Dagsarkiv: mars 8, 2008

Kofot – bra att ha när man bryter tankespår


Med en kraftansträngning bryter jag bort tankarna efter morgonens hemska telefonsamtal. Ut i tillvaron behöver jag komma, distraheras. Koncentrera mig på det i mitt liv som är gott nu.
Miraklet som pågår; ständigt i bakgrunden, ständigt närmre mig än något annat.

Idag är en bra dag för en premiär.
Nästan som ett statement.
Jag har valt rätt.
Jag är så oerhört välsignad över att detta lilla liv, denna människa kommit till mig, sakta (men samtidigt väldigt väldigt fort) skapas inuti mig.

Samtidigt kan jag inte riktigt släppa rädslan över att något ska gå fel.
Framför allt kommer nog den rädslan ur vissheten om att sånt verkligen sker.
Jag vet åtskilliga exempel på det.
Närmast är väl min egen mamma: Hon har upplevt fyra förlossningar, men bara kommit hem från BB med tre barn.

Jag kan inte föreställa mig hur jag skulle överleva det. Jag törs inte ens ”känna på tanken” utan att paniken bubblar upp.

Men här om dagen bestämde jag mig.
Inch’Allah.

Skulle detta otänkbara ske är det vidrigt och katastrofalt på alla tänkbara sätt; inget blir bättre av att jag inte unnat mig att njuta och fantisera om det som är gott.
Inget blir bättre av att jag undviker att förbereda i det praktiska livet, för att min lilla skorv ska vara välkommen.

Så i badrummet står numer ett skötbord, galant ditburet av yours truly och Jeez.

På det ligger resultatet efter en stunds bläddrande bland kläder på Lindex:

Jag hoppas du trivs i det här, lilla skrov…


..??!?

Jag förstår absolut ingenting av ditt beteende.
Jag hör vad du säger, du känner dig kränkt och lurad.
Så känner jag också.
Det är väl inte en konstig sak; så blir det väl ofta när en kärlek kraschar, när drömmarna kollapsar.

Men dina ord får mig att baxna.
Somligt som du säger är så sanslöst ogenomtänkt, näst intill korkat, att jag inte tror mina öron. Du är ju en klok och förnuftig person?! Eller…!?
Hur sjutton får du ihop det här??

Annat gör mig förstummad.
Du säger sånt som är så elakt att jag inte förmår att ta in vad du sagt, förrän vi avslutat samtalet.

Jösses?! Hur kan man säga sånt till en människa som andas och lever?
Som hör och förstår??

Jag nästan nyper mig i armen, är det här någon sorts bisarr och sjuk mardröm??