Månadsarkiv: mars 2008

Paltpartaj

I torsdags, när jag äntligen kommit hem från Handen, och kontraktsskrivning på nylägenheten ringer jag till sysslingbryllingkrylling Jocke.
Vi ska, nu när han slutligen fått de sista listerna på plats i det nyrenoverade köket, koka palt.
Det bestämde han redan i höstas, när vi träffades hemma hos Moster Bibbi för att äta surströmming.
Jaja, sa jag, det blir nog bra…

Men nu var det dags, söndagen var inbokad, jag hade bara en fråga, om själva geografin. För var på Tyresö var det nu han bodde? Jag har aldrig varit hemma hos honom.
Nej, inte Tyresö, Handen, säger han.
Handen, upprepar jag förvånat, bor du i Handen? En sån tillfällighet, jag har just kommit hem från Handen, jag har varit där och skrivit på ett kontrakt för en lägenhet!
Självklart frågar han då var i Handen jag ska bo, och jag nämner adressen.
Det blir tyst en halv sekund, och sen säger han: Du. Då blir vi grannar!
Allvarligt?? Jag tror inte mina öron. Jag får adressen, knappar in den på eniro och … ja. Det är verkligen så. I ett radhus på andra sidan gatan bor han och hans familj.
Det tar max två minuter att gå från min port till hans dörr…?

Vad ger ni mig för den tillfälligheten?

Och palten?
Jovisst samlades vi, Moster Bibbi, Kryllingsysslingbrylling Jocke med hustru och barn, ditringd kryllingsysslingbrylling AnnMarie med man och hela kastrullen med nykokt palt.
Det är många år sedan jag kokade palt nu, det har jag nog inte gjort sedan jag flyttade från Luleå… eller kanske ännu längre, sedan jag flyttade från byn…?
Men visst sitter kunskapen i än, och jag hör farmors röst i huvudet när jag formar palten i handflatan; först en rund flatpalt, sen det stekta rimmade fläsket, och så vrider man ihop palten, så att den inte spricker när man kokar den…

Nej. Inte kommer det dröja så lång tid igen innan jag kokar palt nästa gång. Det är ju så larvigt gott, och det är ett fantastiskt tillfälle att träffas, särskilt nu när jag kommer få en paltälskande kryllingsysslingbrylling till närmsta granne!


Fortsatt skottlossning.


Jo.
Jag bökar på med den där rädslan, rädslan inför det där projektet i början på juni. Att kalla det ”förlossningsrädsla” känns lite dubbelt, för rädd är jag ju inte, inte så att jag absolut inte vill, att jag bara vill ha kejsarsnitt eller så.
Men samtidigt: Ja. Jag är rädd och …

..då är det ju bara att säga det högt och bearbeta eländet. Fortsätta skjuta pil på demonerna.

En bra grej föreslog min barnmorska på MamaMia: Jag fick en remiss till förlossningen på Huddinge sjukhus, där man har ett program för förlossningsrädda. Man får träffa en barnmorska för samtal några gånger, kolla in lokaler och prylar, känna efter och trygga sig lite. Det är en bra tanke, så där var jag i fredags morse och fick träffa en Agneta. Hon presenterade sig och vi skakade hand och det kändes konstigt, som om jag redan träffat henne, och det tog mig flera minuter innan jag kom på det: hon är en av de barnmorskor som medverkar i SVTs program Barnmorskorna.

Mötet blev bra, hon lyssnade mer än hon pratade, ställde bra frågor och sa ett och annat klokt.
Somligt riktigt klokt.
En sak, som jag nog inte tänkt på.
Min rädsla har nog mycket med ensamhet att göra.
Just där, just i det här projektet är jag ju ensam.
Det vanliga är ju att man är två som delar det.
Ett Vi. ”Vi väntar barn”. Men så är det inte för mig.

Han är inte med, han vill inte vara med, jag vet inte ens om han vill/tänker vara med under förlossningen, om han kommer att komma efteråt för att se sitt barn, om han alls tänker vara en aktiv pappa.
Jag vill att han ska vara det, men det är hur jag än snor mig hans beslut.
Jag är ensam.
Kommer han vilja vara med, träffa sitt barn?
Och om han nu vill vara med, vill jag att han är med? Känner jag mig trygg nog med honom för att ha honom med mig i ett läge när jag är så utsatt och sårbar?
Jag är inte alls så säker på det – jag känner mig väldigt sviken av honom.

Ensam, övergiven av honom i en situation vi borde dela.
Det är i grunden fel, men ändå något jag helt enkelt får acceptera.

Fast det suger.

För övrigt har min borttappade/stulna mp3spelare fortfarande inte kommit till rätta. Jag saknar den…


Halvtidsvila.

Ofogade fogar i ett bäcken ställer till bekymmer.
Ont gör det.

Helt plötsligt undviker jag aktivt trappor. Helt plötsligt är det JOBBIGT att resa på sig, sätta sig, resa på sig, sätta sig…

…helt plötsligt är det plågsamt att jobba.

…och jag som tycker så mycket om att promenera…

Inte nu längre. Absolut inte. Nu åker jag omvägar med buss om det spar hundra meters promenad. Och ens tanken på att jag skulle springa för att hinna med en tunnelbana eller buss är helt absurd.

Jag ringer barnmorskan: Det här är ett problem, vad gör man?
Hon bokar läkartid, hon tipsar om sjukgymnast, och jag ringer och bokar tid hos henne, för utprovning av någon sorts resårstödband. Akupunktur är tydligen effektivt också. Whatever, skrattar jag, och säger ”Bring it on!”

Läkaren konstaterar innan jag hinner säga något att, ”ja, du har problem med foglossning ser jag”. Någon Einstein behöver man inte vara för att se det, nej.
Hur mycket sjukskriven vill jag vara?
Lilla Fröken Duktig säger att vi väl kan prova med halvtid, och så får jag ringa om jag behöver ett nytt intyg på 100%. Jo, så kan vi göra, säger han, men påminner om att ”Foglossning sällan blir bättre, ofta sämre, och mycket kan man påverka med hur rädd man är om sig, hur man rör sig: det där kommer sjukgymnasten gå igenom med dig”.

Nästa dag far jag till jobbet.
Där någon annan bokat in socialt evenemang för min brukare som innebär en massa rullstolskörande. Ja, just. Inte så bra, nej. Men det går an, jag biter ihop och tar hjälp av en och annan färdtjänstchaufför när jag får chansen. Tröstar mig själv med att jag blir avlöst på morgonen, innan hela morgonrutinen, med alla vändningar och lyft, ska ske.

Men ingen kommer.
Och jag väntar.
Och ringer jouren. Jo, A är tydligen sjuk, jouren har panik och letar…

…och jag hamnar i att köra hela morgonrutinen.

När jag väl blir avlöst, vid halvtolvhugget, tar jag – utan minsta dåligt samvete – taxi hem. En timme tunnelbana med trapporna vid slussen säger jag HELT NEJ till.

Istället tar hemfärden 20 minuter och resten av dagen sover jag bort.

Och egenligen. VARFÖR ska jag ens jobba halvtid? Det är ju bara dumt.

Nej.
Det där ska jag ordna: Jag ska prioritera att göra sånt som är trevligt, och så ska jag för fasen organisera en hel flytt.

Ja.
Mina kära vänner: I nöden stund prövas ni, för jag kan varken packa, bära eller städa mer än marginellt. Däremot kan jag hålla med mat och kaffe, vara arbetsledare och i allmänhet komma med glada tillrop. Flyttdatum är inte riktigt klart än, för ett gäng målare ska släppas lös i lägenheten först, men maj, första halvan av maj siktar vi på…

Nu ska jag kravla mig upp ur fåtöljen Karlskrona (det är lika spännande varje gång!) för att ge mig ut på äventyr i världen.


Fixelifaxtrix till max.

Det är sällan jag säger: Nej, det är inte ok. Det behöver göras nu, inte i eftermiddag eller i morgon.
Oftast anpassar jag mig.
Oftast behöver jag inte säga så.
Oftast håller min planering, mina tidsmarginaler är oftast goda.

Men det gick bra, trots allt. Efter en massa magsyra och en massa åkande.

I juni kommer h*n, skorven, som i och för sig mycket påtagligt redan är här, men i juni föds h*n.
Då blir jag mamma.
Eller snarare, det är väl en process, det är också en av poängerna med att en graviditet är nio månader; att man ska hinna bli mamma, förändras.
Inte sker det på ett dygn, några timmar, några minuter på en förlossningsavdelning.

Men i Juni vill jag vara redo för min lilla skorv.
Det känns viktigt, väldigt viktigt, att mitt liv är anpassat för henom. Att förutsättningarna för mig att vara och bli en bra mamma är så bra som möjligt.

En viktig aspekt av dessa förutsätningar är hur jag bor.

Idag bor jag i en ljus och fin tvårummare, bra standard, absolut inget att klaga på.
När jag flyttade ner från Luleå var jag oerhört glad över den, över 1:ahandskontraktet, friden och tryggheten.
Inget har förändrats.
Men.
Ja. Lägenheten är ju densamma, lika fin fortfarande. Men nu kommer den inte fungera längre. Det geografiska läget är fel.
Den ligger för långt bort från sånt som jag helt plötsligt behöver få ha nära.

Dålig närservice, här finns inte ens en vettig mataffär.
Långa transporter – 35 minuter och 21 tunnelbanestopp från T-centralen. Och oftast ska man ju inte till centralen, utan vidare därifrån.
Hem till mamma tar det mellan 70 och 90 minuter, beroende på hur bussarna passar vid Gullmarsplan. Med bil tar samma resa ca 40 minuter. Det är inte nära på något sätt.

För ja.
Jag blir en ensam mamma och då behöver jag backup, och då är blod tjockare än vatten.
Vänner har jag, välsignade är de, men kör det ihop sig nu är det oerhört tryggt att ha en mamma, att ha en mamma inom räckhåll.

Så helt plötsligt är den här lägenheten inte alls bra.

Jag köar hos Bostad Stockholm och det kan man ju roa sig med. Men visst har jag blivit kallad på visningar lite här och där, några fina lägenheter i Trångsund och Skogås.
Men hur tänkte jag då, när jag anmälde mig till Haningebostäders kö? Bättre än jag någonsin kunnat föreställa mig. För där har jag lika lång kötid som i Bostad Stockholm och till Handen for jag för att titta på två lägenheter, i samma område, bara olika trappuppgångar.

68m2, 2rok. Badkar, balkong.
Den ena i bedrövligt skick: slitna och skadade tapeter i alla rum utom sovrummet, där den istället är hysteriskt blå.
Men på nedre botten, bara en halvtrappa upp.

Den andra är fin. Riktigt fin. Samma planlösning som den första – man ser verkligen hur fin den första kan bli.
Men den ligger två och en halv trappa upp.
Ska man dra upp en barnvagn, lastad med matkassar och barn för två och en halv trappa? Det är ett träningspass som man antagligen tröttnar på väldigt väldigt fort.

Men läget är bra.
Läget är faktiskt helt fantastiskt bra.
Promenadavstånd till pendeltåg (25 minuter till centralen)
Promenadavstånd till Ica Maxi och Coop Forum
Promenadavstånd hem till mamma. (Om än en lite längre promenad – men det går bussar också!)
Promenadavstånd till hela Handens centrum, med allt vad närservice det innebär.
Dygnetruntöppen mack och Handens närsjukhus på andra sidan gatan: då löser man de flesta akutsituationer…

Så jag väntar.
Får jag någon av dem?? Jag vet inte ens vilken plats i kön jag har…

…och får jag ”den rätta”, den där jag slipper släpa mig till döds i trappen, den som dessutom redan är tom så att jag kan flytta in innan skorven kommer?

Jag väntar.

Väntar

Väntar lite mera.

Sista arbetsdagen före påsk ringer så då Haningebostäder.
Jo.
Den på 32:an.

JA! Jajaja! Vilken påskpresent! Jag fick den! Jag fick dessutom den rätta!!
Lycka!!
Jag säger, sprudlande av glädje, till kvinnan från Haningebostäder: FATTAR du hur många kilo barnvagnssläpande du räddat mig från!?

Allt är klart, lägenheten är min!!

Eller… Nåja, lite papperspyssel måste ordnas först.
Ett arbetsgivarintyg ska visas upp och en kreditprövning ska ”gå igenom” utan anmärkning.
Och jag nojjar.
Fast jag vet att det inte är några problem.
Men nog har jag haft många duster med Murphy, inte litar jag på att han ska ge fan i att jävlas nu…

Jag ringer till min arbetsgivare: Jag behöver ett arbetsgivarintyg, posta det, posta det direkt till Damen På Haningebostäder är ni söta! Jorå, det skulle ordnas.
Då har jag bara kreditprövningen att nojja över.
Fast jag vet att jag inte har någon anledning att nojja.
Jag är inte rik, inte alls, men jag har inga betalningsanmärkningar. Rena papper. Jag vet, men törs inte tro ändå.
På tisdag, efter påskhelgen, kollar jag med Damen: nej, något arbetsgivarintyg har inte hunnit komma än, men det är ingen panik, jag ska till damen på Torsdagen för att skriva kontrakt.
Jag mailar henne på torsdag morgon, när jag kommer hem från jobbet efter ett nattskift: Har intyget kommit?
När jag vaknar upp strax efter lunch har jag svar: Nej, inget intyg har kommit.

Men vaffan!!

Och det är nu jag ringer till min arbetsgivare och Pekar Med Hela Handen..
Ja. Ni måste faxa det. NU. Inte i eftermiddag, utan NU.
Jag vill ha ALLT KLART innan jag åker och skriver kontrakt.

För det är ju så att för att få skriva kontrakt på en ny lägenhet inom allmännyttan måste man visa upp en uppsägning av den lägenhet man redan hyr.
Läskigt läge.
ALLT ska vara klart, inget ska kunna jävlas, så att jag faktiskt sagt upp den lägenhet jag bor i utan att FÅ skriva kontrakt på en ny.

Och månadsskiftet närmar sig med stormsteg.

Men tillslut är intyget ändå faxat, jag åker ut till Handens Centrum, skriver på ett kontrakt och får en pärm med tapetprover med mig hem.

It Is Done!

Jag ska flytta!


Söndagsmorgon

Söndag morgon.
En skål yoghurt.
En katt (som hårar mer än man kan tro vara möjligt) under fötterna, ideligen.
En klockradio som visar fel tid (än så länge)
På radio lyssnar jag på vacker musik.

Söndag, avslutningen på en fullständigt hysterisk vecka.

Jag har sovit ikapp.

Tack för det.

Veckan har verkligen varit galen.

Tack för att den är över. Nästa kommer bli lugnare, nu har mycket löst sig.


Kan någon förklara..?

Jag förstår absolut ingenting av det här beslutet.

Exakt hur ser man till ”barnets bästa” här?


Råttrally!


Hur många små skinnråttor hittar man i ett vardagsrum när man kommer på tanken att dammsuga detsamma?
Hur många av dem råkade man dammsuga upp?

Den som gissar rätt antal vinner en kexchoklad!


En massa ofog.


Så.
Nu har jag lärt mig en sak till!
Det är ju bra, jag som tycker om nya erfarenheter och kunskaper.
Somliga är ju inte bara trevliga, men det är å andra sidan bra att öva galghumorn en smula!

Jag ägnar mig nämnligen åt OFOG!

Tydligen.

Vad det handlar om misstänker jag och misstankarna får jag bekräftade av en av de tidigare omnämnda kontrahenterna i fantastiska fyran.

Frågan är om det är självförvållat?

Fredag för två veckor sedan var, här i Stockholm, en fullständigt fantastisk vårdag. Inspirerad av solskenet och de spirande krokusarna föreslog jag för min brukare (Jo, det heter så?!) att vi skulle ta en rejäl långpromenad i vårsolen.
”Okejrå” sa han, och utrustade med varsitt par solglasögon for vi iväg. Till Hornstull, sen längs med årstaviken mot och förbi skanstull, med sikte på något trevligt fik på söder. Att gå upp mot östgötagatan kändes tråkigt, där var det ju skuggigt, visst kan man väl komma upp mot Renstiernas gata lite senare?
Så gick det till när jag hittade oss i Blecktornsparken.
Blecktornsparken är en trevlig park.
Det finns till och med en lekpark, med en parklek.
Full fart.

Det finns ETT stort problem med Blecktornsparken bara.
Särskilt om man, som jag, jobbar som personlig assistent, och skjutsar någon som sitter i en rullstol.

Ni, som gnäller över tunga barnvagnar. Jag säger bara en sak:

TUNNISAR!!

När vi väl tagit oss upp genom parken, och befinner oss på Söders Höjder (Jo, det finns skäl till att de kallas så!) så är yours truly ordentligt svettig.
Sällan har en Smoothie och en Hallonpaj varit så god!

Dagen efter hade jag ont i höfterna. Och det var lixom någon sorts tryck i bäckenet. Det har återkommit då och då sedan dess. Ibland mer, ibland mindre. Helt plötsligt har jag börjat att aktivt undvika trappor. Helt plötsligt är det faktiskt helt otänkbart att springa för att hinna med en buss eller tunnelbana.
Det kommer fler.
Och igår, när jag träffade kära Morceleb kommenterade hon att jag haltade lite. Ont i höften sa jag och suckade.
Sen blev det värre.
När jag åkte hem med tunnelbanan, sent sent på kvällen pratade jag i telefon med Gigjoe och suckade och sa: Man skulle ju fasen ha ett par kryckor.

”Jag har ett par här, vill du låna dem?”

Så nu är han snart på väg hit med dem. Ett par KRYCKOR!?

På tisdag ska jag ringa barnmorskan, Carcol säger att såna lånar ut någon sorts undergörande resårstöd för ofogade bäckenben.

…och jag skrattar: Exakt när i en graviditet är det man ska må så där strålande underbart, det ska bara lysa om en av lycka, välmående och harmoni?

Vi skrattar ihop, över msn, och konstaterar att det nog var den där kvarten i förra veckan 😉


Förnedringskassan

Rent instinktivt tycker jag illa om Försäkringskassan.
Jag vet att jag är en smula obalanserad i detta.
Det FINNS goda och kloka människor som jobbar där.
Jag VET det, för jag känner till och med en och annan.

MEN aversionen är djupt rotad.

Den kommer från tiden i Luleå, när jag var sjukskriven, sjukskriven för den där sortens inbillningssjuka som man helst bara vill förbjuda, det där som de som hävdar att den ändå finns kallar ”utbrändhet”.

Jag var livrädd för att svara i telefon, för tänk om det var någon från försäkringskassan, någon som sa: NÄ. Nu godtar vi inte ditt sjukintyg längre. Iväg till jobbet med dig, bums!

Katastroftänk, javisst, allt jag hann.
Men det KOM ur erfarenheter, det bara förstärktes av mig, men kvinnan som var min kontaktperson på FK i Luleå, hon … skulle nog ha behövt en lång semester…

Det gick så långt att jag knappt vågade gå på ett möte med en representant från FK utan att ha någon med mig. Ett vittne, någon som kunde verifiera för mig att jag hörde det jag hörde, att det sas som jag uppfattades sas. Som kunde hjälpa mig att säga:”Men vänta, det där är inte rimligt” när jag bara blev till en våt fläck.
För det blev jag ju.
Gång på gång.

Flera såna möten genomfördes. Jag tror de kallades ”behandlingskonferenser” eller ”planeringskonferenser” eller något sådant.
I allmänhet gick de ut på att FK ville ha till en ”snabb lösning” – alltså; Att någon annan än de skulle försörja mig.
Skit samma vem.
Bisarra situationer uppstod.
Till exempel gången när min arbetsgivares representant, som var expert och inhyrd av dem för att bevaka DERAS intressen GENTEMOT mig vänder sig till försäkringskasseskatan och säger: Men stopp, det där är inte konstruktivt, det där leder ingenstans, är vi inte här för att hitta en bra lösning?
Hjälp – från helt fel håll, från FIENDEN!?? När min FIENDE blir min allierade mot de som ska möjliggöra mitt helande??

