Månadsarkiv: augusti 2008

Den här bloggen dårå…

N| undrar varför vi och våra bloggar heter som vi gör.

Jag koncentrerar mig på Bloggen dårå.

En lång harang på latin som antagligen få känner igen och ännu färre kan uttyda.
Men känner man till den, så förstår man hur väl den passar (ihop med) mig.

”Inquietum es cor nostrum donec requiscat in Te”

”Vårt hjärta är oroligt till dess det finner vila i Dig”

För så är det.
Jag har ett oroligt hjärat och jag söker och söker efter en plats, en själ, ett varande att vila i.

Augustinus av Hippo (354-430 e.kr.) skrev orden i sin text Confessiones.

Bloggens namn speglar helt enkelt min högsta önskan: harmoni


Dagens låt!


Ring 112!

-Äääaaa!Fri tolkning: Hallå!

-Äääääaaaaaaaaaaaaa! Hallå! Jag är vaken nu!Hallå!! Hallåååå!!

-Men godmorgon, min älskade! Hej, hjärtegrynet, har du sovit gott? Drömt något spännande? Något om björnar? (Fanken, jag hade ju tänkt hinna baka klart innan han vaknade…)

-Äääääääuuuu uuuh uuh!Åh, DÄR var du ju! Var har du varit!?? Jag håller ju på att svälta ihjäl här, vet du…

-Så, hjärtegrynet, kan du ligga här i babysittern några minuter till så får mamma pensla ägg på bullarna? De har nästan jäst klart förstår du… *skyndar sig att pensla bullar*

-Eaaa Äääh Mmmääh… Jo, du morsan, dina tissar va… De är rätt snygga dårå… Jag är rätt hungrig, vet du…

*penslar vidare i rallytempo*

– Ääääääääääh! Mamma! Jag vill ha mat!!

– Älskade, jag är alldeles strax färdig, det här blir jättegoda bullar, värda att vänta på, jag lovar!

ÄääääääääääääääääääääääääääääääÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄAAAAAÄääääääääääääääääääääää
JAGSKITERIDINABULLAR!! JAG SVÄLTER IHJÄL HÄR!! Kan någon ringa BRIS?!? Var är POLISEN när man behöver dem!?? Varför ska jag bry mig om de där jädra bullarna när jag ändå inte får käka dem?!?

*en fönsterruta spricker*

– Men kära hjärtat?! Ta det lite lugnt! Hallå?!? Jag är nästan klar här…

ÄääääääääääääääääääääääääääääääÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄAAAAAÄääääääääääääääääääääää
MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT!!!

*en trumhinna hotar att spricka*

– Jösses!

*Mamman kastar sig ner på närmsta stol och börjar bryta sig in bland klädlager av olika kvalisort*

Äääääääääääääääääaaaa aaaaaaaaaaAAAAAAAAAAääääääääää ääääÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄAAAAAÄääääääääääääääääääääää
JallajallajallajallajallajagDÖÖÖÖR!!!

Äääääääääääääääääaaaa aaaaaaaaaaAAAAAAAAAAääääääääää ääääÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄäääAAAAAÄääääääääääääääääääääääMmmmklunkklunkklunkklunk
Jallajallajallajalmmmmmaaatgottmuuums…

*mamman skuckar och skrattar lite och tittar på de halvt färdigpenslade bullarna*

– Mmmklunkklunkklunkmmmklunklunkmmmm
Mmmmumssssmammmamums…

*mamman bläddrar lite i IKEA-katalogen*

– Men du.
Hjärtat mitt.
Vad gör du?
Du sover ju?!
Var inte du döende nyss??
Darfur? Biafra?
Hallå?!

*mamman pillar på barnets fingrar, böjer lite i ena armen, som är helt lealös*

*barnet tappar bröstvårtan, sover gott, fånflinar*


Dagens låt!


OK!

För drygt en månad sedan var vi på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Man misstänker pungbråck. Blodprov, ultraljud, undersökningar. Det var en lång dag för killen, men han var en hårding och fixade det.

Då kom vi överens om att upprepa proceduren en månad senare.
Så det har vi nu gjort.
En sak har Mamman konstaterat: På Astrid Lindgrens är de proffs på barn.
Det är man inte i resten av sjukvården.

För att det skulle vara lite smidigare för oss, så skickades labremissen, för det där stickifingret som behövdes, till labet på vår lokala vårdcentral, den som ligger på andra sidan gatan, en minut från hemmet.
Smidigt och praktiskt och omtänksamt.

BIG mistake.

För där har de inte nålar som är så små att de går att använda på YTTEPYTTESMÅ fingrar.
Då måste man sticka i foten istället.
Dessutom är de inte vana vid riktigt små barn.
Tror att ett litet barn vill ligga på en brits och gå med på att bli stucken i och fasthållen.
Dessutom är en fot mycket mer rörlig än en liten hand…

Nästa gång åker vi till Astrid Lindgren om det ska stickas i mitt barn.
Och aldrig mer att jag låter mig övertalas om att göra si när jag tror att det är bättre att göra så.

För nog hade det varit lättare för sockergrynet mitt och labteknikern, om pojken suttit i min famn, så som man låter barn göra på Astrid Lindgrens lab. Självklart är barnet mer stillsamt rent från början då. Och mer lättstucket. Och lättare att hålla i på det där bra ”mjukfasta” sättet som inte utlöser hysteri och ilska och panik.

Sen underlättar det ju knappast att klanten måste sticka TRE gånger för att få erforderliga millilitrar blod.

Nej.
Det där var en Engångsföreteelse.
Dessutom fick min stackars hjälte inget klistermärke. Det hade han sannerligen förtjänat!! >:/

Men sen, två dagar senare, till Astrid Lindgren, där proffarna finns.
Ultraljudet går som en dans, urologen sätter sig intill britsen där lilleman ligger och förklarar för honom vad han ska göra och varför. (Gossen kissar lite för säkerhets skull!)
Det tycker jag om.
Visst förstår jag att en tvåmånaders bebis inte förstår vad han säger, men jag är helt övertygad om att en tvåmånaders bebis är expert på att läsa av tonfall och kroppsspråk, och den här doktorn utstrålar lugn och trygghet. Dessutom är det respektfullt att ändå förklara, för hur vet man när ett barn börjar förstå?

Sen undersöker han, förklarar.

Allt är ok.
Inget pungbråck.
Ingen fara alls.

Skönt.


Lilla Essingen vid Lilla Essingen

Gammelgammelfarfar seglade med Af Chapman medan hon hette GD Kennedy, låångt innan hon blev ett vandrarhem vid Skeppsholmen.
Gammelmorfar har varit ”chief” ombord på jagvetintehur många fartyg. Senast i raden är dock Briggen Gerda..
Faderskapet är (eller var, slutar man vara det?) örlogskapten (eller vad det nu var för grad…) och blir lycklig av robotbåtar och är dessutom semiprofessionell seglare som tycker att allt under 40 fot är fånigt och omöjligt att segla.

Som om inte dessa influenser räckte så är Lilla Essingen från födseln medlem i en Pirats hushåll.
En Pirat som har en ångbåt att leka med.
En alldeles riktig ångbåt från 1909, med ångvissla, kapten, kock och allt.

Och vet ni.
Då kan det bara gå på ett sätt.

Lilla Essingen, styrandes S/S Drottningholm, förbi Lilla och Stora Essingen, Mälaren, 8 juli 2008


Harald Hårfagre

Min lille kille föddes med en rejäl kalufs. Ordentligt med hår på huvudet och där är det, en smula rödlätt, långt och rikligt.
Källa till kommentarer.

Och faktiskt, för honom, en del besvär.
För nyfödingar har ju nu en del reflexer som vi lite större saknar.
En av dem är greppreflexen; killen är stark i nyporna så det räcker och blir över.

Det märks med all tydlighet när han råkar få tag på en ordentlig grabbnäve med hår, och … drar.
För så fungerar de där händerna: De greppar det de får tag i, och armarna vevar på.

Då får en mamma försöka bända upp de där små små fingrarna, konstatera att det är lättare sagt än gjort, därefter fokusera på damage control och hålla i handen så att den åtminstone inte skalperar skallen den hör ihop med…