tio och tjugosex.


Jo. Så långt har jag kommit. Jag är i tjugosjätte veckan. Det innebär att barnet är ca 33 cm långt, och väger drygt sju hekto.
Jag har blivit med mage.
Nu är den påtaglig. Det känns som att den kommit så fort, på bara några veckor har den blivit en komplikation i min tillvaro, helt plötsligt är det inte självklart att bara plocka upp något från golvet. Man måste böja sig på rätt sätt, annars är den ivägen. Att sätta foten på toastolens ring för att klippa naglarna, att då böja sig över benet, som jag brukar göra, är inte alls ett bekvämt sätt att klippa tånaglar. Inte det minsta…
Uppe hos pappa vägde jag mig.

Jag har gått upp cirka tio kilo. Det känns som om ALLA dessa kilon kommit på två månader, sedan efter jul. Jag känner mig som en spärrballong!!
Så är det nu inte, men jag nojjar. Över att bli fet, att fortsätta vara tjock efter det att barnet kommit.
Mitt skinnställ, mitt ursnygga, jätteläckra skinnställ, tänk om jag inte kommer i det igen!? Nej. Det förlåter inte många grams viktpåslag. Det sitter som vore det MÅLAT på mig… Ursnyggt, verkligen…


…men likväl äter jag. Massor. Jag är konstant hungrig. I detta nu äter jag två ostmackor, annars vet jag att jag inte kommer kunna somna: vem kan somna med kurrande mage? Jag försöker hela tiden ha BRA saker inom räckhåll; alltid två äpplen i handväskan men nog har jag panikhandlat varmkorv på pressbyrån, visst har jag det. För det är verkligen så. Jag blir PANIKHUNGRIG och måste äta på vägen hem eftersom jag inte står ut med att vänta tills jag kommer hem… *skakar på huvudet*
…och broccoli och leverpastejmackor är fortfarande bland det godaste som finns. Slår till och med chokladpraliner. Jag försökte beklaga mig hos barnmorskan: Ska det vara så här, ska man gå upp så mycket i vikt? Jag kommer ju hinna gå upp femton kilo till om jag ska fortsätta äta så här i tre månader!?? Hon verkade inte speciellt upprörd, sa något om något hormon, och tyckte att det väl var ok, det vore ju värre om jag levde på dubbelnougat och pommes strips, vilket tydligen andra gjort…

Och krisar det, och man inte har några äpplen i handväskan så kan man gå in på konsum vid slussen och köpa två stånd broccoli, för att stilla – knapra i sig dem på tunnelbanan hem… Man KAN!

Annonser

Om mcsarcne

Essa. Enastående. Ensamstående. Essantiell, emotionell. Elitistisk, Egoistisk Elemmírëansk Eller bara en massa trams..! Visa alla inlägg av mcsarcne

6 responses to “tio och tjugosex.

  • Anonymous

    Men jag förstår nog inte riktigt denna ångest över vikten.
    Du väntar barn. Då går man upp i vikt. Du vet att du äter sunt – även om en korv emellanåt slinker ner. Du äter klokt men går upp i vikt för du väntar barn.Du går inte dramatiskt upp i vikt heller.DU är inte alls fet eller onödigt stor. Att din kropp är annorlunda och större – ja det är den. Men du är ju så vacker i allt det där som händer dej nu

    Att ha din mamma som referens i det här fallet – hon som från början till slut gick upp 9(?) kilo och åkte ifrån BB i samma jeans som hon hade 4 år tidigare – kan inte sägas vara helt vanligt eller så.

    Njut. Det viktigaste är att du väntar ett friskt barn, ett mirakelbarn, att du mår bra och kraftsamlar inför det där till-världen-sättandet. Snart är mag-tiden över. Njut av den så länge den varar Det finns massor av tid sen att tänka på vikten.

    För hur som helst och hur man än vrider på det är ett skinnställ är ett skinnställ är ett skinnställ liksom.
    Jag som, som sagt, inte väntar något barn själv skulle mer än gärna byta sits med dej och ditt trånga skinnställ och jag tror att det sista skulle nojja över var ett skinnställ jag eventuellt inte kommer att komma i efteråt.

    ///M

  • Ms Garbo

    M:

    En gång i tiden vägde jag nästan lika mycket som jag gör nu – utan att vara gravid.
    Jag vill inte ha tillbaks den kroppen jag hade då, är det så konstigt?

    …och självklart skulle jag inte byta bort att vänta barn mot att komma i ett skinnställ?!

    Jag vill inte välja! Jag vill ha det här barnet, och sen, nästa sommar, vill jag kunna åka motorcykel om jag hinner och får möjlighet.

    ..och sina nojjor väljer man knappast.
    Däremot studerar man dem, ifrågasätter dem, hänger upp dem till allmänt åskådande och kastar pil på dem.

  • Kristina af Knusselbo

    Var glad att du fått mani på just broccoli! Det är väl bland det mest nyttiga man kan äta?! Jag fick glassmani när jag väntade min första och åt upp ca 20 BigPack-kartonger på en sommar. Blää… När jag väntade andra barnet var det Japp och Dajm och sånt har jag för mig. 🙂

  • Ms Garbo

    Jo, visst är broccoli en bra sak. Förra gången jag var hos barnmorskan hade jag lite lågt blodvärde, inte farligt lågt, men lite lågt. Trots broccolifrossandet. Nu har jag stöttat med lite järntabletter också och sedan dess är jag mindre trött också.

    Det är märkligt, det här med cravings, vilka idéer…

  • Anonymous

    Ajaa. Och det är inte alls märkligt. Och det var faktiskt inte heller det jag menade.

    Malin

  • Ms Garbo

    M

    Mmm. Jag vet ju det. Jag är bara – jag ber om ursäkt! – en smula kantig ibland. Förlåt!

    *kram*

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: