Månadsarkiv: september 2008

Det ärvda, det fådda, det givna.

Pojken växer, precis som små pojkar ska, särskilt i den här åldern.
Det är deras jobb: Att äta, växa och upptäcka saker.

Han gör som han ska, han gör det bra, han följer alla kurvor och äter som besatt emellanåt.

Det första plagg han växte ur hann han aldrig använda. Det var för litet redan på BB.
En liten blå mössa, den gav vi till den betydligt mycket mindre grabben (och hans mamma) vi delade sal med.

Det andra plagget var ännu en liten mössa, något större än den blå, den räckte en god bit in på sommaren, men en sen sommarkväll tog jag en promenad med pojken i bärsjalen, tog med mössan i fickan: ”Det blir nog fuktigt lite senare”.
Det blev det, jag tog fram mössan och satte den på honom. Den gled upp på hjässan, ville inte omsluta hela huvudet, och uppe på hjässan blev det en tom tutt.
Jag tittade på honom, förvånat. Jag hade inte märkt att han växt…


Nu har mer tid gått. Flera månader till.
Bodysar som stramar när man knäpper dem i grenen.
Tröjor och byxor som är för korta i ärmar och ben.
En ack så näpen pyamas med små apor som går att använda ännu, men mest för att jag bestämt att den går, för nog … ja… Jag har hört att man brukar klippa av fötterna på dem, pyamasarna, för att de ska räcka längre…

Det är så hemskt, det här med kläderna.
Som den där pyamasen med aporna på, små apor med ballonger, elefanter, solar… Den är så näpen och den har ett sammanhang, en historia.
Den är ärvd.
En annan mamma har klätt en liten flicka i den, en liten tjej. Den har smutsats ner, den har tvättats, vikts och använts igen.
Sen sorterades den ut, lades undan.
Lades i en grön jiffypåse tillsammans med andra små små kläder och landade i min verklighet.

Med små apor och allt.

De par jeans mamman, som blev mormor helt plötsligt, i glädjeyra över just den nya statusen köpte som nu är precis lagom. Alldeles underbara är de. Så fina.
Sluta väx!! tänker jag förtvivlat!
De är så fina, ihop med den där Sailor-bodyn en Morfar köpt… Hur ska jag kunna sluta använda dem, de är ju så fina, och i ärlighetens namn, sailor-bodyn börjar strama betänkligt. Men någon gång till går den nog att använda, visst?

Jag viker undan. Motvilligt.
Den där vita mössan, de minsta bodysarna, de där svarta byxorna som kom i den gröna jiffypåsen.
Det här ska jag ge bort.
Än vet jag inte till vem.
Men till någon speciell måste det vara.
De är mig så kära, de här små kläderna.
Det rymms så mycket ömhet och kärlek i en liten grön dress.

Än kan killen ha pingvinsparkbyxorna.
De kommer jag aldrig göra mig av med.
Somligt går helt enkelt inte för sig.

Annonser

Shit Pommesfrittes!

Jag är skitmallig!

För allvarligt, det här är en blogg med få läsare (med tanke på antalet kommentarer är det nog väldigt få läsare..! ) som jag skriver mest för min egen skull; minnesanteckningar eftersom jag glömmer allt…

Men med äran följer ett ok.
Att själv välja ut sju favoritbloggar.
Människor, jag sliter mitt hår!

*slit*

*slitslit*

*ångest*

*kollar kylskåpet*

*slit*

Badanka – Framförallt för de fantastiska fotografierna, men också för klokskaperna och de fina scraparna. (Men jag scrapar inte. Alls. *hostar diskret*)

DVIJDVS – Roligt, dråpligt, burleskt och med jämna mellanrum ordentligt bitskt.

Drottningsylt – Min Idol. Så här önskar jag att jag kunde skriva. Roligt, Elakt, Smart. Dessutom med värme. Och sen, katterna! Jag får aldrig nog av katterna!

Enligt min humla – Två riktigt bra bloggar under samma tak, Drottningens sambo; Joshen. Initierat, kunnigt, ironiskt och ofta riktigt roligt.

Heja Abbe! -Jag har sagt det förut. Det här är inte en blog om en pojke med en ovanlig och märklig kromosomavvikelse. Det är inte ens en blog om en liten pojke.
Det är en blog om Kärlek. En pappas kärlek till sina barn. (För nej, den handlar inte bara om Abbe om Storebror också!)
Säg den mamma som inte vill ha en sån pappa till sina barn…

Onekligen – Ofta får jag mig ett gapskratt av Onekligen!

Shit! Bara en kvar?!!

*hårslit*

Men det måste bara bli…

(spänningen är oliiiidlig!!)

Peter Englund – påläst, litterärt. Dessutom har Peter en underbar förmåga att fånga ögonblicket, det där absolut magiska i vardagen.

Så! Var stolta! Raka stiliga ryggar!

Bär er börda lika stiligt som jag gör. (Eller något…)

Reglerna:
1. De nominerade kopierar bilden och lägger på sin blogg.
2. Länka till personen du fick nomineringen av.
3. Nominera 7 bloggar.
4. Länka till de bloggar du nominerat.
5. Lämna ett meddelande på deras bloggar att de blivit nominerade.

Now, people, spread some love!


Änglavakt.

Jag plockade ur diskstället.
Hade helt klart änglavakt…


Lyckopiller?

Han sa:

”Du verkar lycklig”

Jag höll med.
Jag är lycklig.
Fåntrattslycklig.

Rent generellt, så där bara.

Så sitter jag och gallrar bilder i datorn.
Hittar några bilder som jag tänkt blogga på, men sedan glömt bort.
Från i våras.
Jag rensade, städade.
Bland annat i medicinskåpet. För visst hade jag en massa burkar och askar som blivit gamla, eller som inte längre behövs.
Obsoleta.

Jag bar dem tillbaks till apotektet, för destruktion, så som man ska.

Jag hoppas att jag aldrig behöver den typen av mediciner igen.


Det kallas kärlek

Läs om det här.

Tack, Moe, för tipset.


En titt i regelboken.

Jag vet inte vad som hänt.
Jag känner inte till den aktuella situationen.
Kanske finns omständigheter som kan förklara det här.

Men

Jag förstår inte.

Ponera att du kommer in i ett rum.
I rummet har en människa försökt ta livet av sig, genom att använda någon sorts snara.

Vad gör du?

1. Stänger dörren och går och ringer en ambulans.
2. Befriar mannen från snaran, ringer sedan en ambulans.

För mig är svaret fullständigt självklart.

Enligt chefsåklagare Lena Medelius var Kriminalvårdens dåvarande regler för otydliga för att någon ska kunna ställas till svars för det som hänt.
Man kan undra hur Kriminalvårdens regler var formulerade.
Man kan undra hur de aktuella vårdarna tänkte.
Man kan undra väldigt mycket.

Brydde man sig inte ens om att kolla om mannen levde? Varför ringde man då efter en ambulans? Eller gick man fram till honom, konstaterade att han levde fortfarande, men valde ändå att inte lossa snaran? Måste ett regelverk vara så detaljerat att det ska stå: OM en intagen hittas med en snara om halsen, lossa då snaran innan ambulans larmas.
Hur ska man då göra om en intagen hittas med en kniv i magen?
Vad säger regelverket om det?


Arga katter får rivet skinn…?

Hur tänkte du, Gud, när du bestämde att spädbarn ska ha naglar?
Jag klipper, jag filar, jag bråkar med mitt barn – som inte gillar någon form av manikyr.
Likväl har han alltid rivsår i pannan och med jämna mellanrum rinner blodet.

Men ok. Det kanske är svårt att montera dit naglarna på de där små fingrarna i efterhand. Kanske ska jag bara vara tacksam för att Skorven inte behöver rakas?

…men jag kan inte låta bli att fundera över hur många gånger jag behövt klippa hans tånaglar.
Ingen gång.

De växer nämligen inte alls lika fort…