Månadsarkiv: juli 2008

Floskelattack.

Jag fick en bunt floskler per e-post här om dagen.
Rent full i skratt blev jag för det var länge sedan jag utsattes för en sån högkoncentrerad dos.

Nyhetsbrev från Pampers, nämligen.

”FÖRÄLDERNS KÄRLEK Banden du har till ditt barn växer sig starkare för var dag. Det kan vara förvånande för dig hur stark och total din kärlek redan är, och hur opåverkad den är av sömnlösa nätter och alla de gånger du slitit ditt hår! Varje gång du tittar på det underbara lilla ansiktet och de drömmande ögonen smälter ditt hjärta och du glömmer genast din utmattning och frustration. Det känns som om barnet vore en del av dig. Den här tillgivenheten är det bästa som kunnat hända, och utgör en viktig del i att hjälpa ditt barn att utvecklas till en trygg, säker och kärleksfull person”

Så bra, då vet jag hur jag ska vara!

Här finns Avigsidans floskelgenerator, man kan undra om Pampers använt den!


AD!


Det är femte dagen i rad jag kommer ihåg att ge mitt barn de där ad-dropparna.

Jag som verkligen inte har något minne.

Det är förvånande.
Jag kanske helt enkelt börjar vara en … mamma..?!


Efterlysning!

Den 6:e september ska ”Lilla Essingen”/”Skorven”/”Grodprinsen” tillslut rituellt föräras ett namn. Det är alltså dags för barndop.

Moderskapet planerar och fixar – men ett väsentligt problem kvarstår.

Musiken.
Jag har ingen kantor.
Jag har alltså ingen som kan spela under dopet.

Det är illa.

Det är inget ”märkvärdigt” som ska spelas, det handlar om att ackompanjera några psalmer på piano, men likväl – JAG spelar inte piano ALLS och nog blir ett dop utan musik en smula magert?

Så nu ropar jag ut över Internetet: Finns det någon som själv, eller som känner någon, som kan tänka sig att åka till Flens lilla vackra kyrka, lördagen den 6:e september, för att spela när vi officiellt välkomnar min lille skorv till världen?

Hoppfullast!


Vokalist i världsklass!

Äääääääääääää!

Jag har pratat med honom om det där, att det finns andra vokaler också.
Å och U och E.

Än så länge har han inte riktigt greppat det, men det kommer väl.

Men just Ääääää är han väldigt bra på!

*s*


400 spänn.

Vad får man för 400 spänn?

En matkasse, om man handlar lite vårdslöst. Ett par billigjeans från H&M. Ett par CD-skivor eller DVD-filmer. Kanske ett par skor, ett par rätt billiga skor.
400 spänn räcker inte för att tanka en bil, räcker inte till en tv-serie på DVD, räcker inte till ett par anständiga joggingskor.

400 spänn är inte en föraktlig summa, men speciellt mycket pengar är det inte.


Här om dagen fick jag en faktura i posten på just 400 kr.
Från Huddinge sjukhus.
80 kr i vårdavgift x 5 dagar, summa: 400 kr.

Det är, utan konkurrens, de mest välanvända 400 kronor jag någonsin spenderat.

För dem fick jag:

* Ett gott skratt, när jag upptäckte att någon ambitiös städerska vikt en ”hotellsnibb” på toalettpappret på förlossningsavdelningen.

* TVÅ underbara hallonsmoothies under det där låånga öppningsarbetet. ”Drick ordentligt!”

* Tillgång till trevliga och duktiga sköterskor, barnmorskor och läkare på förlossningen (varav en var ”känd från TV” 😀 )

* En kille i gröna kläder. Som visade sig vara just vad jag längtade efter.
Högt och Vilt.
En anestesiläkare. Såna är helt fantastiska. Särskilt på att lägga epidural-bedövningar. (Honom funderade jag sen på att fria till…)

* En sängrallyfärd.

* En ny date med den där trevlige anestesiläkaren. Dessutom fick jag en sup den här gången. Och en gummimask.

* Ett helt operationsteam, som stod uppställda med ungefär tre minuters varsel. Kvart över tre på natten.

* Barnläkare. I bästa fall räddade de barnet ifråga från t.ex. en CP-skada. Eller från att helt enkelt inte överleva.

* Ett coolt ärr att skryta med.

* Morfin. (Say no more. That’s the shit)

* Citodon (Är inte så sopigt heller, faktiskt)

* UNDERBARA sjuksköterskor. Man ÄR inte så tuff när någon sytt ihop knäskålarna med hakan och det gör ont att alls ANDAS.