Till slut lyckades de ändå, de såg till att jag inte hade annat val än att se till att bli uppsagd.
Arbetsförmedlingen konstaterade förvånat: Men…? Du kan ju inte vara inskriven här, du är ju SJUK? Du ska ju inte jobba..?!
Jag hade tur, det här är några år sedan, jag fick stämpla FAST Arbetsförmedlingen visste att jag inte dög mycket till. Efter ett tag skramlade vi fram en alldeles förträfflig praktikplats, och tiden gick och saker och ting blev bättre.
OCH.
Jag slapp försäkringskassan.
Bara det hjälpte mig att bli frisk.
(Och min arbetsgivare slapp undan sitt ansvar j*vligt billigt)

Och nu är jag gravid.
Nu måste jag släppa in försäkringskassan i mitt liv igen.
Exakt HUR mycket tror ni att jag avskyr det?

Jag ska ansöka om moderskapspenning. havandeskapspenning (heter det ju!)
Jag ska så småningom ansöka om föräldrapenning, underhållsbidrag och bostadsbidrag.

Andas genom näsan, MsG, det går bra det här. ALLA är inte idioter där.
Det borde gå bra. Andra har överlevt dem.
Det här är helt normala saker.
Andas.


OAOAOAOAOAOAOAOAOA!!!


Jag kommer gående i korsningen Götgatan/Ringvägen när en ambulans kommer farande, inte speciellt fort, men ändå med blinkande ljus och tjutande sirener. Inför korsningen växlar sirenen ljud till ett än mer påträngande WAWAWAWAWAWA, bilar stannar till, släpper förbi, gångtrafikanter står stilla på refuger och trottoarer.

Korsningen Götgatan/Rinvägen är en av de mest olycksdrabbade i Stockholm, och det är inte svårt att förstå varför. Det är MYCKET trafik, det är MÅNGA gångtrafikanter, bussar och cyklister.
Och Ambulanser, på väg upp till Södersjukhuset.

Ljudet, signalen, är ett larm, får oss att genast uppmärksamma att något utöver det vanliga händer, att det är någon sorts fara å färde. Blinkandet och ambulansens bjärta färger hjälper oss att snabbt finna faran och akta oss – och också lämna fri väg för den stackars själ som man försöker hjälpa.

Som barn, stannade jag ofta upp i leken på skolgården där vid Mariaskolan, och tänkte en snabbt improviserad bön: ”Snälla, håll ut, du är strax framme vid sjukhuset, snart blir det bra!”

Ett larm måste kroppen uppfatta fort. När larmet går är det meningen att man ska agera – inte ifrågasätta eller sätta sig och fundera över. Då kanske man brinner inne, blir påkörd, uppäten av en tiger.

En livsviktig funktion.

I hjärnan är det Amygdala som sköter om det här. Man kan förenklat säga att amygdalan är vårt brandlarm; omedelbart har vi agerat: hoppat till, vänt oss om och först därefter kanske ett synintryck hinner fram till syncentrum i hjärnan som hjälper oss att omtolka situationen: Det var ingen fara ändå. Smått generade skrattar vi åt vårt krumsprång, men i själva verket visar det bara att allt fungerar som det ska.
Vi fick en förvarning, vi reagerade blixtsnabbt, hade det varit fara å färde hade det kunnat vara den sekund amygdalan sparade åt oss genom att larma som räddade oss.

Det här har jag rätt bra koll på.
Jag känner min amygdala.
Den är nämligen vältränad.

En gång i tiden var jag sjuk. Svårt sjuk – för man är inte ”lite sjuk” om man är sjukskriven så länge som jag var det, och om man beter sig som jag gjorde.
Utmattningsdepression. Utbrändhet. Kärt barn har många namn.

Hos mig yttrade det sig bland annat i att amygdala var hyperaktiv.
Signalerade för fara i en väldig massa sammanhang.

