Månadsarkiv: augusti 2007

…Vill du se en stjääärnaaa…


I Svd läser vi om Spencer Elden. Om honom är det synd, för han har, som baby, figurerat på ett skivomslag. Figurerat mycket naken på ett skivomslag.
” Det känns lite obehagligt att så många människor har sett mig naken. Jag känner mig som världens största porrstjärna, säger han till mtv.com.”

Om Spencer pratade mindre med mtv.com skulle säkert inte lika många känna till att han är babyn på Nirvanas album Nevermind.

Antagligen går Spencers modellkarriär – som hittills inte varit lysande – kanske bättre nu?

Så, vi googlar lite, för att se vad vi hittar… Jahapp, jodå, wikipedia länkar bland annat till Rolling Stone. Artikeln är publicerad i augusti 2003, nästan på dagen fyra år sedan.

”Every five years or so, somebody’s gonna call me up and ask me about Nevermind . . . and I’m probably gonna get some money from it.”


"…och än for hon hit…"


”…och än for hon dit, och än for hon ner i diket!”

För där har hon återigen hamnat, vår socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson.

Saxat ur DN

Har du själv varit sjukskriven en längre period någon gång?– Jag har varit sjukskriven för en meniskoperation, men jag har också själv haft en släng av utbrändhet för tio år sedan när jag arbetade som sjuksköterska.

Hur kände du dig då?
– Jag sov dåligt, hade väldigt snabb puls och hade svårt att lyfta skeden utan att skaka av soppan som var på den. Det som hjälpte mig var att jag inte skickades hem och blev sjukskriven. Jag sov i tre dygn och sedan började jag arbeta igen.

Så det DET vår socialförsäkringsminister menar, när hon pratar om utbrändhet?? Något man kan bota med tre dygns sömn?

Hysteriskt rolig är också passagen där Husmark Pehrsson hänvisar till vetenskaplighet och bristen av slikt – särskilt med tanke på vad hon själv verkar veta om just utbrändhet.

Uppdatering: N|, Badlands Hyena och Alter Ego kommenterar också. Med slägga.


Har den här debatten påverkat förtroendet för regeringen tror du?

– Det hoppas jag innerligt att den har gjort. Jag tror att människor säger att äntligen har vi fått en regering som både skapar jobb och sänker ohälsan.”

Cristina Husmark-Pehrsson, i DN


…yvar stain…

Nej.
Jag kommer nog helt enkelt aldrig att få nog av sten.

…Som en sten, bland alla andra…


Fasa(d)

”Älskling, ska vi ta och måla om huset nästa sommar?”


Pterophorus pentadactyla

Jag tror det var i oktober eller så, som jag såg något mycket märkligt på väggen invid ytterdörren hemma hos Svärdsmannen. Han höjde inte minsta ögonbryn, han har sett dem förut, men jag var tvungen att peta på den för att konstatera att det verkligen var ett litet kryp.
Jag tog fram mobiltelfonen och tog med den halvsunkiga kameran en bild, med baktanken att skicka den till Naturmorgon (Ja! De kommer tillbaks till P1 igen!!) för att utreda frågan.

Nu blev det aldrig gjort, men tack vare Elias vet jag (och hans mor!) att det var en Fjädermott jag såg.

(Ja, anledningen till att jag aldrig skickade iväg bilden var att Naturmorgon började sändas i P4 och att jag alltså inte längre lyssnat på det eftersom min klockradio är mycket kinkig med vilka kanaler den har lust att underhålla med mig.
Jag gillar P1 så jag har inga problem med det.
Särskilt inte när nu ordningen återställs.)

Kanske kommer E bli biolog och medarbetare dit om tio, femton år sisådär…


Eleen

I min hand är din och vi går på de där nästan larvigt pittoreska gatorna i Visby och kvällen är varm och vacker och dagen har varit god.
Så som alla de här dagarna tillsammans med dig varit.

Du, jag, vi har bestämt sopat problem och konflikter under mattan. Sagt till varandra:”Ja, de finns, men innan vi ger oss i kast med att försöka lösa det ska vi njuta av sommaren” och märkligt nog har det fungerat.

I din hand är min, och vi går på varm kullersten i sagornas stad, vi är på väg hem till det hotell som vi från och med då, nu, har en ständig hemlängtan till.

Murar och staket in mot människors hus och frimärksstora trädgårdar, och på en av murarna ligger en rad små, målade stenar.
Invid stenarna ligger en lapp.

Lilla Eleen. Jag hoppas verkligen att ingen tog din guldpeng. Jag lade den i alla fall på bladet där den där blå stenen låg. Jag valde den just för att den var så fint blå, och för att den passade så bra i min hand. Nu ligger den på min balkong, på bordet på min balkong, och den kommer finnas i mitt liv länge, den minner mig om en förtrollad stund, en förtrollad plats.


Försörjningstips.

Ja! Jag ska bli ”utbränd”, så jag slipper att jobba i ett år eller två eller tre! Åh, så härligt, det finns inget som går upp mot en fläskig och fin depression!
Mums!!

Eller inte.

Ja. Till och med i semestervilan, i min mentala nyhetsstiltje når något fram, något om ändrade riktlinjer gällande utmattningsdepression, socialstyrelsen och försäkringskassan… Men vad pratar dom om, de är ju verkligen inte riktigt kloka.
Inga sjukskrivningsdagar alls?!
Vänta, hur tänker de nu..??

Jag vet ju.
Jag har ju gjort just den resan, och en sak säger jag: Det är INTE ett smart karriärmove. Det är inget man väljer och det är sannerligen en erfarenhet jag kunnat vara utan. (Även om jag idag är en godare och klokare människa än jag var innan jag blev sjuk)

Jag läser i Svd

I dag är den genomsnittliga sjukskrivningen 119 dagar för utmattningssyndrom. I normalfallet ska den vara noll dagar, vid svåra sömnstörningar kan det bli flera veckors sjukskrivning och riktlinjerna förutsätter en åtgärdsplan.

Genomsnittliga sjukskrivningstiden för depression är 341 dagar. Lätt depression ska ge noll dagar och måttlig depression tre månader, medan allvarlig depression kan ge ett halvårs sjukskrivning.

Riktlinjerna har tagits fram i diskussion med grupper av medicinska experter.

Dessa har utifrån sin kunskap och kliniska erfarenhet resonerat sig fram till vad som är rimligt utifrån allvarlighetsgrad och vad individen har för arbete, säger Jan Larsson på Socialstyrelsen.

Så minns jag, minns hur jag satt och grät och grät och grät och bara ville dö och faktiskt också då och då trodde att jag skulle dö. Inte av ångest utan helt enkelt av hjärtinfarkt. Så kändes det.

Jag var så fokuserad på att arbeta att jag… Om någon tror att jag blev glad över att bli sjukskriven… Åh, nejnej. Jag skämdes som en hund, jag tordes knappt gå utanför lägenheten för att någon skulle se att jag inte var på jobbet, om någon undrade vad jag gjorde hemma mitt på dagen, jag skämdes över att lämna mina kollegor i sticket och jag skämdes för …egentligen allt och vad som helst.

EKG:erna visade att jag inte hade haft en hjärtinfarkt, och det var ju bra. Vad hade hänt med mig om jag inte blivit sjukskriven? Hade jag varit mindre sjuk då? Självklart inte.
Det tog mig mer än de där första tre månaderna att faktiskt inse att jag var sjuk, att jag inte var en kverulant, fuskare, vekling.
Jag ville verkligen jobba, trots att jag inte alls stod ut, och bara tanken på att sätta mig på bussen och åka till min arbetsplats gav mig hjärtklappning.

Sjukskrivningen var, för mig, ett absolut nödvändigt steg för att förstå att jag var sjuk och innan den insikten finns finns ingen möjlighet att förändra tillvaron så att man blir frisk.

Vidare, i samma artikel i Svd.

– Många gånger har vi kanske av slentrian sjukskrivit för länge och utan riktiga insatser under sjukdomstiden. Det är jättesvårt att komma tillbaka till arbetet efter en lång sjukdomsperiod. Min ingång är att riktlinjerna ska vara till stöd och hjälp, säger socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson.

Ja, när jag då faktiskt börjat förstå att något var fel, att jag inte var lat och egennyttig som inte var på jobbet, vad hände då?
Inte mycket.
Jag började slita för att få tillbaks en dygnsrytm igen. (Nä, det kanske inte är normalt att vakna i vargtimmen varje natt, gå upp och spy upp galla, för att sedan, några timmar senare somna om? Man ska sova mer än tre-fem timmar per dygn?)
Det hade jag inte klarat utan sömntabletter som Propavan och Stilnoct.
Tror ni jag, med tacksamhet, tog emot dem?

Nejnej. Jag skulle inte ha några piller. Jag var livrädd – som de flesta är – för såna piller, tabletter som gör en konstig (Hallå, jag var rätt konstig redan, jag var ju helt SJUK!!) och kanske beroende.

Nu, många år senare, när jag betraktar mig själv som frisk och återstäld så har jag svårt att ens återberätta det här, svårt att minnas vad som skedde när i processen.
Jag var hel- och deltidssjukskriven i drygt tre år.
Ungefär nio månader efter den där första läkarkontakten, som givit en hög sömntabletter som jag inte ville ha samt en sjukskrivning jag skämdes över fick jag äntligten tid hos en psykoterapeut, Rein. Jag kallade honom för ”skruvdragaren” i mina dagboksanteckningar – skämtsamt för att han skulle hjälpa mig att få ordning på mina lösa skruvar. (Skratta åt eländet, eller dö av det…)
Tänk om jag fått den hjälpen fortare… Varför ska man vara tvungen att vänta i nio månader på en specialistläkares hjälp? Tänk om man gjorde likadant med hjärtinfarktpatienter??

Christina Husmark Pehrsson har rätt i det att det är svårt att komma tillbaka när man varit borta länge. Det är svårt. Man behöver hjälp tillbaks, man behöver behandling när man är sjuk, det är inte tillräckligt med bara sjukskrivning, men man blir inte frisk UTAN sjukskrivning, no way!!.
Jag slet i samtalen med Rein, jag åt antidepressiv medicin och jag började arbeta halvtid. Så småningom gick jag upp till 75%. Jag slet som en hund, jag ville verkligen tillbaks. Efter mindre än tre månader på hundra procent gick jag hem igen, förstod att det inte gick, att jag…helt enkelt inte kunde vara där, i den miljön, med de människorna och de förutsättningar som fanns. (Eller snarare inte fanns)
Miljön som gjorde mig sjuk var ju fortfarande lika sjuk. Inget hade förändrats, hur skulle jag, som var skörare än förut, kunna bli friskare av att vara där?

Jag blev inte sjuk av att min livssituation var komplicerad. Det var den iofs, men det gjorde mig inte sjuk.
Jag blev sjuk för att min arbetssituation var orimlig och skadlig, och för att jag inte hade möjlighet att förbättra den.

Jag hittade ett behandlingsprogram, som jag fick min arbetsgivare att betala.(eftersom försäkringskassan vägrade. De ville att jag skulle säga upp mig och bli Arbetsförmedlingens problem istället)
Jag hittade en frivillig samtalsgrupp i Svenska Kyrkans regi.
Kort sagt.
Jag – som var skitsjuk – såg till att jag fick den hjälp som en läkare borde ha ordnat.
Tänk om jag fått den direkt, när jag blev sjuk, tänk om jag bara behövt vara sjuk i ETT år istället för helt- och delvis i tre!
Det hade varit en välsignelse!!

Men rör inte sjukskrivningen för den som är sjuk.

Få saker gjorde mig så orolig och så livrädd som telefonsamtalen och träffarna med försäkringskassan under den här perioden. Jag var – bokstavligen talat – panikslagen vid varje telefonsignal, av rädsla över att det skulle vara Försäkringskassan som skulle slå undan fötterna under mig.

Jag törs inte tänka vad de som är sjuka nu upplever av de här tidningsskriverierna…

Idag ger Jörgen Herlofsson svar på tal på DN Debatt.
Det är skönt att läsa att Socialstyrelsens galenskaper inte får stå oemotsagda.

Utmattningsdepression är en sjukdom på samma sätt som hjärtinfarkt, magsår och levercancer är det. Att säga att man inte behöver vara sjukskriven när man är sjukt är befängt och grovt kränkande. När man är sjukskriven har man en enda skyldighet mot sig själv och mot det samhälle man lever i: Att göra allt man förmår för att bli frisk men då ska samhället i sin tur ge en den hjälp man har rätt till och inte lägga hela ansvaret för återfrisknandet på individen.
Oavsett om man har levercancer, hjärtproblem eller utmattningsdepression.


Den här boken hjälpte mig att förstå vad utmattningsdepression är för något, och att det är en sjukdom som är behandligsbar på samma sätt som andra sjukdomar, och att den inte är avhängig t.ex. en bristande personlig karaktär (”Det är jag som är svag som blir sjuk, det är mitt fel”) utan att det handlar om hormonnivåer i hjärnan som styr hur vår kropp fungerar. (

Den här boken hjälpte mig att förlåta mig själv för att jag var så misslyckad att jag inte ens hunnit göra karriär och bli rik och framgångsrik innan jag ”gick i väggen”. Den gjorde det också tydligt att det finns ett genusperspektiv att reflektera över.

Den här boken hjälpte mig att skratta åt eländet istället för att gå under. Den var också till ovärderlig hjälp när jag försökte förklara om hur jag upplevde tillvaron för andra.

Läs gärna Karin Långström Vinge: I den bästa av världar och Deep|Edition – Jan Larsson anser att deprimerade kan ta livet av sig

Uppdatering

Missa absolut inte dagens Brännpunkt i Svd där författarinnan Johanna Nilsson skriver:

”Ut. Bränd. Det betyder att man är Utanför sina vanliga cirklar. Och att man har Bränt sig rejält. Då ska man inte vara en Duktig Flicka eller Duktig Pojke. Då behöver man inte någon som säger ”ryck upp dig lilla vrak”.

Det är så kortsiktigt och uselt tänkt, det här nya förslaget till sjukskrivningsregler för utbrända, att jag börjar brinna, denna gång av ilska, inte av trötthetslågor.”

Slutsats:
Man kan korta sjukskrivningstiderna för människor med utmattningsdepression – lämpligen genom att behandla sjukdomen.


…Return the sender…


…address unknown..!

Jo.
Jag lever ju ett TV-löst liv.
Fast helt sant är det nu inte, eftersom den TV som jag förut brukade titta på faktiskt står kvar i vardagsrummet, även om den inte fungerar.
Det är ju rätt trist att den står där, så nu när jag tillfälligtvis råkar ha tillgång till Fröken Underbars lilla röda Bixie får jag för mig att jag ska åka till återvinningscentralen med liket. Passa på, lixom. Det är ju onekligen lättare att transportera TV när man har en bil…

Jag börjar med att ta reda på var det, i min hemkommun Botkyrka, finns en återvinningscentral. Jodå, det finns i Tumba och i Fittja. Men dåså. Bara att köra iväg med … va..? Stängt på måndagar? Båda två!?
Men det är ju idag jag har tid, och tillgång till bil??
(Visst unnar jag personalen lite ledigt, men måste alla ha ledigt samma dag?)

Fröken Underbar vet på råd. ”Åk till Salem, det är nära!”
Ajaaa. Så får det bli.
Men Nej. Icke. Salem är nämligen inte Botkyrka kommun, utan en helt egen liten kommun med egna bestämmelser. I Salem har man problem med utomjo…utomkommunmedborgare som kommer och vill bli av med sina grovsopor.(Möjligtvis oftast på måndagar?) I Salem har man delat ut passerkort till hushållen, och utan ett sånt passerkort kommer man helt enkelt inte in på återvinningscentralen.
(Kan man ens ta sig in för att betala för att bli av med skrotet?)

Det kan inte vara möjligt att jag ska behöva åka till Högdalen eller Hässelby, där Stockholms kommun har två återvinningscentraler, för att bli av med TV-eländet!? Hallå, det här är ju knasigt, jag försöker ju göra något bra här, återvinna, istället för att bara slänga skrotet någonstans som så många andra gör?!? Förresten har säkert Stockholms kommun något hemskt system för att förhindra kontaminering från utsocknes tv-apparater, de med…

Grovsoprum? Jo. Visst har vi ett grovsoprum. Tyvärr är vi hyresgäster inte betrodda med nycklar till det. Jag har inte riktigt förstått varför…

…men tillslut lyckas jag hitta ett telefonnummer till en miljösamordnare på botkyrkabyggen, som har nyckel till detta grovsoprum. Kanske får jag tag på honom. Kanske lyckas vi stämma träff. Kanske får jag be Svärdsmannen köra aset till sin återvinningscentral, i Vänliga Viksjö, där man inte skiljer kreti från pleti.

Jag har placerat min blogg i
Botkyrka
på bloggkartan.se


Jaktstråk


Hon lär sig fort, Fröken Morrhår, var det är mest liv och rörelse.

Vid snåren av lavendel svärmar det av fjärilar, humlor och bin. Hon smyger, fokuserad. Då och då får hon till det och jag ler, ler över att hon uppenbarligen trivs så bra.
Det gör jag också, jag tror att jag helt enkelt behöver mer lavendelsnår i mitt liv.

(Ja. Jag gräver upp en tuva, och tar den med mig hem till Svärdsmannen. Under stora vedermödor lyckas jag gräva ett hål i den där massiva lerjorden, fyller det med blomjord och gräsklipp och planterar min, från moderskapet stulna, lavendel.)


Maarup kirke

DN skriver om kyrkan i Maarup.
Havet äter sig in i klinten, och nu återstår bara tio meter fast grund innan Kyrkan riskerar att rasa.

Låt naturen ha sin gång.

Danska Kulturarvsstyrelssen

Eller.

Rädda den. Stabilisera klinten, skydda kulturminnet – kyrkan är byggd på 1200-talet, är vi inte skyldiga att åtminstone försöka rädda något som är så gammalt?

När Katarina Kyrka brann byggdes hon upp, för att sedan brinna igen och åter, nu i ”modern” och sekulariserad tid, byggas upp.

Nog måste det vara enklare att bevara en kyrka som finns, än att bygga upp en kyrka som förstörts?


Maarup Kirke 1992

Maarup Kirke 2005

Från början, då, för åtta hundra år sedan, stod kyrkan ca två kilometer från havet.