* En kateter, så man slipper ta sig upp ur sängen för att kissa.

* Helpension i fem dygn. Ok. Inte GuideRouge-klass på käket, men…

* Fler underbara sköterskor, som får en att ta sig upp ur sängen fast man tror att det inte kommer att gå.
Alls.

Vad mer..?

Jo, just det…

* Ett barn att lägga på bröstet, att somna med, att vakna med, att älska bortom vett och sans.

400 spänn.
Ja…

Jag kommer aldrig aldrig gnälla över den där skatten jag betalar på pengarna jag tjänar.
Aldrig mer.

Det är tamigtusan sexigt att betala skatt.


When the goin’ gets tough….

…the tough gets goin’

Man brukar ju säga så.

Och så blev det.

Morsan – det vill säga jag (Det är fortfarande en smått ovan tanke!) – blev överraskad och imponerad och kanske var det meningen, sånt är inte lätt att veta.

Så här var det.
Det är nu allomkänt att denne lille gosse avskyr att bli bytt på. Att bli avklädd, ifråntagen sin nedkissade och -bajsade blöja, avtvättad, insmord, intejpad i ny blöja och påklädd igen. INTE bästa hobbyn alls.
Ibland går det ganska bra.
Oftast inte.
Det är då man hör att hans lungor fungerar bra.
Det händer att han nästan skriker sig hysterisk.
Det händer att en morsa faktiskt drar sig för att byta blöjor just för att det känns en smula jobbigt att plåga den lille – för inte tusan trivs han i alla fall. Helt uppenbart är det.


Så ett läkarbesök där en doktor ska undersöka hans pung bådar inte gott. (Man misstänker pungbråck)
Kommer att bli intressant.
Hmmm.

En sköterska visar oss in i ett undersökningsrum och jag blir ombedd att klä av honom. Föga förvånande.
Och pojken säger inte ett ljud. Inte minsta lilla pip.

?

Jag tittar förundrat på honom.
Jo.
Morcelebs trollring sköter sig – det är ingen bortbyting som ligger där framför mig. Det ÄR mitt barn. Som inte sagt ett ljud.
Märkligt.

Läkaren kommer, undersöker, klämmer och känner på pungen, på testiklarna och min Skorv fortsätter hålla i sin coola attityd.
Jag bara gapar.

Läkaren vill ha ett ultraljud gjort, så vi får en remiss och blir ombedda att gå till röntgen. Dit får vi guidning (tillbaks till barnkirurgiska mottagningen, efter ultraljudet går vi vilse!).
Avklädning igen, och nu blir utmaningen för min lille Skorv större. Gel som kladdas runt på pungen, en probe som – iofs försiktigt – men ändå glider omkring på huden. Dessutom blir han fasthållen av en sköterska för att läkaren ska komma åt ordentligt. Till en början går det bra. Jag är förvånad och imponerad. Men tålamodet tryter – undersökningen tar en stund och mitt barn börjar bete sig som han brukar, jag känner igen honom och det känns på något sätt nästan lite skönt… *s*
Tillslut är vi färdiga, jag får klä på honom igen och krama om honom ordentligt, han hulkar och ulkar i min famn, och när vi irrat färdigt och hittat tillbaks till barnkirurgiska mottagningen får vi vänta en stund på läkaren igen. Lite mat, mer kramar och närhet och pojken kommer i form igen.
Och så får vi då träffa läkaren igen. Nu har han med sig en kollega. Nu är de TVÅ som ska klämma och känna på klockspelet, man är tydligen inte riktigt säkra och på det klara över saker och tings läge. Och pojken håller stilen. Han inte ens pinkar på någon av dem. (Läkaren som undersökte honom inför utskrivningen från BB bajsade han på. Attackbajsade!)

Vi avrundar dagen med ett stickifingret nere på provtagningen. Ett litet rör som ska fyllas med bloddroppar framklämda ur ett stick i ett mycket litet finger. Vid det laget var killen färdig. Slut som artist. Sov som en björn. Men självklart vaknade han till när han blir stucken – konstigt vore väl annars. Gnydde lite, försökte få tillbaks sin hand från den ondskefulla sköterskan, gav upp kampen och släppte till de centilitrar som efterfrågades.

Resten av dygnet tillbringade han sovandes eller ätandes. Ätstunderna korta, och knappt vakna.

En knäckt hjälte!


070707

Det här bloginlägget skulle jag egentligen ha skrivit i måndags, men de senaste dagarna har varit ganska hektiska, så vi får helt enkelt låtsas att det idag är den 7 juli, att det idag är mitt gudbarns födelsedag.

