Månadsarkiv: december 2008

Julafton på ett helt nytt sätt

Detta år inleder jag julafton med att, tillsammans med Essingens bonusmorfar, gräva en djup grop nere vid rohodendronsnåret.
Sen går jag upp till vedboden och hämtade papplådan med Kassik i.
Lyfter upp henne, klappar henne lite.
Hon är lite stel, men pälsen lika mjuk och fin som alltid.
Sen lägger jag försiktigt ner henne i gropen, täckte över henne med jord, hittar några daggmaskar i den rika mullen.
Ja. Det är som det ska, där ska hon bli till jord igen, och daggmaskarna och andra kryp hjälper till.
Ovanpå alltihop lägger jag en stor sten, så att inte räven ska gräva där, för det vill jag inte. Det är en fin plats, lite i skuggan så där, lite stilla och fint. Mellan ett stort rohodendronsnår och en hortensia.
Ajaaaa.
Det är åt skogen och helt värdelöst men ett oomkullrunkeligt faktum och då är det som det ska vara.

Sen tar vi en promenad, jag, mamma och Essingen. Det var en vacker förmiddag, en bleknost sol hänger precis ovanför trädtopparna. Essingen bär jag i sjalen, han somnar med nästippen i min halsgrop och det är en vacker och god stund, och en och annan snöflinga singlar ner, de tilltar i antal och storlek, och när vi väl är hemma är världen vit, våra toppluvor lurviga av snö och pojken nyvaken igen.

Väl hemma igen så gör vi julafton enligt alla traditioner.
Den sista med Kassik
Den första med Lilla Essingen

snörena!

Det bästa på hela julaftonen: snörena!

Och ja, Peterlina. Jag är så oändligt tacksam för det extra år jag fick med Kassik. Utan Essingen hade det här varit väldigt mycket hemskare. Nu går det an.

Vår jul är god, trots allt.
Jag hoppas innerligen att er jul är det också.

För övrigt: jag glömde mobiltelefonen i pappas bil igår, så alla som försökt ringa: jag hatar er inte, bara så ni vet det 🙂


Lilla Fröken Morrhår

Katt i tom våning

Dö – så gör man inte mot en katt.
För vad ska katten ta sig till
i den tomma våningen.
Klättra på väggarna.
Gnida sig mot möblerna.
Inget verkar ändrat,
men inget är sig likt.
Inget verkar flyttat,
men ändå står det glesare.
Och på kvällen lyser ingen lampa.

Det hörs steg i trappan,
men inte just de.
Handen som lägger fisken på fatet
är inte heller samma.

Det är något som inte börjar
när det skulle börja.
Något som inte händer
som det ska.
Någon bara var här,
sen var han plötsligt borta
och är nu envist borta.

Vartenda skåp har man granskat.
Hoppat över hyllorna.
Borrat in sig under mattan och sett efter.
Man har till och med brutit mot förbudet
och rört om bland alla papperen.
Vad finns det mer att göra.
Sova och vänta.

Vänta bara när han kommer,
vänta bara när han dyker upp.
Då ska han få veta
att så gör man inte mot en katt.
Man ska liksom motvilligt
kliva åt hans håll,
så sakteliga,
på förorättade tassar.
Och inga skutt och pip till att börja med.

ur Wislawa Szymborska, Dikter 1945 – 2002.

Jag går runt i kök och vardagsrum, samlar ihop vattenskålar och lekmöss, och då och då vrider jag på huvudet, åt en rörelse i ögonvrån. Kanske är hon fortfarande här, min lilla Fröken Morrhår. Eller jo, det är hon ju, faktiskt är hon det, men på ett annat sätt, ett mycket stillsamt sätt.
Hon ligger i en papplåda på balkongen.
Hon ska få följa med ner till Orris till jul. Det är inte tjäle i jorden, där har vi begravt åtskilliga kaniner och en och annan katt tidigare genom åren.
Men jag ser henne ändå i ögonvrån, hon reser på sig, sträcker på ryggen och gäspar, jag vänder på huvudet och hon är borta. Borta.
Min Lilla Fröken Morrhår.

