Månadsarkiv: april 2007

Nyhetsvärdigt?

Under fredagen rapporterar Sveriges Radios Eko:

”Förre statsministern Göran Perssons närmaste man Lars Danielsson får troligen inget nytt ambassadörsjobb. Uppgifter till Ekot tyder på att regeringen inte tänker ge Danielsson någon av de åtta tjänster han sökt. Nu har Danielsson dessutom sökt ett nionde jobb – som ambassadör i Thailand.”

(I sin helhet kan du läsa texten och lyssna på inslaget här)

Jag är inte insatt i alla oändliga turer kring Danielssons varande eller icke-varande, men jag förstår inte varför Ekot rapporterar om att Danielsson sökt jobb som han inte fått.
Jag tror det är fler än han i vårt avlånga land som drabbats av samma öde.

.


Bönblandning

Då och då har jag svårt att få tankarna att stillna, då ligger jag i mörkret och tänker, somligt gott men oftare blir det mest orostuggande och ur sånt tänk kommer sällan något klokt.
Dessutom somnar man inte, eller i bästa fall illa och sent.

Då sträcker jag ut handen i mörkret, öppnar lådan i sängbordet och tar fram ett av radbanden. Vilket som, det spelar ingen större roll.

Så börjar jag, pärla för pärla, räkna mina tacksamheter. Allt jag har att inte oroa mig över, istället vara glad och tacksam över. Ofta är det lite trögt att börja, ofta är jag ju så ledsen och orolig att det är svårt att hitta något att tacka för, men jag anstränger mig: … Jag är frisk: Mina nerver och muskler gör som de ska… Solen sken varmt och skönt idag… Jag hann precis med t-banan vid slussen när jag redan från början var sen… Lunchen var god… Jag har en BästVän… Lilla fröken Morrhår finns i min tillvaro, vid mina fötter, sprider sina irriterande katthår överallt och hennes tokigheter skänker mig minst ett skratt varje dag…

…och efter en stund somnar jag oftast.

Jag tycker om radband. Jag har en hel hög, olika, både muslimska och katolska, och använder dem på mitt eget sätt.

Vill man be ”på riktigt” med en Rosenkrans (Ett katolskt radband, som det på bilden) finns en beskrivning över hur man använder det här.

En annan variant av radband är Frälsarkransen, som används inom svenska kyrkan. Den används också inom konfirmationsundervisningen och jag gillar den eftersom tanken och meningen med den är så okomplicerad.

Fascinerande föremål, radband. Jag tror jag behöver fler. Det finns buddhistiska radband, jag vet att man använder radband inom både den koptiska och ortodoxa kristna kyrkan och Birgittinersystrarna har en egen variant av Rosenkransen…?

Ja, jag behöver absolut fler.

Bara själva skramlet i fickan är i sig en sorts stillsam bön.

Jag avslutar det här inlägget med Augustinus fina kvällsbön, som Z påminde mig om häromdagen.

Vaka, o Herre, med dem som vakar,
väntar och gråter i denna natt.
Sänd dina änglar
till dem som sover.
Vårda dina sjuka, o Herre Kristus.
Ge vila åt de betryckta,
välsigna de döende,
ge lindring åt de plågade,
beskydda de glada,
allt för din kärleks skull.
Amen

.


…Simon, Petrus…

En gång i tiden var du sex år, hade inte börjat i skolan än och din far mer eller mindre knuffar dig över tröskeln, och jag står vid köksbänken och överfalls av din syster, men du är mycket skeptisk till mig, till företeelsen ”Pappas Nya” och jag… Ja, jag är fullständigt skräckslagen.

Den där dagen hade kommit lite fortare än planerat, ett körihop hade dykt upp, och din far fick åka och hämta dig och dina syskon fast jag inte hunnit åka än, och jag välsignade min farmor i sin himmel för att hon lärt mig koka palt, för om jag kokade palt, världens bästa palt kunde jag väl ändå inte vara så värdelös, allt för mycket stockholmare, väl? Så jag kokade palt, palt till dessa vildbasarbarn, en hel hoper barn som nu mer eller mindre knuffades över kökströskeln och tog skydd på soffan, i trygghet, så långt bort i det jättelika köket som möjligt.

Och det gick ju bra.
Många goda år blev det, och dina barn blev så mycket mina barn som en annan kvinnas barn kan bli det men när uppbrottet skedde så var dina barn inte alls längre mina och jag förmådde inte hålla i dem alltmedan jag – i vild förtvivlan och desperation – stötte bort faderskapet.

Nu kliver ett av dessa barn ut från SLs information vid Sergels torg. Några dagar från att fylla arton, det är flera år sedan vi sågs och kramen jag får är varm och god och full av glädje och vi skrattar och jag skrattar åt arketypen: Storögt tar han in – och förkastar – storstaden. Han ska hem till Norrbotten, till lugnet så fort som möjligt: ”I den här stan är ju folk inte riktigt kloka..!”, ”Det är ju som en myrstack, det bara kryllar ju av folk, skitjobbigt!” för att i nästa andetag meddela att han nog börjar ha lite koll på stan, vi sitter i Gallerian och äter lunch, han pekar rakt norrut och säger:”…för åt det hållet ligger Djurgården, visst?” och jag skrattar och rättar, och därefter bjuder jag på en hallontryffel och vi konstaterar att … de nog inte var så äckliga, varpå jag går med honom ner till cityterminalen och flygbussen för vilsegågna ynglingar är en värdelös sak.

Dessa barn…
Vad de växer?!

.


Ord i tid och otid

I mörkret, när jag lägger min kind mot din axel kommer ledsamheten över mig och jag säger det: Under närheten och glädjen och skrattet finns den nu, hela tiden, stråk av ledsamhet som ibland sköljer över mig. Över hur det är och vilket sopigt läge som uppstått och hur i hela fridens namn jag ska hantera den…

…och så är jag arg också, på dig, på något underligt sätt, för att du ändrat dig… Jag var så tydlig när jag träffade dig, för att aldrig mer behöva hamna i det här läget… Det är ingens fel att det nu är som det är, men det är likväl himla orättvist…

Du är tyst, för vad kan man säga…

Dessutom är det osmart av mig att ta det här nu, för jag vet att det inte är din klokaste stund på dygnet, de där minuterna som rymms mellan ögonblicket du lägger dig ned och nästa, när du somnat. (Just den talangen är jag mycket mycket avundsjuk på. Tänk att alltid alltid somna gott!)
Risken är överhängande att du faktiskt somnar ifrån mig, ifrån mig och min ledsenhet och mitt i mitt resonemang.

Jag hör hur du andas tungt och jag bestämmer mig för att vända mig undan eftersom jag vet att du tycker att det blir för varmt om jag ligger för nära för länge.
Ja.
Jag är ledsen.
Men det går ju över, och det finns ju bättre tillfällen att prata om det här.
Men jag är ledsen.

Men av min rörelse blir till intet, för du håller i min hand.

Du har inte somnat ifrån mig.

Jag ÄR inte ensam i det här eländiga läget.

I min hand håller du stadigt och din fot söker mitt ben och den ordlösa närheten är.

Inquietum est cor nostrum, donec requiescat in te.


Heder!

Heder och ära till Polarn&Pyret som tar ett modigt kliv ut ur prinsessrosaglittertjej- och monstergröntåblåttuffaränder-killklädträsket! (Fina ord, eller hur?!! 😀 )

Spring och handla!

DN:”Unisexkläder för barn gör comeback”


Sol


Som en SOL i ditt universum vill jag vara älskad.

Jag vill vara den som bringar liv, som möter, älskar, faller och fångar upp.

Utan förebehåll.

Allt utom det är sekunda.

Det var gott att bli påmind om hur det ska vara.


Avtalsbrott

På något sätt känns det som ett sådant. Ett klockrent svek av en ingången uppgörelse.
OM vi går in i Kärleken, OM det här fortsätter att kännas bra, då…

Då, den där dagen i Augusti förra året, vårt andra möte, på Bockholmen där vi äter lunch pratar vi om det i klartext. En sak är viktig att du vet säger han, och han är beredd på att jag ska ta avstånd, stryka honom, men jag vet ju redan. Ja. Du har två barn, jag vet det, svarar jag. Det gör ingenting. Jag tycker om barn. Bara du inte är färdig med barnamakandet, för jag vill ha egna barn, inte bara dina. Det är oerhört viktigt för mig.

—-

Viktiga saker att vara tydliga om, så jag slipper den katastrofen en gång till. Jag har älskat tillräckligt många män som inte vill ha barn med mig, som är färdiga med det eller inte mogna för det eller som möjligtvis inte älskat mig tillräckligt mycket för det.

Nu står jag likväl där.
För det var DET som var hans dilemma, DET han slitit så med den där veckan i tystnad och eftertanke; insikten om att han inte vill ha fler barn och vetskapen om hur viktigt det är för mig och i vilket hopplöst läge det ställer oss.
En djup känsla som inte har med logik eller ”rätt och fel” att göra – en känsla som man inte kan argumentera om.

Helt plötsligt törs ingen av oss använda ”The L-word” och helt plötsligt är allt livsfarligt.

Han säger att bollen är min nu, att jag behöver få tid för att smälta och fundera över det här, och det är ju sant och riktigt.

Egentligen finns ju inget att fundera över. Egentligen borde jag ju bara gå.

Samtidigt är jag faktiskt arg över att han på något sätt – utan ond avsikt säkerligen – lurat mig.
Hade han vetat då, sagt då, hade jag aldrig givit mitt hjärta till honom. Det var ju därför jag var så tydlig, för att slippa stå i den här situationen EN GÅNG TILL.

Jag är LESS nu.
Det RÄCKER nu.

—-

Vi gick ner till stranden, måltiden var över, men ingen ville åka tillbaks till verkligheten, och där, vid vattenkanten kysste han mig för första gången. Eller om det nu var jag som kysste honom.
Sånt vet man ju aldrig riktigt.