Lilla Ester.

Hon har just lärt sig gå, det har varit på gång länge men nu går hon verkligen, med knubbiga ben i korta klänningar och med ett brett leende i hela ansiktet.

Ett år gammal är hon nu, ett helt år har hon fyllt med liv och det är ett år som förändrat mitt liv.

Då, den där dagen i juli, förra sommaren, då när jag var med hennes storebror Elias. Mamma och Pappa hade åkt till BB, var på Karolinska, och vi väntade.
Elias och jag byggde lego och väntade.
Och tillslut ringde Mamman: Kommer ni inte någon gång?!
Så fort vi får, kontrar jag, och gossen hoppar ur pyamasen och i kläder med blixtens fart och vi far iväg, till fridhemsplan, och där på 3:an mot karolinska sjukhuset och efter lite irrande och virrande så knackar vi på en dörr där en pappa öppnar, där en pojk blivit storebror och där en mamma och en lillasyster väntar.

Där blir vi. I det där lilla rummet. Familjen i den stora sängen och jag i en fåtölj intill dem.

Det är en alltigenom lycklig stund, storebror får hålla i henne, pussar på henne, klappar henne. En välsignad stund, och jag är välsignad som får vara där just då, vara nära en familj i just den här stunden, det är inte många timmar sedan denna lilla flicka föddes. Inte många alls.

Och mitt i all lycka, över att hon finns och över att allt gått bra, att alla mår bra så kommer en annan känsla.
Helt plötsligt vill jag faktiskt inte stanna kvar i rummet. Jag känner mig … obekväm, minst sagt. Jag kan inte stå för det, men jag är avundsjuk. Jag trivs inte alls i min fåtölj. Ögonen börjar rinna, jag tycker synd om mig själv, ömkar mig själv och min barnlöshet, min hopplösa oförmåga att älskas av någon som vill ha en familj ihop med mig. Det blir alldeles för tydligt just där och då, jag står inte ut. Jag skäms när tårarna börjar rinna, vill inte att det ska synas, jag vänder mig bort, önskar mig ur rummet, önskar mig bort bort.

Men hon ser. Mamman, hon som inte missar mycket, inte ens nu, med ett nyfött barn i famnen missar hon. Hon ser.
Hon förstår direkt vad som händer i mig.

…och med det så står jag ut.
Stannar kvar.
Kan uppskatta stunden igen.

…och ganska exakt två månader senare upptäcker jag att jag är gravid.

Jag kan inte låta bli att fundera: hon är inte bara underbar i sig själv, utan också sändes som någon sorts förebud till mig…


Det mest privata.

Den här bloggen är halvanonym.
Många av dess läsare känner mig privat, In Real Life. Vet vem jag är.
För dem är MsGarbo bara ett av de flera ”nätalias” jag använder, de vet vad jag heter, var jag bor, hur jag ser ut, vem jag är.

För andra läsare är jag helt enkelt bara msgarbo.

Jag vill ha det så.
De som inte känner mig, som bara känner mig via den här bloggen behöver inte veta om jag heter Anna, Maria eller Sofia i förnamn, helt enkelt eftersom det egentligen är ganska irrelevant.
Jag har aktivt undvikit att publicera bilder av mig själv här.

Men nu står jag i valet och kvalet.

Hur ska jag göra, alla gör olika…
För jag vill bara ropa ut över världen, visa upp detta underbara lilla barn, skryta för alla, för just detta barn är något alldeles fantastiskt och underbart, en underbar liten pojke, vackrast i världen. (Helt objektivt, alltså!)

Är det egentligen inte väldigt underligt att inte DN har en hel bilaga om detta underbara barn, att inte Rapport gick ut med extrasändningar när han föddes? Att inte hovet uttalat sig? (Återigen helt objektivt, dårå!)


Men det här behovet av att ROPA UT rimmar illa med mitt behov av att vara privat. Friheten att få gömma mig lite bakom ett nätalias.
Samtidigt, vad är det att hymla om? Det är ju knappast att jag egentligen har en identitet som behöver skyddas. Jag är inte en Kändis Bakom Stora Svarta Brillor.
Jag är bara en helt vanlig människa, som har en blogg som egentligen är rätt ointressant, som mest läses av just människor som redan känner mig och som antagligen BEHÖVER bli utsatt för våldsamma mängder bedårande bilder på mitt underbara lilla barn.

Ja.
Jag får nog fundera på det här lite mer.


