070707

Det här bloginlägget skulle jag egentligen ha skrivit i måndags, men de senaste dagarna har varit ganska hektiska, så vi får helt enkelt låtsas att det idag är den 7 juli, att det idag är mitt gudbarns födelsedag.

Lilla Ester.

Hon har just lärt sig gå, det har varit på gång länge men nu går hon verkligen, med knubbiga ben i korta klänningar och med ett brett leende i hela ansiktet.

Ett år gammal är hon nu, ett helt år har hon fyllt med liv och det är ett år som förändrat mitt liv.

Då, den där dagen i juli, förra sommaren, då när jag var med hennes storebror Elias. Mamma och Pappa hade åkt till BB, var på Karolinska, och vi väntade.
Elias och jag byggde lego och väntade.
Och tillslut ringde Mamman: Kommer ni inte någon gång?!
Så fort vi får, kontrar jag, och gossen hoppar ur pyamasen och i kläder med blixtens fart och vi far iväg, till fridhemsplan, och där på 3:an mot karolinska sjukhuset och efter lite irrande och virrande så knackar vi på en dörr där en pappa öppnar, där en pojk blivit storebror och där en mamma och en lillasyster väntar.

Där blir vi. I det där lilla rummet. Familjen i den stora sängen och jag i en fåtölj intill dem.

Det är en alltigenom lycklig stund, storebror får hålla i henne, pussar på henne, klappar henne. En välsignad stund, och jag är välsignad som får vara där just då, vara nära en familj i just den här stunden, det är inte många timmar sedan denna lilla flicka föddes. Inte många alls.

Och mitt i all lycka, över att hon finns och över att allt gått bra, att alla mår bra så kommer en annan känsla.
Helt plötsligt vill jag faktiskt inte stanna kvar i rummet. Jag känner mig … obekväm, minst sagt. Jag kan inte stå för det, men jag är avundsjuk. Jag trivs inte alls i min fåtölj. Ögonen börjar rinna, jag tycker synd om mig själv, ömkar mig själv och min barnlöshet, min hopplösa oförmåga att älskas av någon som vill ha en familj ihop med mig. Det blir alldeles för tydligt just där och då, jag står inte ut. Jag skäms när tårarna börjar rinna, vill inte att det ska synas, jag vänder mig bort, önskar mig ur rummet, önskar mig bort bort.

Men hon ser. Mamman, hon som inte missar mycket, inte ens nu, med ett nyfött barn i famnen missar hon. Hon ser.
Hon förstår direkt vad som händer i mig.

…och med det så står jag ut.
Stannar kvar.
Kan uppskatta stunden igen.

…och ganska exakt två månader senare upptäcker jag att jag är gravid.

Jag kan inte låta bli att fundera: hon är inte bara underbar i sig själv, utan också sändes som någon sorts förebud till mig…

Annonser

Om mcsarcne

Essa. Enastående. Ensamstående. Essantiell, emotionell. Elitistisk, Egoistisk Elemmírëansk Eller bara en massa trams..! Visa alla inlägg av mcsarcne

2 responses to “070707

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: