Dagsarkiv: augusti 22, 2007

I väntan på … Godot? En tummetott?

Ja. Jag väntar också.

Det finns alternativ till sjukskrivning:

Just nu pågår en het debatt kring nya riktlinjer för sjukskrivning vid bland annat utmattningsdepression. Jag, som själv haft denna diagnos, borde väl stämma in i ramaskriet. Jag gör dock inte det – ännu. Jag inväntar steg två.
När jag insjuknade i utmattningsdepression, under våren 2005, befann jag mig som utbytesstudent i Tyskland. Detta visade sig vara min räddning. I Tyskland har man nämligen inte, som i Sverige, monterat ner sin psykiatri. Jag, med utmattningsdepression, blev nämligen ­inlagd på psyket.

Ja. Jag väntar också. För visst är Cammila Amfts insändare i SvD mittiprick.

Jag blev sjukskriven, fick sömntabletter och en remiss till vuxenpsykiatrin. Det var januari, och våren gick och sommaren kom innan jag fick träffa en psykolog. Hans uppgift var – ganska genomskinliga var hans frågor! – att undersöka huruvida jag var självmordsbenägen. Jag svarade: Nej, hade jag varit det hade jag redan varit död, men jag vill gärna ha hjälp ändå.
I September, efter nio månaders sjukskrivning fick jag börja träffa en psykoterapeut.

Vansinne. NIO MÅNADER av bortslösad tid.

Jag var sjukskriven under hel- och deltid under tre år. FATTA hur mycket pengar jag förlorat under den tiden. TÄNK OM jag kunnat få adekvat hjälp på en gång?!!

Efter ett år och nio månader (då hade jag börjat jobba deltid igen, kravlat mig upp till heltid och återigen blivit heltidssjukskriven) krigade jag mig till hjälp som min arbetsgivare, efter mycket gnäll, finansierade. (Därefter sade de upp mig 😉 )

Nej.
Inte är evighetslånga passiva sjukskrivningar utan behandling någon bra behandlingsmetod mot utbrändhet.

Dessutom är det svindyrt, både för den sjuke (som förlorar inkomst) och för samhället som betalar kalaset.

Annonser

Nigger!


När jag var barn spelade vi ett bollspel på skolgården som kallades Nigger. Jag har ingen aning om varför det kallades så, och varken jag eller någon av mina kompisar gjorde någon koppling mellan spelet och människor av afrikanskt ursprung.
Jag hoppas ändå att det kallas något annat idag.

När jag var barn läste jag med förtjusning seriealbum, helst Tintin. Som vuxen har jag glatts åt att Carlsen Comics givit ut hela Tintin-serien igen, och nu som vuxen läser jag albumen med förtjusning. Särsklit kul är det att översättaren, Björn Wahlström, kommenterar varje album i ett utförligt förord.
I vissa av albumen är det dessutom mer än roligt med ett förord: förordet förklarar och tydliggör.

Idag, i P1 Morgon uttalar Kitimbwa Sabuni, samordnare för Afrosvenskarnas riksförbund, kritik mot att man givit ut Tíntin i Kongo på nytt. Han menar att det är en grovt rasistisk skrift.

I det har han i sak rätt. Visst är det en rasistisk skrift.
Den är skriven under mellankrigstiden, när många av europas länder fortfarande hade betydande kolonier, Tintin i Kongo speglar den tidens syn på Afrika och afrikaner.
Ska man då ta bort den från bokhyllorna?
Nej.
Absolut inte, särskilt inte när förordet, skrivet av Björn Wahlberg, faktiskt kommenterar det rasistiska innehållet, påpekar och förklarar, sätter i ett sammanhang, och påpekar skillnaden mellan den tidens syn på Afrika och afrikaner, och vår mer nyanserade syn.

Ur förordet:

Tintin i Kongo ger verkligen ingen realistisk eller rättvis bild av Afrika, vare sig det gäller av invånarna eller djur och natur. I stället känneteknas albumet av den patriarkaliska syn på Afrika som rådde i 1920- och 30-talets Europa. Hergé berättade själv långt senare:”Jag visste ingenting mer om landet än vad folk i allmänhet sa på den tiden:”Negrerna är som stora barn… Tur för dem att vi finns där”, osv. Så jag tecknade afrikanerna efter det mönstret”
(…)
Albumet bör helst läsas som ett historiskt tidsdokument från ett svunnet Europa. Den tid då man vid en utfärd i den afrikanska djungeln ansåg sig hehöva en ”boy” lika väl som en bil. Berättelsen radar upp klichéer som vore de hämtade ur en hollywoods djungelfilm: elefanter, krokodiler, lejonjakter, diamantgruvor, missionärer, grymma infödingsstammar, elaka medicinmän. Det enda som saknas är en vacker dam i nöd, men hon lyser med sin frånvaro i samtliga berättelser om Tintin. (Enda gången hon förekommer, i Faroaos cigarrer, är det just i en filminspelning!) Emellertid är det omöjligt att känna sig nostalgisk under läsningen: kolonialism tillhör det förgågna och därför känns Tintin i Kongo som ett alltför daterat äventyr.”

Genom att se bakåt kan vi blicka framåt, lära oss av tidigare generationers okunskap och misstag.

(SvD: Rasistisk Tintin får byta hylla)