ett klockrent svek av en ingången uppgörelse.
OM vi går in i Kärleken, OM det här fortsätter att kännas bra, då…

Då, den där dagen i Augusti förra året, vårt andra möte, på Bockholmen där vi äter lunch pratar vi om det i klartext. En sak är viktig att du vet säger han, och han är beredd på att jag ska ta avstånd, stryka honom, men jag vet ju redan. Ja. Du har två barn, jag vet det, svarar jag. Det gör ingenting. Jag tycker om barn. Bara du inte är färdig med barnamakandet, för jag vill ha egna barn, inte bara dina. Det är oerhört viktigt för mig.

—-

Viktiga saker att vara tydliga om, så jag slipper den katastrofen en gång till. Jag har älskat tillräckligt många män som inte vill ha barn med mig, som är färdiga med det eller inte mogna för det eller som möjligtvis inte älskat mig tillräckligt mycket för det.

Nu står jag likväl där.
För det var DET som var hans dilemma, DET han slitit så med den där veckan i tystnad och eftertanke; insikten om att han inte vill ha fler barn och vetskapen om hur viktigt det är för mig och i vilket hopplöst läge det ställer oss.
En djup känsla som inte har med logik eller ”rätt och fel” att göra – en känsla som man inte kan argumentera om.

Helt plötsligt törs ingen av oss använda ”The L-word” och helt plötsligt är allt livsfarligt.

Han säger att bollen är min nu, att jag behöver få tid för att smälta och fundera över det här, och det är ju sant och riktigt.

Egentligen finns ju inget att fundera över. Egentligen borde jag ju bara gå.

Samtidigt är jag faktiskt arg över att han på något sätt – utan ond avsikt säkerligen – lurat mig.
Hade han vetat då, sagt då, hade jag aldrig givit mitt hjärta till honom. Det var ju därför jag var så tydlig, för att slippa stå i den här situationen EN GÅNG TILL.

Jag är LESS nu.
Det RÄCKER nu.

—-

Vi gick ner till stranden, måltiden var över, men ingen ville åka tillbaks till verkligheten, och där, vid vattenkanten kysste han mig för första gången. Eller om det nu var jag som kysste honom.
Sånt vet man ju aldrig riktigt.


För evigt ristat i min hud…

…och under vilt fnissande brottas vi och han skrattar och säger Nej! Titta inte!! och över min arm rinner vatten och jag bereder mig på det värsta.

Lite skavd har den hunnit bli, speciellt hållbara är de inte, de där cornflakespaketstatueringarna, men jag ler när jag ser den, åt stunden och åt det där fnissandet…


Signalfel


Vad är värst, att vänta på ett tåg som inte kommer, eller att sitta på ett tåg som kör hundra meter, sen stannar, sen står still, sen står still, sen kör hundra meter igen?
Ungefär HUR stressad blir man om man ser minuterna passera?

Egentligen inte SÅ oerhört stressad, eftersom jag faktiskt har nästan 20 minuter på mig på centralen innan nästa tåg jag ska med kommer.

Men ett tåg som står mer still än går tar ganska lång tid på sig att ta sig fram.
I normala fall tar resan Jakobsberg – Stockholm C 18 minuter.
Jag kastar mig av tåget när jag väl är framme och tittar på tavlorna efter mitt Södertäljetåg. Och visst är det så. Mina 20 minuters marginal räckte inte. Jag blir stående 25 minuter till, väntandes.

Väl framme på jobbet möts jag av en brukare som är klart stirrig över att jag är sen. Han lider av helt andra sorters signalfel, MS är en mycket grym sjukdom, jag är lycklig över att mina nervbanor har färre signalfel än Banverkets järnvägar.


En sak i taget.

Så är det bra att göra för att lösa problem. En sak i taget. Försöka sortera och reda, och sedan helt enkelt börja i en ände och knoga på.

Men om sorterandet inte är så lätt, om allt hänger ihop?

Förutsättningarna för vad som kan vara är fundamentalt annorlunda. Det vet jag redan nu att jag inte kan acceptera rakt av.
(Det är svårt att inte känna ett … svek. )
Samtidigt är det svårt att bara kallt resa sig upp och säga just det: Du kan inte ge mig vad jag behöver. Ha det bra, lev ett lyckligt liv.

Hur jag än vänder mig förlorar jag.

Det är svårt att inte bli lite bitter.

—-

Jag klipper till tyget, det där ljuvliga blå klädet som jag köpt till den mantel han ska få, få i födelsedagspresent i sommar. Alldeles för dyrt var det, och levererades ironiskt nog bara några dagar efter att den där PåSpetsenStällarDagen och där på köksbordet har dessa ljuvliga metrar legat som ett blått åskmoln av oro. För vad skulle jag nu ta mig till med det? JAG vill inte ha det, det är köpt för dyra pengar till honom, för honom åt honom och jag vill verkligen inte ha det.
Brått har jag, jag breder ut det på vardagsrumsgolvet, min överraskning avslöjar jag, jag som älskar att överraska stort, av allt blir bara en stor fis, men jag breder ut tyget på golvet, ritar upp bågen och klipper försiktigt. Syr sedan alltmedan mannen intresserat tittar på. Förväntansfull och glad är han men i mig är allt huller om buller. För av min överraskning blir bara en fis och jag gör det jag gör nu för att jag inte törs vänta, inte står ut med att ha tyget i min närhet.

Han gör mig sällskap till bussen, håller om mig och jag säger just det: att det gör ont i hjärtat att sy, att det nog inte blir några broderier på den manteln, inte just nu i alla fall.
För att brodera är en kärlekshandling och ett sånt arbete törs jag inte påbörja, inte nu. Inte alls faktiskt.
Att jag syr för brinnande livet nu, för att jag inte törs tro att något finns kvar när han fyller år.

Han håller varsamt om mig, länge.