Pepparpeppartaiträ

Snart är detta lilla barn tre veckor gammalt. Idag är det två veckor sedan vi kom hem från sjukhuset, från tryggheten där andra människor hela tiden fanns till hands, ifallatt.
Två veckor hemma, på egen hand. Som mamma.
Det är så konstigt, ”Mamma” betyder ju MIN mamma. Inte Jag?!

Alla frågar hur det går.

Jag är förvånad.
Kanske svartmålade jag en smula.
Kanske har jag bara haft toktur.
Kanske ska man inte alls skriva om sånt här – vaknar inte Murphy nu gör han väl det aldrig..?

Jag var förberedd på någon sorts kaos och i ett kaos är vi inte.
Självklart är det mycket jag inte gör, somligt som helt plötsligt är komplicerat som sjutton. Åtskilliga gånger har jag saknat en tredje hand, någon som kan öppna en burk när jag har ett barn i famnen, någon som kan hålla i honom en stund medan jag städar kattlåda – det vill jag ju gärna ”göra klart” och inte bli avbruten med – eller ännu hellre: någon som städar kattlådan!

Jag experimenterar en smula: Han avskyr blöjbytena. Ibland går det hyfsat men andra gånger skriker han i högan sky, bortom vett och sans, skriker sig själv så förtvivlad att han nästan inte kan sluta, när det sedan väl är över, när han är i min famn och jag bara goar och kramar honom. Fryser han? Jag provar att bädda om honom lite extra med en handduk. Är det för ljust, sticker någon lampa i ögonen? Knappast, det är ganska ”mysigt” i sovrummet… Än så länge har jag inte knäckt koden: somliga gånger säger han inte ett ljud, andra gånger blir han nästan hysterisk. Jag ser inte mönstret. Än.
Eller så finns det helt enkelt inget.

De här två veckorna har varit intensiva.
Jag har nog aldrig haft så många människor på besök i mitt hem.
Jag tror att jag haft fler besök här på två veckor än jag annars brukar ha haft på ett ÅR… Jag hör till dem som åker hem till folk, inte till dem som folk åker till.
Men i ärlighetens namn: Nu är det ju inte jag som ”drar”. 😉

Kaoset. Det skulle väl vara prioriteringarna då. Skåpsluckorna har fortfarande inte fått sina handtag. Tavlorna är fortfarande ohängda. Såna projekt har helt blivit liggande.
Det är ju inte bra, men så är det. Det får jag jobba på.

Jag jobbar också på Beach 2009.
I ett märkligt mellanläge är jag nu. Jag kan inte ha mammakläderna längre, de är alldeles för stora, men mina vanliga kläder är för små. Byxor är det största problemet. Dessutom får de verkligen inte sitta åt, eftersom operationssåret inte vill bli ihopklämt på något sätt alls.
Och överdelar där man smidigt kommer åt att amma? Hmm. Alla fina sommarklänningar, de är ju helt VÄRDELÖSA ur de perspektivet. Irriterande. Jag har verkligen ingen lust att ge mig ut och handla ÄNNU mer kläder… Jag är både snål och fattig och dessutom gillar jag inte att handla kläder.
Det blir skönt att åka till Orris, där kan man luffa omkring i vad för trasor som helst 😀
Och nästa vår, då ska jag få plats i skinnstället. Jo.
Vågen gör mig glad, enligt den är det inte långt alls kvar till matchvikten.
Måttbandet är inte lika roligt att använda.
Dessutom konstaterar jag när jag är ute och promenerar att jag förlorat muskler. Massor av både muskler och flås.
Inte alls konstigt med tanke på två månaders foglossning med ett därpåföljande mycket stillsamt liv.

Papperspysslet är nästan klart. Skattemyndigheten har fått en blankett med de namn jag och Faderskapet beslutat om. (Nej. Inte minsta lilla Egon!)
Faderskapspapprena är påskrivna enligt konstens alla regler.
En hel hög med papper är inskickade till Försäkringskassan, allt från intyg om att ett barn blivit fött till bostadsbidragsansökan. Helt plötsligt är vi ju en familj och då kanske man kan få sånt? (Nå. Inte om man definierar ”familj” utifrån ett KDS-perspektiv, men…det gör inte jag!)

Intill mig ligger han nu, Grodprinsen. Alldeles strax ska jag bära in honom i sängen, och dessutom göra kväll själv.

Jag är tämligen nöjd med tillvaron och känner inte att jag har någon väldig brådska ut ur min ”bubbla”.

Förresten.
Vet ni hur många gånger man kan pussa på Världens Sötaste Nästipp?
Nä.
Jag vet inte, jag heller, men jag undersöker saken!