Dagsarkiv: maj 2, 2007

Bittersweet…

Det börjar vara lite trångt i hjärtat ibland. Somt (Ja, för sörlänningar kan jag meddela att ”somt” uttyds som ”Somligt”) påminner om det som var, det som var gott och ont, och det som inte hann bli.

Ytlig har jag aldrig varit, det gör det svårare.
Ibland kan jag avundas de som söker snabbare, utan att i alla lägen investera själ och hjärta.

För ganska exakt två år sedan- det felar bara några dagar – satt jag i en vitsippsbacke i Sköndal med en vacker man, som senare gjorde mig mer illa än någon annan man gjort. Ändå har jag svårt att se tillbaka med vrede över vad han gjorde. Ändå är det lättare att minnas vilken god och klok man han var, är, och bara beklaga att han… gjorde som han gjorde. Jag saknar honom fortfarande, även om jag vet att jag absolut inte ska ha något med honom att göra. Jag väljer att förakta hans feghet och hans ryggradslösa beteende, just för att inte sakna…

Den mannen, med honom hade jag kunnat leva, men han vågade inte, hade andra mål än jag, eller så älskade han helt enkelt inte så som jag gjorde.

Andra minnen är än mer bittersöta. Där något mycket gott hade kunnat bli, men där omständigheter och timing var helt fel. En apelsin nedanför Karlbergs slott… Ett glas vin på en balkong uppe på Gärdet…

Nu, när jag står i ett valåkval – fast jag nog faktiskt har bestämt mig för att bara bolla tillbaks bollen till denne svärdsman – så minns jag tydligt dessa andra lägen och situationer som slutat så, i bittersöt saknad.

Jag vill verkligen inte ha mer av det nu.
Nu vill jag bara ha ren och klar och tveklös kärlek.

Men jag har en otäck känsla av att jag snart fått ännu en anledning till bittersöt nostalgi.

En annan text om kärlek och nostalgi

.

Annonser

Hälsning

bjkkkkkkkkkklllllllllllllllllllllkopppppppppp++++++++++++++

sdsssssssssssssssssdssssssssssssssssssssssssssscccccccccsvvvvvvvvv

Lilla Fröken Morrhår hjälper till med skrivandet här, ibland.

När hon inte, i största välmening, kör in sina klor i min morgonrock, genom frottén och rätt in i mi..g, där trampar hon njutningsfullt, så som bara en katta kan.

.


Tillkrånglat!

Jag tror jag ska göra det till min devis:

”Warum es einfach machen, wenn man es so schön kompliziert machen kann!”

Jag kan nu ingen tyska, så jag tänker INTE ta gift på stavningen i ovanstående, men innebörden är glasklar: Varför göra något enkelt, när man kan krångla till det.

Jag är bra på det.

Härom veckan monterade jag ihop de nyinköpta möblerna till balkongen – iförd skinnställ.

Igår byggde jag lego, bakade muffins och stekte köttbullar tillsammans med bl.a. ett st treåring – iförd långklänning i medeltidsfantasidesign, med jättelika trumpetärmar.

Jaja.

Man kan göra så, men man måste inte.

.


Att behöva…s…


Nu hittar jag inte igen var jag läste det, men någonstans läste jag häromdagen ett bloginlägg där oberoendet hyllades, där skribenten uttryckte sin stolthet över att klara sig själv, över att vara oberonde och stark och i mina öron klingade det falskt och tanken gick till en av mina absoluta favoritböcker, som jag helt frankt tänker saxa lite ur.


Beroendet av andra människor, inte friheten från dem, är vad som gör oss till människor. Beroendet av och tacksamheten mot andra människor. En del har mer att vara tacksamma för än andra, och en del hävdar att de ingen har att tacka för något, men utan beroendet av andra människor skulle tacksamhetsfrågan inte ens uppkomma eftersom vi inte skulle existera. När människan tar sin existens för given, när hon tror att hon är produkten av sitt eget verk, när hon får för sig att hon inte är beroende av någon annan för att kunna vara sig själv, och därför inte heller har någon anledning att tacka någon för det, har hon förlorat kontakten med de grundläggande villkoren för sin mänsklighet.

Avsnittet kommer ur essäsamlingen ”Plikten, profiten och konsten att vara människa”, och är skriven av Göran Rosenberg Det är en bok jag skulle vilja att varje gymnasieelev fick läsa och diskutera på skoltid.

Beställ den genast!

.




Jag smeker min kropp
hela tiden
för att trösta den
Din röst därinne
men säg mig
vad ska min kropp göra
utan dig

Jag smeker min kropp
hela tiden
utan dig
Jag lyssnar till regnet
Det regnar i mitt hjärta
men vad ska min kropp göra
hela långa tiden

ur ”Solens stav är du” av Ann Smith