Eller snarare. Hon var sin egen, det var nog snarare jag som var hennes.

För ungefär ett år sedan blev hon sjuk, var flera dygn på iva på djursjukhus, men repade sig. En massa dropp, en massa undersökningar och sen fick jag hem henne igen. Piggare och så småningom sig själv igen.
Men med specialfoder för katter med njurproblem, och kaliumtillskott som fick apotekarna att rynka på ögonbrynen och öva på att beställa saker från Långtbortistan.

…så när hon nu blev dålig igen så förstod jag långt innan vi for till veterinären varthän det hela barkade.
Njurar som inte fungerar som de ska är skitdåligt. Oavsett om man är katt eller människa.

När jag tittar tillbaks lite, så … Den senaste månaden eller så har hon inte varit riktigt sig själv. Hon har t.ex. ätit mindre. Hon har slutat sova med mig och Essingen i stora sängen, utan föredragit att sova själv i vardagsrummet, eller i köket, på ”varma fläcken” (varmvattenrör i golvet…) Hon har gått undan mer, men också varit mer aktiv när hon velat bli gosad med: verkligen lagt sig i mitt knä så fort jag satt mig ned, oavsett om det knät varit upptaget av ett barn eller inte. Jovisst rymms de båda, det här är en liten kattfröken.

I höstas vaccinerade jag henne. När var det, i september kanske? Då vägde hon 3.4 kg. Hon var pigg och frisk, stark och glad efter en sommar på Orrhammar.
Nu vägde vi henne. 2.3 kg. Nästan en tredjedel av kroppsvikten borta. Och jag har reagerat: Jösses, lilla vän, så tunn du blivit..? Mycket av den vikten har nog försvunnit bara nu den senaste månaden.

När en katt är så ämlig så att hon inte orkar gå på lådan längre är det illa på riktigt.
Katter har en så stark instinkt att hålla sig rena, men hon låg i sitt eget kiss här en morgon, pälsen indränkt med urin och hon gjorde inte minsta ansats att ens tvätta av sig. Hon åt inte, inte ens räkor, eller ”såsen” i våt kattmat, såna där små staniolpåsar. Hon bara vilade, låg och tittade på mig, på Essingen. Huvudet mot golvet, utmattad. När hon började klaga, pipa for vi till djursjukhuset. Jag hade velat slippa det, slippa dra ut henne på pendeltåg och bussar, hon avskyr ju det, men… (Varför sker alltid sånt här när den närmsta vanliga veterinären har helgstängt?) Ja. En diagnos, att verkligen veta och inte tro, är bra för ledsna mattar, och … inte kan jag avliva en katt på ett anständigt sätt, inte. Vi behövde hjälp.

Men vad ska nu en matte göra, när ingen står innanför dörren och väntar när hon kommer hem, när ingen sprätter förnärmat med svansen, när ingen spöar alla små skinnråttor som ligger här i hörnen?
Vad ska en matte ta sig till med alla kattklappar som fortfarande finns i händerna och som behöver få släppas lös?
Vad ska en matte ta sig till med det där tomma hörnet i sängen?


Summa summarum: En dödsdålig dag.

Somliga dagar är dåliga.
Alltigenom dåliga.

De blir uthärdliga tack vare den omvärld jag befinner mig i.
Föräldrar som bryr sig. En vän som kommer och kramar mig. Ett barn som obekymrat skrattar sig igenom tillvaron.
Och Hitta Nemo förståss.
För när inget annat hjälper, så hjälper den.
Och choklad.

Men likväl.

Den här söndagen har varit fullständigt värdelös.
Trots kramarna.
Trots insikten om att det som skett varit nödvändigt och oundvikligt och att jag – som så ofta – faktiskt har så oändligt mycket att vara tacksam över.

När tystnaden lägger sig, när morkret rullar in hjälper det inte.
Jag sitter likväl här med en tom famn, med tårarna hängand i ögonfransarna, med ett oändligt sorgset hjärta.


De där timmarna…

…på natten, då när ron inte vill infinna sig.
Vad gör man av dem?
Hur ska man bära dem, för att de inte ska tynga?

Med en halvårs (ja, det är inte klokt, om en vecka är han sex månader?!) elvisp i sängen är det inte alltid lätt att sova.
I natt vaknade han.
Olycklig.
Otröstlig.

Hungrig var han, som alltid, och …ja, somligt behövde också städas och ordnas.
Friden sänkte sig över sovrummet, under organzataket låg vi iskimmret från den arabiska lampan.
Han lycklig.
Inte det minsta sömnig. Behövde undersöka nappen och napphållaren, den där bollen och …

Efter en god stund kröp han tillslut ihop tätt tätt intill mig. (Man kan undra vad det är för vits med att ha en dubbelsäng när två människor sover på en tredjedel av den ytan).
Andetagen djupnade och jag hörde hur han somnade.

Men mitt sömntåg hade gått.
Det blev inte många timmar i natt.

Men det är kanske så det ska vara just den här natten, natten mot Lucia, då enligt folktron så mycket oknytt var i farten, kanske behövde jag vaka för att inget elakt skulle smita in hos oss här, vad vet jag.

Jag vet bara att jag är oerhört trött, har en lång dag (om än förhoppningsvis trevlig!) framför mig och hade behövt sova lite mer än de där tre timmarna det blev.

Nåja.
Jag är en seg böna, det reder sig, och han är en underbar pojk, och i morgon natt kommer han säkert sova bättre.

Glad Lucia!

Glad Lucia!


…och slutligen en liten lussebulle att avnjuta!


Piratsanering..?

Idag kommer Joshua_tree med ett lysande förslag.
Seså!
Chopchop!
Städa nu ur bokhyllor, gott folk!

…och medan ni gör det kan ni gott läsa det här, ifall ni nu missat det.
Jag fick mig i alla fall ett rejält gapskratt 🙂


Teletvätt – eller ”somliga straffas genast”

I min hall har jag ett elskåp uppsatt, huvudströmbrytare, proppar och sånt fiffigt. Braåhasaker om man ska koppla in tvättmaskiner – då är det bra att kunna koppla ur strömmen.
Men.
Det finns något annat där också.
Något som gör mig mycket misstänksam.

Notera grejen i bildens nedre högra hörn

Notera grejen i bildens nedre högra hörn

Särskilt med tanke på gårdagens blogpost (som för övrigt länkats till som sjutton?!)

Jo, alltså.
Jag gick med i Piratpartiet och det har uppenbarligen någon noterat.

Idag är jag magsjuk.
Igår gjorde jag köttbullar, av köpt köttfärs och antagligen får jag väl skylla mig själv som törs köpa köttfärs, även om den var från Coop och inte Ica Maxi.
(Gigjoe. Jag vet inte om jag blir förtvivlad eller lättad om du också mår dåligt? Då bevisas ju min teori, men å andra sidan straffas du ju för något du inte gjort..)

Eller är det kranvattnet som kontaminerats kanske?
Hur lång är egentligen storebrors arm?

Storebror.
Jag föreslår en deal: Jag lovar jag att vinka och le snällt varje gång jag passerar hallen i min lägenhet om du ger fan i mitt dricksvatten så vi slipper bli sjuka här? Ok?

Och för att du inte ska riskera att missa den här postningen kan jag hålla upp en utskrift av den för kameralinsen, ifall FRA slarvar.

Ok?


Yes, we can!!

Jag läser hos Josh och tänker: ”Ja, kanske borde man…?”
Jag klickar på länken, men tvekar till. Vem får veta det här, kan det här skada mig…?

Så långt hinner tanken.
Sen hör jag mig själv.

Jösses.

Har jag blivit så begränsad i tanken att jag tvekar så är det HÖG TID att gå med i just piratpartiet. Just för att tanken behöver få vara fri.
…och det har väldigt lite med fildelning att göra.

Sen läser jag Drottningens inlägg och … ja, jävlar. Hon har så rätt.
Mia* berättar stolt om att hon just blivit medlem. Det är långt ifrån min instinktiva tanke om att det kanske skulle vara farligt på något sätt.

”The only thing we have to fear is fear itself ”


Edit:

Klickahär för att bli medlem i Piratpartiet. Det kostar dig ingenting och tar bara någon minut.