Dagsarkiv: mars 4, 2008

tio och tjugosex.


Jo. Så långt har jag kommit. Jag är i tjugosjätte veckan. Det innebär att barnet är ca 33 cm långt, och väger drygt sju hekto.
Jag har blivit med mage.
Nu är den påtaglig. Det känns som att den kommit så fort, på bara några veckor har den blivit en komplikation i min tillvaro, helt plötsligt är det inte självklart att bara plocka upp något från golvet. Man måste böja sig på rätt sätt, annars är den ivägen. Att sätta foten på toastolens ring för att klippa naglarna, att då böja sig över benet, som jag brukar göra, är inte alls ett bekvämt sätt att klippa tånaglar. Inte det minsta…
Uppe hos pappa vägde jag mig.

Jag har gått upp cirka tio kilo. Det känns som om ALLA dessa kilon kommit på två månader, sedan efter jul. Jag känner mig som en spärrballong!!
Så är det nu inte, men jag nojjar. Över att bli fet, att fortsätta vara tjock efter det att barnet kommit.
Mitt skinnställ, mitt ursnygga, jätteläckra skinnställ, tänk om jag inte kommer i det igen!? Nej. Det förlåter inte många grams viktpåslag. Det sitter som vore det MÅLAT på mig… Ursnyggt, verkligen…


…men likväl äter jag. Massor. Jag är konstant hungrig. I detta nu äter jag två ostmackor, annars vet jag att jag inte kommer kunna somna: vem kan somna med kurrande mage? Jag försöker hela tiden ha BRA saker inom räckhåll; alltid två äpplen i handväskan men nog har jag panikhandlat varmkorv på pressbyrån, visst har jag det. För det är verkligen så. Jag blir PANIKHUNGRIG och måste äta på vägen hem eftersom jag inte står ut med att vänta tills jag kommer hem… *skakar på huvudet*
…och broccoli och leverpastejmackor är fortfarande bland det godaste som finns. Slår till och med chokladpraliner. Jag försökte beklaga mig hos barnmorskan: Ska det vara så här, ska man gå upp så mycket i vikt? Jag kommer ju hinna gå upp femton kilo till om jag ska fortsätta äta så här i tre månader!?? Hon verkade inte speciellt upprörd, sa något om något hormon, och tyckte att det väl var ok, det vore ju värre om jag levde på dubbelnougat och pommes strips, vilket tydligen andra gjort…

Och krisar det, och man inte har några äpplen i handväskan så kan man gå in på konsum vid slussen och köpa två stånd broccoli, för att stilla – knapra i sig dem på tunnelbanan hem… Man KAN!


Hemma.

Hur många gånger har jag inte suttit på bussen längs E4:an norrut, från Skellefteå, mot Luleå?

Och hur många gånger har jag inte åkt än längre norrut, västerut, förbi Harads och Vuollerim?

…och hur många gånger har jag åkt med tåget över Årstabron, in mot söder, mot Stockholm?

…och när man svänger av stora vägen, där vid det bruna staketet med de vita stolptopparna, där vid de stora ekarna, och sen svänger man vänster och åker över den lilla träbron… (numera är staketet grått, färgen finns bara i mitt minne…)

Jag åker Hem.
Jag är en Hemmaråtta, jag tycker om att vara hemma.

Att vara där jag vet var ”gäddorna står” som grabbarna i Euskefeurat sjunger.


(Tyvärr gör klippet inte alls Euskefeurat rättvisa…)

Luleå. Orris. Stockholm.
Allt är hemma.
Samtidigt.

Somliga hemma finns inte kvar. Inte för mig. Annat än i hjärtat.
I Lenatorp har jag inte varit på många år.
Geografin är en anledning: Man ”svänger inte förbi” så lätt.
Det finns också andra.

Men jag saknar fortfarande doften av solvarm tallhed, känslan av torr kall kyla, den sortens kyla man inte måste klä sig mot när man ska ut och hämta ved.

Andra hemma är. Men annorlunda. Inte självklart sämre eller bättre, bara annorlunda. Jag fylls av tacksamhet över att det fortfarande KÄNNS som hemma. Doften i den där lägenheten på Playa Del Porsön är välbekant; vi gör sånt som vi alltid gjort, mår avspänt och bra tillsammans. (Fast jag i somligt jag är inte VAN vid att vara tjock! -helt plötsligt blivit lite blyg!)

Gång på gång påminns jag: Jag har så oändligt mycket att vara tacksam över.
Så många människor runt omkring mig som verkligen påverkar, påverkat mig, som verkligen gjort skillnad, förändrat och förbättrat mitt liv.
Gjort skillnad; hjälpt mig vända misär och depression till något kreativt och funktionellt.

HUR uttrycker man all den tacksamheten?
För det är ju så.
Det är ju relationen till människor, som man associerar till platser, som gör att man känner sig Hemma.