…Simon, Petrus…

En gång i tiden var du sex år, hade inte börjat i skolan än och din far mer eller mindre knuffar dig över tröskeln, och jag står vid köksbänken och överfalls av din syster, men du är mycket skeptisk till mig, till företeelsen ”Pappas Nya” och jag… Ja, jag är fullständigt skräckslagen.

Den där dagen hade kommit lite fortare än planerat, ett körihop hade dykt upp, och din far fick åka och hämta dig och dina syskon fast jag inte hunnit åka än, och jag välsignade min farmor i sin himmel för att hon lärt mig koka palt, för om jag kokade palt, världens bästa palt kunde jag väl ändå inte vara så värdelös, allt för mycket stockholmare, väl? Så jag kokade palt, palt till dessa vildbasarbarn, en hel hoper barn som nu mer eller mindre knuffades över kökströskeln och tog skydd på soffan, i trygghet, så långt bort i det jättelika köket som möjligt.

Och det gick ju bra.
Många goda år blev det, och dina barn blev så mycket mina barn som en annan kvinnas barn kan bli det men när uppbrottet skedde så var dina barn inte alls längre mina och jag förmådde inte hålla i dem alltmedan jag – i vild förtvivlan och desperation – stötte bort faderskapet.

Nu kliver ett av dessa barn ut från SLs information vid Sergels torg. Några dagar från att fylla arton, det är flera år sedan vi sågs och kramen jag får är varm och god och full av glädje och vi skrattar och jag skrattar åt arketypen: Storögt tar han in – och förkastar – storstaden. Han ska hem till Norrbotten, till lugnet så fort som möjligt: ”I den här stan är ju folk inte riktigt kloka..!”, ”Det är ju som en myrstack, det bara kryllar ju av folk, skitjobbigt!” för att i nästa andetag meddela att han nog börjar ha lite koll på stan, vi sitter i Gallerian och äter lunch, han pekar rakt norrut och säger:”…för åt det hållet ligger Djurgården, visst?” och jag skrattar och rättar, och därefter bjuder jag på en hallontryffel och vi konstaterar att … de nog inte var så äckliga, varpå jag går med honom ner till cityterminalen och flygbussen för vilsegågna ynglingar är en värdelös sak.

Dessa barn…
Vad de växer?!

.

Annonser

Om mcsarcne

Essa. Enastående. Ensamstående. Essantiell, emotionell. Elitistisk, Egoistisk Elemmírëansk Eller bara en massa trams..! Visa alla inlägg av mcsarcne

4 responses to “…Simon, Petrus…

  • deep|ed

    Fantastiskt. På nåt sätt.
    Kärleken består.

  • Ms Garbo

    well, kärlek är väl kanske att ta i, men… vänskap och respekt, och det är inte illa skitet det heller.

  • tina

    åh essa vad fint 🙂 du vet att allt mjukt du kände och fortfarande känner ekar häruppe.
    jag minns precis den dagen också, palten smakade förträffligt, imponerande att det blev nån palt alls med tanke på hur jag surrade 😉 fina minnen.

  • gabrielle

    Hej Essa, jag har lyckats snoka reda på dig med hjälp av Tina. Åker ner till Sthlm på söndag. Det vore kul om vi kanske kunde träffas eller nåt. Jag blir där hela veckan. Kurs.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: