Månadsarkiv: september 2008

Benfritt!

Om man kommer in i ett rum och ser detta finns det anledning att stanna upp och tänka till.

Antingen är man på väg in i ett rum, en situation som antagligen inte alls är hälsosam. (Clari-i-ice…!)
Då bör man nog vända och gå ut igen…

Eller så träffar man världens bästa sjukgymnast.

Då hänger man helt enkelt upp sin kappa på kroken, ihop med det där kvarglömda benet.


Bäppi!

Kärt barn har många namn.
Nu har mitt barn fått ett till, ett ovanligt kärt.

”Bäppi”.

Över MSN:

MsGarbo säger:
*buff*
MsGarbo säger:
Den där bilden hör som ihop med inlägget i bloggen häromdagen…
MsGarbo säger:
…men som vän av ordning frågar jag om det är ok?
Jeez säger:
*kollar* inga dammråttot….det är okej
Jeez säger:
ester hälsar att det är fint! titta, bapbap
MsGarbo säger:
eh?

Överföringen av IMG_0008.JPG är färdig.

MsGarbo säger:
vad är fint? Kortet?
Jeez säger:
mm
MsGarbo säger:
bapbap, betyder det ”baby” eller?
Jeez säger:
det första tittade hon på
Jeez säger:
vet inte förmodligen
MsGarbo säger:
Ajaaa.
MsGarbo säger:
Hey, Ester, du har HELT rätt!
Jeez säger:
mm, och nu frågar hon var ”bäppi” är!!!!!!!
Jeez säger:
coolt
Jeez säger:
hon pekar på ”bäppi”
MsGarbo säger:
Ah!

Min guddotter är gränslöst talangfull!

/Mallig Gudmor


Tack!

FRA-debatten rullar vidare, vägrar dö.
Den är angelägen och viktig.

Vid ett par tillfällen har man visat att det inte ”bara” är blogosfären som tycker, tänker och debatterar, utan att blogosfären består av människor, riktiga människor. Människor som tar ledigt från sina jobb, kommer med tåg från Göteborg eller Karlstad för att stå utanför riksdagen och påminna om just det – att de verkligen FINNS och inte ”bara” är något digitalt, oviktigt.

Det här är så viktigt.
Så jag ville verkligen gå på den där första demonstrationen.
Den var utlyst till den 16 juni.
Men jag kunde verkligen inte.
Jag födde barn där på natten mellan den 16:e och 17:e juni, och var definitivt inte i form för att demonstrera. (Jag hade full huggning med att ta mig ur sängen, kejsarsnitt är inte ett smärtfritt och enkelt sätt att föda barn…)

Ganska så på dagen tre månader efter den första demonstrationen samlas man igen, nu för att påminna om frågan inför Riksdagens högtidliga öppnande.
Nu födde jag inte barn, däremot stack vi nålar i det tre månader gamla barnet, och så hade jag tid hos sjukgymnasten.
Så det sket sig igen.

Men tack, ni som var där!
Jag är avis, jag ville också!
Nästa gång, då kommer jag, wild horses couldn’t keep me!


Meningslöst..?

Nej.
Däremot kan jag konstruera en mening.


Punka!

Det är punka på pojken igen!.

Men den här gången gick det bättre. Barnmorskan RosMarie på BVC är van vid små barn och henne känner vi, så hon anförtros uppdraget. Även om jag, rent principiellt inte gillar när människor gör mitt barn illa.

Hon förklarar för honom att det kommer att göra lite ont, att det är hon som gör honom illa (och inte mamma) och att det är viktigt med vaccinationer. Han tittar storögt på henne och hon ger honom en spruta i varje ben. Förskräckt tittar jag på nålen. Liten och tunn, men djupt in i benet, in i musklerna, inget litet tablodprov-stick. Pojken skriker självklart som en stucken…pojke, men det går över ganska fort, lite varm mamma-famn och lite sjungande och gullande.

Under eftermiddagen är han lite slak, sover i flera timmar och jag går förbi apoteket och köper flytande alvedon. Inte för att jag tror att han behöver det nu men rätt som det är så behöver man, och då kanske det inte är så kul att dra ut på stan och shoppa. Inte med en febrig skorv i famnen.
Men febertermometer, en sån behöver jag. Själv använder jag ju en muntermometer, men det känns varken säkert att använda på honom – den är ju så spetsig! – och hur ”rätt” visar den när jag inte riktigt vet var i munnen den hamnar?
…Och såna där termometrar man mäter med i örat, hur är de?

Ni som varit med förr, vilken sort är bäst; man vill ju både mäta rätt och säkert, och samtidigt inte generera hemska barndomsminnen, trauman och framtida psykologräkningar…!

Dagen avslutas väldigt mycket bättre än den börjat.
Familjen utökas.
Pingvinparad!


Fossilerad Creme fraiche…?

I onsdags skulle vi på babymassage, jag och Lilla Essingen. Vi gör oss klara för att gå, och jo, vi skulle verkligen gå, jag tänkte strunta i vagnen och ta bärsjalen bara. Det är enklast så, särskilt om jag inte ska handla, bära något eller så. Jag längtar ju sällan efter att bumba barnvagn upp och ner för trappan här utanför…

Jag stoppar in nyckeln i låset och låser dörren och i samma ögonblick kräks barnet, rätt ner i min urringning.

Oj.

Eh..?

Ja. Det här är en kräkbebis, det har jag konstaterat åtskilliga gånger redan, men just det här hade jag inte tänkt på. Lite drägel kan det komma på tröjan, när han somnat mot mitt bröst, därför lägger jag en liten tvättlapp där, men …

…det är bara att låsa upp dörren, gå in, skala av sig ytterkläder, barn, sjalar och kläder.

Som tur är ha vi gott om tid. Jag kan inte låta bli att skratta åt det absurda i situationen. Om någon annan skulle kräkas på mig skulle jag bli äcklad och arg, nu skrattar jag bara och konstatrar: Jo, jag behöver nog byta tröja och BH…

– – –

Lördag eftermiddag och kväll tillbringar jag delvis med min systeryster, delvis med Jeez+familj. Dessa underbara gudbarn. Både Ester och Elias är ordentligt fascinerade av Skorven, av att han är en bebis som inte ens kan sitta själv. Elias hjälper till när det är dags för blöjbyte; blöter tvättlappen, pekar och visar. Ester är med, omkring, ivägen och överallt. Klappar – en smula hårdhänt – och petar, undersöker och känner och märkligt nog protesterar inte Skorven, tvärtom verkar han trivas rätt bra. Inte ens när hon sätter sig på honom piper han, utan ser sig omkring med förvånat upphissade ögonbryn.

Eftermiddagen blir till kväll, något barn nattas, ett annat somnar själv på en hög med kuddar och madrasser i vardagsrummet, en gudmor rensar – traditionsenligt!- diskbänk, fyller diskmaskin och sprayar och skrubbar köksbord. Inser hur en guddotters stol ser ut. Inte särskilt märkligt med tanke på hur hennes bordsskick är.
Disktrasan pallar inte matchen, men jag letar rätt på en skotte, går på med sprayen och grovsidan på svampen, gnor och gnuggar.

Och där, där jag står och skrubbar min guddotters tripp-trapp-stol slår det mig vad mycket man förmår när det är av kärlek.

Gode Gud.
Låt mig älska, älska oändligt,
så jag slipper förtvivla.

…och jag är alltigenom lycklig när jag studerar något hårt, fastkletat på stolen. Vad kan det vara? Antagligen creme fraiche, det är bland det bästa min guddotter vet. (Bestick är för fegisar)


Sammalika fast tvärsom.

Jag missade det igen.

Den här gången gick jag ut från vardagsrummet med några nyvikta handdukar från tvätthögen, in i klädkammaren, linneskåpet.

När jag kommer tillbaks, några sekunder senare, ligger pojken glatt på mage.
Inte på sin handduk, på rygg, där jag lade honom några minuter tidigare.

Passar du när jag vänder ryggen till, din lilla illbatting??