Månadsarkiv: juli 2007

Nu…..


…är de på BB, och jag är på väg till Han Som Ska Bli Storebror för att lösa av Tom, som är med honom nu.

*gone*


Pirateri.

Den första filmen var rolig, fyndig och lite ”ny”. Den andra var spexig, men med litet tunt manus.
Den tredje är längre, fullare av stunts, slagsmål och fullständigt pulvriserande av segelfartyg än de tidigare tillsammans.
Tyvärr fullständigt utan intrig eller manus, förutom en och annan fyndig ordväxling av slapstick-karaktär.

Bespara oss en fjärde, tack.

(Men sällskapet var trevligt, även om jag var lite för trött för att riktigt vara på topp)


Tant Teklas ToppenTips.


OM du har en tid att passa på morgonen: Ställ väckarklockan!

Fatta hur rubbad jag är: Jag vaknade bara en halvtimme ”för sent” och var bara tio minuter sen till jobbet.
Det innebär att jag vaknade halv sex och hann med t-banan 6.10.

Utan väckningshjälp.

Jag behöver semster.

Nu.


Int’ så jävla äckligt…

Jag går, i mitt oerhört röda hår och en grön och vit klänning över Centralplan vid Centralstationen och jag ser ingen Svärdsman, men jag vet att han är där, vi har just pratats vid; han var lite tidig men…?

…och så ser jag honom i ögonvrån, jag hinner precis vända mig om innan han överraskar mig.

Han är finklädd, har den där ursnygga skjortan med det där svaga rutmönstret, den är verkligen ursnygg. Nyrakad och jag får, som alltid, lust att smaka lite på honom, så där nagga lite i kanten. Man får inte göra så, han säger att det gör ont..! *s*

Vi är som sagt lite tidiga så vi promenerar lite, njuter av den vackra kvällen – förvarnade om regn var vi, men regn slapp vi. Så går vi sedan till kvällens mål: Fredsgatan 12. En adress som är mer än bara en adress. Fredsgatan 12 är F12 och det är en av Stockholms bästa restauranger, stjärnmärkt i Guide Michelin, gubevars.

Jag har sett fram mot det här.
Länge.
Det är ju kul med mat, och ofta, när jag äter ute på restaurang tänker jag: Ja, det här var gott, men nog hade jag kunnat göra det lika bra själv… Fast det var ju skönt att slippa disken…
Här räknar jag med att bli överraskad, överraskad av nya smakkombinationer och upplevelser. Jag är fullt medveten om att jag knappast lär kunna återskapa det här där hemmavid i första rasket…

Vi visas till ett bord, får menyn och får genast allvarliga problem.
Man kan välja mellan två olika ”avsmakningsmenyer” och man kan äta från a la carte-menyn och det finns så mycket som är spännande att jag antagligen beter mig ungefär som ett barn på julafton: Var i hela fridens namn ska vi börja?! Vi serveras ett glas Champagne och av tre små ”aptitretare”.
Tre små skedar med innehåll: En som smakade starkt av hav: salt och alger, mycket gott och klart annorlunda, spännande konsistens i munnen!
Nästa sked presenteras som något med koriander och koriander gör mig skeptisk; koriander kan lätt bli väldigt påträngande men här… tänk om koriander alltid är som det här, somrigt och gott och den sista skeden, den underligaste och märkligaste skiftade mellan salt, syrligt och sött: en syrlig och salt kräm, bland annat en vinaigrette, men också en köttig och nästan lite bränd smak med ett mycket sött russin. Förvånad blir jag, vi tittar på varandra och försöker förstå, det är underligt och annorlunda och gott och konstigt på en gång..?!

Med avsevärd hjälp från en glad och trevlig servitris lyckas vi få ihop en meny och resan börjar.

KALVBRÄSS «croutons» med svensk anklever och currymaränger
Bräss är en ny upplevelse, det har jag aldrig ätit förut. Intressant. De små curry”marängerna” är helt ljuvliga, och jag bjuder – skamlöst – en smakbit över bordet. Knappast Comme il faut!

OSTRON «diablo» med kallrökt sidfläsk
Hjälp. Vad är det här?? Vi serveras två ostron fylda med skum..!? Hur gör man nu..? Jaha… Bara att hälla i sig, som man alltid gör med ostron, jaha…
…och i munnen händer saker som jag inte är van vid. Ostron som inte bara smakar salt och hav utan rökt och lite skarpt och grönt och …!?

SJÖTUNGA «meunière» med citron och brynt smör
Helt enkelt en mycket god sjötunga meuniere. Fantastisk, men inte förvånande. Annat än första tuggan som får mig att himla med ögonen.
Möjligtvis lite mäktigt – vi har en hel del kvar…

VAKTEL «houses of parliament» med bacon och ägg
Vakteln är mör och mycket god, serverad på de minsta bruschettas jag någonsin sett men sensationen här är den lilla äggsuffle som serveras. Vid serveringen stjälper servitören ner en rå vakteläggula i den och det hela är hel SJUKT gott.
Kanske också för att det är så överraskande: Äggåbäjkån, hur kul kan det bli?? Bacon smakar det, javisst, men också något sött och lite starkt, och jag får -allvarligt – anstränga mig för att inte SLICKA suffleformen ren.
Man gör tydligen inte sånt på såna här etablissemang.

WAGYUBIFF «sandwich» med tryffel och nashipäron
”kobe-biff” är ett annat namn för det vi här får smaka och de ligger på en bädd av päron och serveras med små vinägermarinerade shitakesvampbitar och macademianötter och kombinationen av syra och sötma är helt outstanding, och … jo, köttet är helt sjukt gott.

SAINT MARCELLIN «au naturelle» med fikon och brödchips
Saint Marcellin är uppenbarligen en sorts brieost. Tänk så lite man vet.
Det här är den rätt som lämnar minst intryck efter sig.

PERSIKA «soufflé» med hallon och pistasch
Återigen en sufflé, nu kör man ner ett ägg med persikosorbet i den heta sufflén och det är rysligt gott. Sött, med en seg yta och pistagenötter som ger textur. I botten samlas den kalla, smälta, glassen, i den heta sufflén och kontrasten mellan varmt och kallt är rolig!

Utan någon som helst tvekan har jag ikväll ätit absolut det godaste i hela mitt liv.
Det här glömmer jag aldrig och utan någon tvekan säger jag: det är larvigt dyrt att äta på F12, men det är värt varenda krona – särskilt om man har tur nog att bli bjuden!

Vi har en underbar kväll tillsammans, jag och denne Svärdsman.

Vi avslutar vår kväll med en Irish Coffee – stan’s bästa! – uppe i Gondolen.

Int’ var det så jävla äckligt!

.


Bayeuxtapeten

Älvan tipsar:

Helt … galet, fantastiskt – både tapeten i sig, och sättet att visa den på!

”Bayeuxtapeten är en berömd medeltida textil som skildrar normandernas erövring av England år 1066. Bayeuxtapeten, som är unik i sitt slag, är inte bara ett konstverk, utan även ett historiskt monument. Tapeten redogör inte bara för en historisk händelse, utan ger även en ovärderlig inblick i den medeltida människans liv och vardag. Tapeten är inte endast av intresse för historiker utan även för experter inom textilier och arkitektur, arkeologer m.fl.”

Läs mer här!


I Tant Teklas Bibliotek…


…finner vi

Tatuerad Torso av Helene Tursten

Frustrerat sätter jag – bildligen – tänderna i den här deckaren, efter besvikelsen ”porträtt i sten”.

Man hittar en del av en styckad kropp på en strand utanför Göteborg. Det är en del av en torso, skändad och man har anledning att misstänka att det inte är en styckning av ”transporttekniska” skäl utan en styckning med sadistiska och necrofila motiv. På kroppen finns en konstfull tatuering som leder polisen till Köpenhamns mer … illustra kvarter.

Det börjar bra. En Polis jag begriper mig på, som får färg och form i min fantasi, med en familj och en hund och kollegor och sammanhang.

Men när denna polis, Irene Huss kommer till Köpenhamn är det som om författaren inte litar på sin historia, utan blir övertydlig. Över varje figur som introduceras svävar en liten skylt som beskriver vilken roll personen har, vilken schablon författaren kalkerat med. Irene beter sig naivt, och helt plötsligt kan jag inte tro på henne längre. En jättelik japan, del i den undre världen i Köpenhamns porrkvarter, blir blixtsnabbt hennes allierade (hur kan hon så självklart lita på honom mer än på sina poliskollegor?) och bundsförvant.
Samtidigt privatspanar Huss åt en god vän, vars dotter, som bor i Köpenhamn, varit lite dålig på att höra av sig. På sitt hotellrum bläddrar hon bland reklamblad för porrklubbar, får syn på en bild av flickan, som några timmar senare hittas, styckmördad även hon. (Oddsen på det då? Att Den Första Porrklubben Irene Huss ringer till är den rätta? Hur många porrklubbar finns det i Köpenhamn?! Dessutom får mördaren veta det, och bestämmer sig för att ”skicka ett meddelande” till Irene Huss genom att döda och stycka flickan…?

Nä.

Det är som om författaren försöker tvinga på oss historien; för att den ska ”stå ut” tillräckligt krånglar hon till den, de nekrofila styckningsdetaljerna staplas på varandra, morden blir fler och fler, mer och mer makabra och jag längtar efter en hederlig pusseldeckare med ETT mord, en polis, en klipsk hjärna och helst utan några större perversioner.

Självklart är det här en bok som sålt bra, och som är omvittnat bra. 😉

Jag är nog bara en grinkorv, som vanligt!

@@@@@


I Tant Teklas Bibliotek…

…hittar vi

Porträtt i Sten av Julia Wallis Martin

Historien är raffinerad. Dykare finner ett lik i en vattenreservoar, och kriminalinspektör Rigby börjar utreda mordet, med mer eller mindre hjälp av en pensionerad (Läs:passionerad!) kollega: Driver.

Kroppen identifieras och kopplas till ett gammalt försvinnande, Helena Warner, ett fall som Driver inte lyckats lösa på sin tid, och de personer som senast såg den försvunna, nu upphittat döda, introduceras för läsaren.

Jag får inte kläm på personerna i den här historien. Det är antagligen mig det är ”fel” på, för boken är – märkligt nog! – prisbelönt, bland annat just för sina personporträtts skull. För mig faller den platt, eftersom den, för mig, mest är rörig och krånglig.

Kanske är jag bara grinig av någon anledning?

Jag vet inte.

I bokhyllan står också Fågelhägnet av samma författare. Jag vete sjutton om jag ids läsa den…

@@@@@