Problemet var bara att jag inte klarade av att sortera larmen: Falsklarm eller inte?
Så jag var rädd. Mer eller mindre konstant rädd. För allt möjligt.
Jag var rädd för att någon skulle tilltala mig på affären.
Jag var rädd för min (rätt knäppe!) hyresvärd.
Jag var rädd för att de skulle ringa från försäkringskassan eller jobbet.
Jag var rädd, rädd på riktigt för allt det här.
Rädd för allt som inte följde det jag kände till, planerat.
En sån enkel sak som att det ringde på dörren, när jag inte väntade besök gjorde mig så livrädd att jag stelnade till i soffan och faktiskt inte vågade ens gå upp och titta i titthålet i dörren.
Vad jag var rädd för?
Åh, ni anar inte vilken fantasi en hjärna kan ha, när den målar upp katastrofscenarios. Orimliga? Otroliga? Javisst, det spelar ingen roll. I det läget, i rädslan, ifrågasätter man inte. Man agerar. Fryser/Flyr/Fäktar.

Det här är historia.
Jag är inte sjuk längre.
Nu är jag inte rädd hela tiden, jag är bättre på att ifrågasätta tankarna, bättre på att sortera.

Men somligt ÄR jag rädd för.

Jag är till exempel rädd inför förlossningen.

Inte för att dö – jag kommer att föda mitt barn på ett sjukhus, och där kommer det att finnas läkare och sköterskor och barnmorskor och en vansinnig massa apparater och grunkor som kan hjälpa till att rädda mitt liv om något skulle gå så fel.
Inte för att barnet ska dö – Det KAN hända, men återigen: Det händer sällan, väldigt väldigt sällan och det finns så många fiffiga metoder och pryttlar som läkare kan använda.

Inte för att barnet på något sätt ska vara sjukt. Det kan jag nog klara. Jag vet att barnet inte har någon kromosomskada, men mycket annat kan ju gå snett. Men det spelar faktiskt ingen större roll. Det klarar jag. Det blir som att köpa en biljett till Rom men istället hamna i Amsterdam. Amsterdam är inte så dumt det heller.


Jag är rädd för att bli rädd.
Jag är rädd för att jag inte ska ha koll på mig själv, på vad som händer, att jag ska bli så rädd av smärtan, av allt som är nytt och konstigt att det som egentligen är en välsignad stund i mitt liv bara blir något jag aldrig aldrig mer vill uppleva eller ens tänka på. Att det blir ett trauma, som visserligen gav mig ett underbart litet barn, men som i sig var något vidrigt och fruktansvärt.

Så jag ältar.
Ältar lite mer. Stackars Jeez, Carcol, Peterlina, Kaffemoster… De har alla fött barn. De har överlevt. De tyckte dessutom att det var helt OK. Till och med något alldeles fantastiskt.
Jag har pratat med Mamma: Hon följer nog med mig när det väl är min tur. Jag frågade henne:”Men var inte DU rädd?”
Jag hör i telefonen hur hon hissar upp ögonbrynen, när hon svarar: ”Nej, varför då? Det gör ont, men det är inte farligt!
…så självklart är det henne som jag ska ha med mig då, där.
Någon som påminner mig om det.

Jag läser böcker och jag går på föreläsningar.
Bra föreläsningar.
Om hur det går till, vad som händer, moment för moment.
Mona berättar, med humor, trygghet och oändlig erfarenhet. Jag lyssnar. Lyssnar igen. Repitition, indoktrinering är finfint!
Jag har fått remiss till Huddinge Sjukhus för att få träffa en förlossningsbarnmorska, och för att få se hur det ser ut där, så att miljön inte är ny, så att jag vet var jag ska, så jag får älta och processa lite mer.
Jag ska – *hrm* – lära mig profylaxandas och lyssna på avslappningsövningar.
Massor.
(Måste bara lösa mp3-spelarfrågan först)
Och så ältar jag.
Och msn:ar Fantastiska Fyran igen.

Det blir bättre.
Det hjälper.
Jag tror nog att jag kommer vara redo när det är dags.

För visst har Mona rätt när hon säger: Det är först EFTER förlossningen som äventyret börjar…