Sailorboy junior – Sailorboy senior

Här i stugan har vi det oförskämt bra, jag och min pojk. Vi ”gör” inte speciellt mycket, ogräset frodas i rabatterna och jag tar inte tag i några större projekt runt huset, trots att jag någonstans ser att ett och annat behöver oljas, skrapas, målas, grävas upp eller ner, flyttas på och vattnas.
Jag är dålig på att multitaska, jag har svårt att bortse från lillkillen som sover eller inte sover, och är han vaken är det svårt att göra något annat än att vara med honom.
Så ska det vara, den här första tiden.

I tisdags var det sex veckor sedan han föddes, tiden har gått så fort…
Dessutom hade han namnsdag, och till råga på allt fick vi fint besök så flaggan hissades och en blåbärspaj bakades.


Lillkillen kläddes fin i en av de sötare bodysarna, en som Morfar och Bonusmormor införskaffat, en Sailor-body, med fyrar, båtar, frälsarkransar och hela kitet.
Självklart ska killen ha den bodyn på sig, när så fint besök som Faderskapet, som är sjöofficer och mycket seglingsintresserad¨, kommer. Lillkillen blir – självklart – söt som en karamell.

Jag blev glad över att min spontana inbjudan accepterades, jag vill ju att de ska lära känna varandra, äpplet och päronträdet, och jag ansträngde mig en smula för att dagen skulle bli trevlig, med förberedda godsaker i form av just denna blåbärspaj och trevlig grillning till kvällen. (Han är bra på att grilla, till och med bättre än jag! 😉 )

Dagen blev god.
Om än en smula jobbig. För han anstränger sig och jag anstränger mig. Men det finns gott om ”grynnor och skär” att gå på, samtalet flyter inte alltid lätt men lyckligtvis står vi ut med tystnaden som uppstår ibland, innan någon av oss tar upp någon ny, ofarlig, samtalstråd.

Märkligt väl märker lillkillen att jag är spänd, för aldrig har han varit så mammig, så famnberoende, så trygghetstörstande som denna dag. Aldrig har jag ammat ett barn så ofta som denna dag och sällan har han varit så svårsövd.
För spänd var jag.

För vad är rimligt?
Faderskapet har gjort sitt val, väljer att vara passiv, att inte ta del i vårt liv mer än marginellt och så är det.
Samtidigt kan jag inte riktigt komma över det, acceptera det. En människa har fasen inte rätt att välja bort sitt eget barn. Vuxna människor kan man välja bort, men inte sina egna barn, det är mot reglerna.
Men jag har ju fel.
Det är mot MINA regler, men jag bestämmer inte över andra människor.
Även om jag försöker, även om jag vill, även om jag önskar att jag kunde och fick.

För jag vill ju att min pojke ska ha en pappa som bryr sig om honom.
Så jag bakar en blåbärspaj, sätter på honom en söt body och gråter inombords över att han inte per automatik blir accepterad, omhändertagen och älskad.

För det blir han inte.

Vad som händer i framtiden vet ingen, men samtidigt; ska jag fortsätta anstänga mig, fortsätta baka blåbärspajer och fortsätta att se att han inte är lika fantastisk i faderskapets ögon som han är i mina…?
Behöver jag konfronteras med det?

Framförallt.
Ska min lilla pojk konfronteras med det; att faktiskt bli bortvald?
Gång på gång?

Annonser

Om mcsarcne

Essa. Enastående. Ensamstående. Essantiell, emotionell. Elitistisk, Egoistisk Elemmírëansk Eller bara en massa trams..! Visa alla inlägg av mcsarcne

5 responses to “Sailorboy junior – Sailorboy senior

  • SqZ

    Jag tror det är bra att du anstränger dig för att Skorvens pappa ska träffa honom. Om de aldrig ses är chansen ännu mindre att de lär känna varandra.

  • Petra

    För mig ligger en stor del av svaret i följdfrågan: Har Skorven farföräldrar (eller andra släktingar på den sidan) som vill vara en del av hans liv? För har han det får han åtminstone en kontakt med den halvan av sin släkt och då blir troligen inte tomrummet efter pappan lika stort. Jag talar utifrån egen erfarenhet här. Min pappa sa ju upp all kontakt med mig efter att mina föräldrar skilt sig. Då hade vi bott ihop i 2½ år, och haft sporadisk kontakt i ytterligare några år. Man häpnar verkligen. Och små bran tror ju gärna att det på något sätt är deras fel att de blir bortvalda. Det där är skitsvårt, men personligen önskar jag att min mamma inte ansträngt sig så hårt för att se till att jag träffade min pappa när han egentligen inte ville. Det hade varit lättare att bli bortvald när jag var så liten att jag inte hade några minnen, än att bli bortvald senare…

  • Ms Garbo

    Sqz: Jag hoppas att mina ansträngningar ger gott resultat…

    Petra: På faderskapets sida finns en farmor och farfar som är ganska ålderstigna. Vilken roll de kommer att få vet ingen än, det beror mycket på hur faderskapet hanterar det här.
    Skorven har också två halvsyskon, som är 8 och 10 år och utan faderskapets medverkan… ja… mycket hänger på hans agerande.

    Och jag förstår absolut hur du menar.

  • BiRDiE

    Svårt… men att du anstränger dig är inte fel, så länge det inte tär för mycket på ditt eget välmående.
    Skorven kommer att veta det i slutänden – vem som bjudit till, funnits där och vem som bryr sig.

  • Det där hålet. « Inquietum es cor nostrum donec requiscat in Te

    […] som vill vara med honom, som bryr sig om och tycker om honom. Det är få som vet så väl som jag hur lite självklart det […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: