…talk…walk…

Snack eller verkstad. You do the talk, but do you do the walk?

Jag tittar på TV, Fyrans DetViKallarNyheter.
Man redovisar en undersökning man låtit göra: ”Fyra av tio skulle ingripa för att förhindra våld” (Klicka fram inslaget i vänstermenyn om du inte har lust att lyssna på skiten om Tito Beltran…)

Fyra av tio skulle ingripa.
Fyra av tio vet inte hur de skulle göra
Två av tio skulle inte ingripa.

Det är sorgliga siffor. Bedrövligt att det inte är en självklarhet att hjälpa någon som utsätts för våld.

Jag bläddrar i mina gamla psykologiluntor, letar efter den där forskaren som studerade just det här… Jag hittar inte det jag söker efter annat än resultatet, som jag kommer ihåg: Ju fler som ser ett brott, desto mindre är chansen att offret får hjälp. Vi gömmer oss bakom de andra; Varför kan ingen annan ingripa?
Om någon skriker Det Brinner!! istället för Hjälp!! är det större chans för denne någon att få hjälp.

Ändå tror jag inte på siffrorna som TV4Nyheterna redovisar.
Av empirisk erfarenhet.

I Måndags kväll satt jag i en tunnelbanevagn.
I ena änden av vagnen får en tjej stryk av tre andra tjejer.
Runt tjejerna står ett helt gäng ungdomar.

I vagnen befinner sig också ca tio helt andra människor, utan någon anknytning till händelsen. Människor som helt enkelt blir vittnen till det som sker.
Tio vuxna människor ser tre tonåriga skitungar spöa en yngre tjej.

Tror ni att fyra av dessa tio ingrep?

På Facebook skapade Anton Abele en grupp, ”Bevara oss från gatuvåldet”. Den har, i skrivande stund, 118432 medlemmar.
Undrar om någon i den här tunnelbanevagnen är med i den gruppen?
För jag undrar ju VEM som ska bevara ”oss” från gatuvåldet, och vem som ska skyddas, om nio av tio INTE ingriper, trots att tre slår en fjärde.
Nej. Vi tänder ljus mot gatuvåldet, vi bär knappar och brickor mot gatuvåldet men vi vänder ryggen till när det sker framför oss.

Nog är det ynkedom!

Men samtidigt. Man blir så ställd när något sker, något sånt sker, precis framför ögonen. Det är så fräckt: De här tre tjejerna som slog den fjärde sket fullständigt i att de hade tio vittnen. De räknade kallt med att ingen skulle ingripa, och de skiter fullständigt i att de begår ett brott. (Händelsen är rubricerad som grov misshandel)
Man blir rädd: Vad händer MIG om jag går fram? Tänk om de går på MIG? JAG kan inte försvara mig.
Man blir SKITRÄDD.

Så rädslan talar.
Handlingen tiger.

När DU ser något.

Do you do the walk?

DN: Flicka misshandlad av tonårsflickor
DN: Misshandlad flicka har pekat ut två förövare

Advertisements

Om mcsarcne

Essa. Enastående. Ensamstående. Essantiell, emotionell. Elitistisk, Egoistisk Elemmírëansk Eller bara en massa trams..! Visa alla inlägg av mcsarcne

5 responses to “…talk…walk…

  • Thomas Tvivlaren

    Väl skrivet! Som du redan antytt så är inte undersökningar av det där slaget värda vatten. Om man agerar eller ej är oftast kopplat till andra saker än samvete, rättfärdighet etc. Ett gott riktmärke på om en person reagerar tror jag är hur stor erfarenhet som vederbörande har av att allmänt våga ifrågasätta och inte bara agera konformist i sitt liv. Visst kan rädslan för att själv åka på däng vara stor men i det här samhället ser jag oftare människor som är livrädda för att sticka ut och agera självständigt…vilket det ibland känns som är en inte alltför oväsentlig faktor i dessa sammanhang.

  • Ms Garbo

    Jag tror att du har rätt i det: en person som har övat på att ifrågasätta, säga nej, konfrontera har lättar att göra det även i ”tuffa” situationer.
    Det är något man inte självklart KAN utan något man lär sig.
    (Därmed inte sagt att jag är speciellt tuff eller så, absolut inte, jag är nog undantaget som bekräftar den regeln!)

    Det är svårt att inte fördömma de nio som inte gör något där och då, men man kan ju faktiskt ingripa på fler sätt: man kan dokumentera, man kan kalla på hjälp, man kan göra mer än att bara borra ner blicken i sin egen bok och välja att inte se.

  • Thomas Tvivlaren

    Som vi redan varit inne på finns det nog ännu flera faktorer som spelar in vad gäller ”att göra eller inte göra”. Jag har sett människor som jag förväntade mig betydligt mer av backa i ”svåra” situationer. Det finns säkert en hel del psykologi med i bilden som också kanske är , åtminstone delvis, biologiskt rotad, fight-or-flight etc.

    För övrigt brukar även förövarna ha fegismanér (om man nu lite slarvigt ska summera ned att inte ingripa i dylika situationer till något). M.a.o. det finns ofta en ledargestalt som man bör rikta den första och värsta attacken emot…om man nu skulle hamna i en sådan situation och ingen annan utväg finns.

  • Ms Garbo

    Jovisst. De här tjejjerna argumenterade inte speciellt mycket, utan for iväg med en väldig fart vid första bästa t-banestopp.

    Men det vet man ju inte i förväg.

    Den här killen gjorde ju lika ”rätt” som jag, men situationen utvecklades helt annorlunda.

    http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1298&a=741925

    Jag…jag kan inte slåss. Så enkelt är det. Jag springer inte speciellt snabbt heller, tyvärr…

  • Myntets två sidor « Inquietum es cor nostrum donec requiscat in Te

    […] hjärta, åkte jag en kväll tunnelbana. Jag skulle till kören, jag var lite sen. Helt plötsligt ser jag något jag inte vill och visst blir jag rädd. Jag minns att jag vred min tygbag framför mig, i den ligger den tjocka körpärmen. Om de bär […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: