"Damned if I do, damned if I don’t"

…och i mörkret ligger jag och inte kommer ron, friden och stillheten.
Kanske blev timmen för sen, jag vet inte.

Jag vet bara att jag helt plötsligt är ledsen.
Ledsen över att det blev som det blev, att du slutade kalla mig för din Älskade.
Jo. Du sa ju så, där i början. Då, när jag inte vågade tro på det.

Sen försvann de orden. Vi hade en krasch i april förra våren, och därefter blev det sig aldrig riktigt likt igen. Du började tvivla. Kanske inte på käreken, men på…den där gemensamma tillvaron. Plötsligt stod det klart att vi inte delade den där drömmen jag hade, och i somligt är det inte möjligt att kompromissa, att mötas halvvägs.
Och jag. Jag kände mig inte längre älskad. Inte på det där sättet som jag behöver få vara älskad. Utan förbehåll.
Nu kändes det som om kärleken blev villkorad – och det går ju inte.

Nu, i nattmörkret, är jag ensam.
Ensam som i övergiven..
Överbliven.

Jag ville inte att det skulle bli så här, och jag vet inte hur jag ska orka fortsätta drömma om tvåsamhet och kärlek.
Hur många gånger orkar man ”starta om”?
Hur många män orkar en kvinna investera i?

Hur har jag förvaltat mitt pund?

Ja. Jag har ”slagit av radarn” fullkomligt.
Jag orkar inte ens tänka tanken på att försöka vara något för någon igen.
Samtidigt vet jag att jag, om jag väljer att leva så, ger upp något som är viktigt viktigt. Som jag egentligen inte kan leva utan.

Hur har de förvaltat mig, de män som jag ändå älskat, och försökt, älska?
Kanske spelar det ingen roll: Deras varande och beteende kan jag ju likväl inte påverka; bara mitt eget.

Men jag är bara så ledsen över hur det blev, den här gången, hur jag hoppades att det skulle bli, att jag faktiskt trodde att du skulle vara på ett annat sätt än du sedan visade.
Nu sitter vi i varsin tillvaro, med varsitt trasigt hjärta – för visst vet jag att du inte tar det här lättvindigt – och känner oss lika svikna av varandra.

Jag är så ledsen.

Samtidigt vet jag att jag inte kunnat göra på något annat sätt.

Men jag är ändå så ledsen.
Så förtvivlat förbannat ledsen.

Annonser

Om mcsarcne

Essa. Enastående. Ensamstående. Essantiell, emotionell. Elitistisk, Egoistisk Elemmírëansk Eller bara en massa trams..! Visa alla inlägg av mcsarcne

9 responses to “"Damned if I do, damned if I don’t"

  • KaK

    Knappt så jag orkar läsa, det liksom kryper för nära inpå mig själv om du förstår. Kärlek är svårt. Men jag vägrar tappa tron på den ändå. *kramar om*

  • Lilla Blå

    Där träffade du mig rakt i hjärtat efter en egen sömnlös natt av grubblerier och tårar. Märkligt ändå hur det kan kännas lite trösterikt att man inte är ensam om att känna sig just ensam. Får jag skicka en kram till dig idag?

  • Ms Garbo

    Kak: Hur håller man i hoppet då, jag menar, när man – som jag – kommer till en punkt när det faktiskt är värre att hoppas än att ge fan i det? När det börjar vara svårt att se krascherna som ”nyttiga och goda erfarenheter”.
    Jag känner mig skottskadad. Sargad, handikappad. Oförmögen till att lita på, släppa någon nära, och utan tillit går det ju inte.

    Och Lilla Blå:
    Jovisst kan det vara en tröst att man inte är ensam i gropen, även om det känns så.

    Kramar är bra.

  • mymlan

    Du. Det är ledsamt. Men. Att slå av radarn är inte samma som att det inte kan hända. Kanske tvärtom? Det är när jag haft radarna avslagen som jag mött de största kärlekarna…

    Och så hoppas jag att du hade lite trevligt på mitt party. Nästa gång kör vi live och då får du också dricka vin… 🙂

  • Ms Garbo

    Ajaaa. Visst hade jag trevligt, och när ska du ha nästa popquiz?

    Man ska våga ge sig hän också, våga ta emot och lita på. Det blir inte lättare med åren, varje skottskada gör att man kryper lite längre in under soffan och fräser som svar på tilltal.

  • Maria

    *kramar*

  • Z

    …någonting i mig hoppas på en återförening mellan er,

  • Ms Garbo

    Jo.
    Visst är det en god sak att hoppas på.
    För visst vill jag ha NormalLivet. MammaPappaBarn.

    Men en relation bygger så mycket på tillit och förtroende och jag litar inte på honom längre. Inte nu i alla fall.
    Jag försöker vara prestigelös och pragmatisk i det jag gör, försöker att se vad som är gott istället för vad som inte är det.

    Men just nu tillför han inget i min tillvaro. Det är bättre för mig att vara utan honom, eftersom han bara innebär oro och instabilitet i en tid när jag behöver frid och trygghet och stabilitet.

    Kanske förändras det en annan dag, kanske kan han ”kvala in” igen – om nu HAN vill det (vilket jag, i alla fall just nu starkt tvivlar på ;))

    Inch’Allah!

  • Eros och Agape « Inquietum es cor nostrum donec requiscat in Te

    […] Mymlan har valt kärlek som bloggtema den här veckan. Det är nästan som ett ganska dåligt skämt. Som om jag bloggade om något annat? När jag bläddrar bland alla gamla inlägg […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: