Månadsarkiv: augusti 2007

Repulsa!

Jag VILL inte. Jag bara VÄGRAR.

Nyss var värmen tryckande, luftfuktigheten fick oss att längta efter åska.

Nu värmer jag händerna runt kaffekoppen, letar reda på strumpor och tofflor, lånar en fleecetröja av Svärdsmannen för att inte frysa ihjäl när jag ska åka iväg och ser regnet rinna på fönsterglasen.

Stopp! Det ska inte vara så här. Jag och sommaren är inte alls klara med varandra än.


Trosvisshet och tvivel.

SVD idag: Moder Teresas tvivel väcker uppståndelse

En nyutkommen bok, ”Come Be My Light” av Brian Kolodiejchuk har väckt uppmärksamhet i den katolska världen.

Jag undrar varför.
Tro utan tvivel blir så lätt dogmatisk, rigid och i värsta fall sekteristisk och fundamentalistisk.
När man vet utan minsta tvivel slutar tanken att arbeta: Man har ju redan alla svaren!
Så tack för tvivlet, som får oss att tänka, undra och utvecklas.

Brygubben skriver också bra om det här.


Bedsidetalk


Om man ligger i mörkret, kittlas och busar, och pratar om entalpi och gluoner – är man helt knäpp då, eller snarare smartare än någonsin? Eller är det helt enkelt så att man drabbats av en civilingenjör?

”Men nu skojar du ändå, inte heter de väl gluoner?!? Glue On??”


Slut på vikariatet nu?


DN berättar – tyvärr fåordigt:
I veckan avslöjas det om det verkligen är Birger Jarls kvarlevor som finns begravda i Varnhems klosterkyrka i Västergötland.

Nu undrar jag: OM det är så att Birger jarls kvarlevor verkligen är funna, och att man kan säkra en fullständig DNA-profil, kan man då helt plötsligt spåra idag levande släktingar, arvingar?

I såna fall kanske ett intressant dilemma uppenbarar sig: Helt plötsligt har vi två kungafamiljer i vårt kungarike, vad händer då…!?

”Tack för hjälpen, Carl Gustav, du kan flytta hem till Frankrike nu, vi har hittat den Riktiga familjen nu. Nå, gråt inte, du och dina släktingar har varit bra vikarier. Jaja, du kan behålla Solliden, som tack för hjälpen, men tyvärr måste vi nog se över det här med apanaget.”

Artikel i DN: Jonas anfader kom ridande över stäppen – Genetiska analyser kastar nytt ljus över mänsklighetens historia. Släktforskare har fått ett nytt, kraftfullt redskap.


Mitt in i plytet, rätt ner i halsen.

Facebook, facebook, facebook.
Helt plötsligt började alla prata om facebook, och jag, som aldrig hört talas om det hela vände mig till wikin och undersökte. Jaha, ännu en community. So, what’s the big deal?

Jag blir tvärsöver när något körs ner i min hals. Då vill jag inte ha, oavsett kvalité, funktion eller smak. Oxfilé eller pölsa, det är egalt. Bort!! Undan!!

Samtidigt är det lite intressant… Jag är ju en cynisk typ och kan inte låta bli att undra: Vem är det som driver den här hysterin? Att det skulle vara en tillfällighet att ämnet helt plötsligt är på var mans läpp tror jag inte en sekund på.

Häromdagen lyssnade jag på ”Medierna” i P1, man sände ett reportage om Fallet Madeleine McCann, den engelska fyraåriga flickan som försvann i en portugisisk turistort tidigare i somras. Massmedias sätt att rapportera om händelsen, och om föräldrarnas sökande efter sin dotter studeras och man konstaterar bland annat att det ligger en genomtänkt och mycket skicklig strategisk plan bakom det som sedan blivit en stor nyhet, engagerat många journalister och som faktiskt stör det polisiära arbetet och alltså motarbetar det egentliga syftet: att återfinna den lilla flickan.(Programmet kan du lyssna på via länken här ovan)

Så, hur kommer det sig att alla helt plötsligt pratar om Facebook? Vem, vilka vill att vi ska göra det?
Fler än jag verkar undra.


Dagens skratt!

Jovisst, tipset fick jag från Gigjoe.


I väntan på … Godot? En tummetott?

Ja. Jag väntar också.

Det finns alternativ till sjukskrivning:

Just nu pågår en het debatt kring nya riktlinjer för sjukskrivning vid bland annat utmattningsdepression. Jag, som själv haft denna diagnos, borde väl stämma in i ramaskriet. Jag gör dock inte det – ännu. Jag inväntar steg två.
När jag insjuknade i utmattningsdepression, under våren 2005, befann jag mig som utbytesstudent i Tyskland. Detta visade sig vara min räddning. I Tyskland har man nämligen inte, som i Sverige, monterat ner sin psykiatri. Jag, med utmattningsdepression, blev nämligen ­inlagd på psyket.

Ja. Jag väntar också. För visst är Cammila Amfts insändare i SvD mittiprick.

Jag blev sjukskriven, fick sömntabletter och en remiss till vuxenpsykiatrin. Det var januari, och våren gick och sommaren kom innan jag fick träffa en psykolog. Hans uppgift var – ganska genomskinliga var hans frågor! – att undersöka huruvida jag var självmordsbenägen. Jag svarade: Nej, hade jag varit det hade jag redan varit död, men jag vill gärna ha hjälp ändå.
I September, efter nio månaders sjukskrivning fick jag börja träffa en psykoterapeut.

Vansinne. NIO MÅNADER av bortslösad tid.

Jag var sjukskriven under hel- och deltid under tre år. FATTA hur mycket pengar jag förlorat under den tiden. TÄNK OM jag kunnat få adekvat hjälp på en gång?!!

Efter ett år och nio månader (då hade jag börjat jobba deltid igen, kravlat mig upp till heltid och återigen blivit heltidssjukskriven) krigade jag mig till hjälp som min arbetsgivare, efter mycket gnäll, finansierade. (Därefter sade de upp mig 😉 )

Nej.
Inte är evighetslånga passiva sjukskrivningar utan behandling någon bra behandlingsmetod mot utbrändhet.

Dessutom är det svindyrt, både för den sjuke (som förlorar inkomst) och för samhället som betalar kalaset.


Nigger!


När jag var barn spelade vi ett bollspel på skolgården som kallades Nigger. Jag har ingen aning om varför det kallades så, och varken jag eller någon av mina kompisar gjorde någon koppling mellan spelet och människor av afrikanskt ursprung.
Jag hoppas ändå att det kallas något annat idag.

När jag var barn läste jag med förtjusning seriealbum, helst Tintin. Som vuxen har jag glatts åt att Carlsen Comics givit ut hela Tintin-serien igen, och nu som vuxen läser jag albumen med förtjusning. Särsklit kul är det att översättaren, Björn Wahlström, kommenterar varje album i ett utförligt förord.
I vissa av albumen är det dessutom mer än roligt med ett förord: förordet förklarar och tydliggör.

Idag, i P1 Morgon uttalar Kitimbwa Sabuni, samordnare för Afrosvenskarnas riksförbund, kritik mot att man givit ut Tíntin i Kongo på nytt. Han menar att det är en grovt rasistisk skrift.

I det har han i sak rätt. Visst är det en rasistisk skrift.
Den är skriven under mellankrigstiden, när många av europas länder fortfarande hade betydande kolonier, Tintin i Kongo speglar den tidens syn på Afrika och afrikaner.
Ska man då ta bort den från bokhyllorna?
Nej.
Absolut inte, särskilt inte när förordet, skrivet av Björn Wahlberg, faktiskt kommenterar det rasistiska innehållet, påpekar och förklarar, sätter i ett sammanhang, och påpekar skillnaden mellan den tidens syn på Afrika och afrikaner, och vår mer nyanserade syn.

Ur förordet:

Tintin i Kongo ger verkligen ingen realistisk eller rättvis bild av Afrika, vare sig det gäller av invånarna eller djur och natur. I stället känneteknas albumet av den patriarkaliska syn på Afrika som rådde i 1920- och 30-talets Europa. Hergé berättade själv långt senare:”Jag visste ingenting mer om landet än vad folk i allmänhet sa på den tiden:”Negrerna är som stora barn… Tur för dem att vi finns där”, osv. Så jag tecknade afrikanerna efter det mönstret”
(…)
Albumet bör helst läsas som ett historiskt tidsdokument från ett svunnet Europa. Den tid då man vid en utfärd i den afrikanska djungeln ansåg sig hehöva en ”boy” lika väl som en bil. Berättelsen radar upp klichéer som vore de hämtade ur en hollywoods djungelfilm: elefanter, krokodiler, lejonjakter, diamantgruvor, missionärer, grymma infödingsstammar, elaka medicinmän. Det enda som saknas är en vacker dam i nöd, men hon lyser med sin frånvaro i samtliga berättelser om Tintin. (Enda gången hon förekommer, i Faroaos cigarrer, är det just i en filminspelning!) Emellertid är det omöjligt att känna sig nostalgisk under läsningen: kolonialism tillhör det förgågna och därför känns Tintin i Kongo som ett alltför daterat äventyr.”

Genom att se bakåt kan vi blicka framåt, lära oss av tidigare generationers okunskap och misstag.

(SvD: Rasistisk Tintin får byta hylla)


Missa inte!

Idag läser jag, med förtjusning, hos Peter Englund om… krig och fred, om skogsbränder och om ett rostigt kugghjul.
Tänkvärd text.

Missa den inte!


Hoppfullt!


Jag bläddrar, som alltid, igenom DN och SVD på nätet och mina ögon fastnar på det här och jag läser:

”Men nu har hoppet åter väckts hos henne. Länsstyrelsen kritiserar nämligen socialnämndens beslut.

Det grundar sig på en bristfällig utredning där pojken aldrig riktigt fick komma till tals om vad medmamman betyder för honom.

–Man kan inte behandla de här barnen annorlunda än barn i en annan familjebildning. Det finns flera föräldrar men barnen har samma rättighet att behålla kontakten med dem. Principen om barnets bästa ska gälla, säger Ulla Barr, socialkonsulent vid Länsstyrelsen i Stockholm.”

Det är ett tecken på hur cynisk jag kan vara, när det här gör mig förvånad, förvånad över att länsstyrelsen ser något så ”konstigt” som normalt och sunt.
Tack för det!
Det är bra för cyniker som mig att bli positivt överraskad.

För det är ju så: Vi, människor, förändrar våra sätt att se och uppfatta vad som är normalt. (Vad är en ”Familj” för något?)
Långt därefter följer lagstiftning med. (som påpekar att en familj kan bestå av samkönade föräldrar och deras barn)
Ännu ett steg efteråt kommer prövandet av lagen, när man testar hur det fungerar, mot den nya normen för vad som är ”normalt”. (När man konstaterar att en ”medförälder” som inte är biologisk förälder ändå är viktig för barnet och som barnet bör ha tillgång till)

Det går framåt!