Dagsarkiv: augusti 17, 2007

…Vill du se en stjääärnaaa…


I Svd läser vi om Spencer Elden. Om honom är det synd, för han har, som baby, figurerat på ett skivomslag. Figurerat mycket naken på ett skivomslag.
” Det känns lite obehagligt att så många människor har sett mig naken. Jag känner mig som världens största porrstjärna, säger han till mtv.com.”

Om Spencer pratade mindre med mtv.com skulle säkert inte lika många känna till att han är babyn på Nirvanas album Nevermind.

Antagligen går Spencers modellkarriär – som hittills inte varit lysande – kanske bättre nu?

Så, vi googlar lite, för att se vad vi hittar… Jahapp, jodå, wikipedia länkar bland annat till Rolling Stone. Artikeln är publicerad i augusti 2003, nästan på dagen fyra år sedan.

”Every five years or so, somebody’s gonna call me up and ask me about Nevermind . . . and I’m probably gonna get some money from it.”


"…och än for hon hit…"


”…och än for hon dit, och än for hon ner i diket!”

För där har hon återigen hamnat, vår socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson.

Saxat ur DN

Har du själv varit sjukskriven en längre period någon gång?– Jag har varit sjukskriven för en meniskoperation, men jag har också själv haft en släng av utbrändhet för tio år sedan när jag arbetade som sjuksköterska.

Hur kände du dig då?
– Jag sov dåligt, hade väldigt snabb puls och hade svårt att lyfta skeden utan att skaka av soppan som var på den. Det som hjälpte mig var att jag inte skickades hem och blev sjukskriven. Jag sov i tre dygn och sedan började jag arbeta igen.

Så det DET vår socialförsäkringsminister menar, när hon pratar om utbrändhet?? Något man kan bota med tre dygns sömn?

Hysteriskt rolig är också passagen där Husmark Pehrsson hänvisar till vetenskaplighet och bristen av slikt – särskilt med tanke på vad hon själv verkar veta om just utbrändhet.

Uppdatering: N|, Badlands Hyena och Alter Ego kommenterar också. Med slägga.


Har den här debatten påverkat förtroendet för regeringen tror du?

– Det hoppas jag innerligt att den har gjort. Jag tror att människor säger att äntligen har vi fått en regering som både skapar jobb och sänker ohälsan.”

Cristina Husmark-Pehrsson, i DN


…yvar stain…

Nej.
Jag kommer nog helt enkelt aldrig att få nog av sten.

…Som en sten, bland alla andra…


Fasa(d)

”Älskling, ska vi ta och måla om huset nästa sommar?”


Pterophorus pentadactyla

Jag tror det var i oktober eller så, som jag såg något mycket märkligt på väggen invid ytterdörren hemma hos Svärdsmannen. Han höjde inte minsta ögonbryn, han har sett dem förut, men jag var tvungen att peta på den för att konstatera att det verkligen var ett litet kryp.
Jag tog fram mobiltelfonen och tog med den halvsunkiga kameran en bild, med baktanken att skicka den till Naturmorgon (Ja! De kommer tillbaks till P1 igen!!) för att utreda frågan.

Nu blev det aldrig gjort, men tack vare Elias vet jag (och hans mor!) att det var en Fjädermott jag såg.

(Ja, anledningen till att jag aldrig skickade iväg bilden var att Naturmorgon började sändas i P4 och att jag alltså inte längre lyssnat på det eftersom min klockradio är mycket kinkig med vilka kanaler den har lust att underhålla med mig.
Jag gillar P1 så jag har inga problem med det.
Särskilt inte när nu ordningen återställs.)

Kanske kommer E bli biolog och medarbetare dit om tio, femton år sisådär…


Eleen

I min hand är din och vi går på de där nästan larvigt pittoreska gatorna i Visby och kvällen är varm och vacker och dagen har varit god.
Så som alla de här dagarna tillsammans med dig varit.

Du, jag, vi har bestämt sopat problem och konflikter under mattan. Sagt till varandra:”Ja, de finns, men innan vi ger oss i kast med att försöka lösa det ska vi njuta av sommaren” och märkligt nog har det fungerat.

I din hand är min, och vi går på varm kullersten i sagornas stad, vi är på väg hem till det hotell som vi från och med då, nu, har en ständig hemlängtan till.

Murar och staket in mot människors hus och frimärksstora trädgårdar, och på en av murarna ligger en rad små, målade stenar.
Invid stenarna ligger en lapp.

Lilla Eleen. Jag hoppas verkligen att ingen tog din guldpeng. Jag lade den i alla fall på bladet där den där blå stenen låg. Jag valde den just för att den var så fint blå, och för att den passade så bra i min hand. Nu ligger den på min balkong, på bordet på min balkong, och den kommer finnas i mitt liv länge, den minner mig om en förtrollad stund, en förtrollad plats.