Månadsarkiv: augusti 2007

Repulsa!

Jag VILL inte. Jag bara VÄGRAR.

Nyss var värmen tryckande, luftfuktigheten fick oss att längta efter åska.

Nu värmer jag händerna runt kaffekoppen, letar reda på strumpor och tofflor, lånar en fleecetröja av Svärdsmannen för att inte frysa ihjäl när jag ska åka iväg och ser regnet rinna på fönsterglasen.

Stopp! Det ska inte vara så här. Jag och sommaren är inte alls klara med varandra än.


Trosvisshet och tvivel.

SVD idag: Moder Teresas tvivel väcker uppståndelse

En nyutkommen bok, ”Come Be My Light” av Brian Kolodiejchuk har väckt uppmärksamhet i den katolska världen.

Jag undrar varför.
Tro utan tvivel blir så lätt dogmatisk, rigid och i värsta fall sekteristisk och fundamentalistisk.
När man vet utan minsta tvivel slutar tanken att arbeta: Man har ju redan alla svaren!
Så tack för tvivlet, som får oss att tänka, undra och utvecklas.

Brygubben skriver också bra om det här.


Bedsidetalk


Om man ligger i mörkret, kittlas och busar, och pratar om entalpi och gluoner – är man helt knäpp då, eller snarare smartare än någonsin? Eller är det helt enkelt så att man drabbats av en civilingenjör?

”Men nu skojar du ändå, inte heter de väl gluoner?!? Glue On??”


Slut på vikariatet nu?


DN berättar – tyvärr fåordigt:
I veckan avslöjas det om det verkligen är Birger Jarls kvarlevor som finns begravda i Varnhems klosterkyrka i Västergötland.

Nu undrar jag: OM det är så att Birger jarls kvarlevor verkligen är funna, och att man kan säkra en fullständig DNA-profil, kan man då helt plötsligt spåra idag levande släktingar, arvingar?

I såna fall kanske ett intressant dilemma uppenbarar sig: Helt plötsligt har vi två kungafamiljer i vårt kungarike, vad händer då…!?

”Tack för hjälpen, Carl Gustav, du kan flytta hem till Frankrike nu, vi har hittat den Riktiga familjen nu. Nå, gråt inte, du och dina släktingar har varit bra vikarier. Jaja, du kan behålla Solliden, som tack för hjälpen, men tyvärr måste vi nog se över det här med apanaget.”

Artikel i DN: Jonas anfader kom ridande över stäppen – Genetiska analyser kastar nytt ljus över mänsklighetens historia. Släktforskare har fått ett nytt, kraftfullt redskap.


Mitt in i plytet, rätt ner i halsen.

Facebook, facebook, facebook.
Helt plötsligt började alla prata om facebook, och jag, som aldrig hört talas om det hela vände mig till wikin och undersökte. Jaha, ännu en community. So, what’s the big deal?

Jag blir tvärsöver när något körs ner i min hals. Då vill jag inte ha, oavsett kvalité, funktion eller smak. Oxfilé eller pölsa, det är egalt. Bort!! Undan!!

Samtidigt är det lite intressant… Jag är ju en cynisk typ och kan inte låta bli att undra: Vem är det som driver den här hysterin? Att det skulle vara en tillfällighet att ämnet helt plötsligt är på var mans läpp tror jag inte en sekund på.

Häromdagen lyssnade jag på ”Medierna” i P1, man sände ett reportage om Fallet Madeleine McCann, den engelska fyraåriga flickan som försvann i en portugisisk turistort tidigare i somras. Massmedias sätt att rapportera om händelsen, och om föräldrarnas sökande efter sin dotter studeras och man konstaterar bland annat att det ligger en genomtänkt och mycket skicklig strategisk plan bakom det som sedan blivit en stor nyhet, engagerat många journalister och som faktiskt stör det polisiära arbetet och alltså motarbetar det egentliga syftet: att återfinna den lilla flickan.(Programmet kan du lyssna på via länken här ovan)

Så, hur kommer det sig att alla helt plötsligt pratar om Facebook? Vem, vilka vill att vi ska göra det?
Fler än jag verkar undra.


Dagens skratt!

Jovisst, tipset fick jag från Gigjoe.


I väntan på … Godot? En tummetott?

Ja. Jag väntar också.

Det finns alternativ till sjukskrivning:

Just nu pågår en het debatt kring nya riktlinjer för sjukskrivning vid bland annat utmattningsdepression. Jag, som själv haft denna diagnos, borde väl stämma in i ramaskriet. Jag gör dock inte det – ännu. Jag inväntar steg två.
När jag insjuknade i utmattningsdepression, under våren 2005, befann jag mig som utbytesstudent i Tyskland. Detta visade sig vara min räddning. I Tyskland har man nämligen inte, som i Sverige, monterat ner sin psykiatri. Jag, med utmattningsdepression, blev nämligen ­inlagd på psyket.

Ja. Jag väntar också. För visst är Cammila Amfts insändare i SvD mittiprick.

Jag blev sjukskriven, fick sömntabletter och en remiss till vuxenpsykiatrin. Det var januari, och våren gick och sommaren kom innan jag fick träffa en psykolog. Hans uppgift var – ganska genomskinliga var hans frågor! – att undersöka huruvida jag var självmordsbenägen. Jag svarade: Nej, hade jag varit det hade jag redan varit död, men jag vill gärna ha hjälp ändå.
I September, efter nio månaders sjukskrivning fick jag börja träffa en psykoterapeut.

Vansinne. NIO MÅNADER av bortslösad tid.

Jag var sjukskriven under hel- och deltid under tre år. FATTA hur mycket pengar jag förlorat under den tiden. TÄNK OM jag kunnat få adekvat hjälp på en gång?!!

Efter ett år och nio månader (då hade jag börjat jobba deltid igen, kravlat mig upp till heltid och återigen blivit heltidssjukskriven) krigade jag mig till hjälp som min arbetsgivare, efter mycket gnäll, finansierade. (Därefter sade de upp mig 😉 )

Nej.
Inte är evighetslånga passiva sjukskrivningar utan behandling någon bra behandlingsmetod mot utbrändhet.

Dessutom är det svindyrt, både för den sjuke (som förlorar inkomst) och för samhället som betalar kalaset.