Månadsarkiv: januari 2009

04.40

Dunk
Dunkdunkdunk

Dunkdunk

”Uäuäuärrrllllllli….iiooooouuuuuuurrllllll…..Äuummmmmmrlll..

*kravelkravel*

*mammaarmen fälls ut, drar tillbaks barnet från sängkanten*

Mmmmoouurrrrrllllllll…..aaiirlll….ililililililiii… (Fri översättning: Åh, mamma, är du vaken, så bra, vad tror du om lite frukost? Gröt kanske? Kolla, jag har en massa tår här, vill du smaka?)

*mamman muttrar och försöker inbilla sig att hon fortfarande sover*

Äuummmmmmm…ihihihih…rrrrrlll………

*kravelkravel*

*mammaarmen fälls ut, räddar barnet-utan-rädsla-för-att-ramla-från- sängkanten från just sängkanten*

”Älskade, ska vi inte sova en stund till, det är så tidigt, mamma är trött…”
Ihihihih….ääääääärrrllllllllllllll……….(Fritt översatt: Trött? Varför är du trött?? Lite välling då?)

*mamman bökar sömndrucket bland lakan och täcken, makar barnet intill sig, försöker amma en stund.
Funkar väl sisådär.

UÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄUÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄUÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!!(Tycker du verkligen att du behöver en översättning på det?)

Nej!! Du får INTE BITAS!!

*Mamman är fortfarande väldigt trött men helt plötsligt också väldigt vaken.*

UÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄUUÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄUÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!!

*grannarna vaknar, ringer 112 och anmäler att ett mord håller på att ske*

*mamman stapplar upp,ut i köket, skakar ihop en liten flaska med välling*

*klunklunklunklunklunklunk* (ljud av barn som lyckligt dricker välling ur nappflaska)

*rrrhhhhhhhhhhh……….rrrhhhhhhhhhhhhhh* (ljud av barn som sover)

*hhhhhhmmmmm……..* (ljud av mycket trött och klarvaken mamma)


Det är inte lätt att göra rätt om man är så dum att man väljer att ha ont.

Min värld är liten, den cirkulerar kring Lilla Essingen, små nära vardagsting, hans upptäckter och äventyr, vänner och familj.

Det stora sker utanför, bortanför. En ny president svärs in. Politiker uttalar sig hit och dit, varsel läggs, börsen krisar och rasar hit och dit.

Jag lyssnar på P1, försöker hänga med i svängarna.
Ibland är det inte lätt.
Att förstå.

För först, under P1’s morgonsändning får jag höra om Nils Lassas Pettersson, som nyligen fått en ny höftled. Det är ett ganska omfattande ingrepp, det tar flera månader för kroppen att läka, innan man är återställd.
Åtta veckor, säger Försäkringskassan, det får räcka. Kan du inte gå tillbaks till ditt snickarjobb sen, så får du söka något annat.
Vad då för ett jobb undrar Nils, som inte kan köra bil än, med sin onda och stela höft, än mindre nå att knyta sina egna skor. Vad för jobb kan jag söka och få?
För frisk enligt försäkringskassan.
Men.
Så Nils skriver in sig på arbetsförmedlingen. Blir anmäld till A-kassan.
För att man ska ha rätt till a-kassa ska man vara fullt arbetsför.
Är Nils det…?

Ja, nog känns det som om det är fler än Nils som riskerar att ramla mellan ”trygghets”-systemen. Som inte känns speciellt trygga längre.

Sedan läser jag i DN och … förvånas knappt. ”Sjukhus stoppar nya remisser”
Alltså: vi Stockholmare har turen att slippa Nils dilemma.
Vi får inte ens någon ny höft- eller knäled, vi får några veckors sjukskrivning i väntan på operation, sen får vi anmäla oss till arbetsförmedlingen direkt, utan att passera ”Gå”.
Få se nu, var kan man köpa Rollatorer, kryckor? Överskottsbolaget, någon?
Annars: Var vänlig ÅLA! ÅLA till anställningsintervjun!


Den Stora Krisen.

Jag har just matat Lilla Essingen med havregrynsgröt, nu sitter jag med min egen frukost och med DN framför mig.
Jag kan inte låta bli att studsa lite inför artikeln om strömavbrottet på södermalm igår.

”Söderbo efter söderbo kommer in med koffeinbegäret lysande i blicken, och de flesta ser bara plågade ut när baristan Jenny Eskilsson erbjuder kalla drycker som alternativ.

-Vi har lattekris! säger hon. ”

Jovisst är den lilla artikeln skriven med lite glimt i ögat.
Och visst ÄR det så att man kan stressa upp sig över ett strömavbrott, över att en efterlängtad fikapaus inte blir det man där och då behöver, över att ens cirklar rubbas.

Men jag får ändå en otäck smak i munnen, eftersom jag samtidigt lyssnar på nyheterna på P1.

1300 döda palestinier inne i Gaza.
Av dem är ca 400 barn.
13 döda israeler, av dem är tre civila offer.
5300 skadade palestinier.

Det är så vansinnigt att det inte går att förstå, ta in.

Jag kan inte annat än hålla med Tyskungen:

”För ingen vågar ifrågasätta sakernas natur pga. israelernas historiska frikort. Ett frikort som de spelar ut varenda gång någon betvivlar deras intentioner. Jag tycker att detta frikort använts så många gånger nu att det är förbrukat. Förbrukat och konsumerat bortom all rimlighetens gräns.”

Är det inte nog nu?


StObama

Nu är det inte lång tid innan världen äntligen slipper George W Bush.

Sen kan man bara undra vad som kommer.
Värre kan det knappast bli.
Det helt enkelt måste bli bättre.
MÅSTE!!

(Snälla!)

StObama, the first saint of United States of America..?

StObama, the first saint of United States of America..?

Kanoniseringen är visst inte riktigt klar än, men det fixar säkert CIA, de fixar ju det mesta ändå, på ett eller annat sätt.

Skämt å sido.
Det blir ingen lek att möta alla förväntningar, allt hopp som knyts till den här mannen…


Det heliga talet sju

Idag är det sju månader sedan Lilla Essingen föddes.
, ett litet knyte (nåja, drygt fyra kilo!) och nu en klart pigg och allert kille, som ålar omkring på golvet, rycker elsladdar ur väggurtagen, tuggar och biter på allt han kommer åt och uttrycker en massa vilja och ickevilja så fort han får möjlighet. Mat är bra. Sova är dåligt. Leka är bra. Sova är dåligt. Mamma är bra. Sova är dåligt.

Sju månader.
Det är inte klokt, det går så fort, jag hänger inte med i svängarna, jag försöker ”fånga dagen” men blir utan pardon ifrånkörd av vardagen, av nuet och glömmer hur det var för bara någon månad eller två sedan…

På tre veckor har han hunnit få lika många tänder.
Han är som en liten blodigel; biter och suger på allt. Dräglar som vilken rabiessmittad hund som helst, torkar glatt mina golv när han ålar fram i sitt eget snigelspår. Två nere, tre uppe och en fjärde på gång, ja, jag ska fota, men inte nu, det blir en annan dag – kanske när den fjärde också kommit, vad vet jag, det går så fort…

Först ut i överkäken var i alla fall en hörntand, vem vet, kanske är det en varulv jag när vid min barm?
*s*

Lars Epstein

Månsken över mynttorget / foto: Lars Epstein

Bilden kommer från Epstein Sthlm, en förträfflig blogg för människor som gillar snygga foton och vår vackra huvudstad.


Att vara innanför – eller utanför.

För någon vecka sedan gick jag iväg till pendeltågsstationen, väntade in ett tåg och klev på. Parkerade barnvagnen på den där bra platsen där det är gott om plats för just barnvagnar och började mippla lite med mp3spelaren.
I nästa ögonblick sätter sig en kvinna intill mig.
Hon sjunker ner tungt på sätet och hela hennes varande sticker ut. Nej. Hon är inte berusad. Jo. Kanske lite, men inte mycket. Däremot faller hon blixtsnabbt ut ur normen. Hon är på tok för hårt och klumpigt sminkad, hennes leopardfläckiga syntetpäls är tufsig, och man skymtar en nalle som sticker fram i öppningen.
Faller absolut ut ur normen.

Så börjar hon prata med mig. Det händer alltsom oftast att folk gör, för lilla Essingen är med mig och är han vaken, så ler han mot allt och alla. Små barn har ingen norm man kan falla ut ur – så han ler självklart även mot denna dam.
Ett brett flin, fullt av skavande SkaBliTänder, själaglad så fort någon besvarar hans leende. Och det går ju inte att inte göra.

Instinktivt vill jag inte ha den här kvinnan alltför nära mitt barn. Hon pratar, petar på vagnen, påbörjar något som kan komma att bli ett lutasigframåpeta så jag tar det säkra före det osäkra.
Jag svarar.
Pratar med henne.
Konverserar henne.

Det är helt tydligt att…hon faller ur normen. Hon ställer samma frågor om Essingen gång på gång, samma sociala kallpratsfraser och jag svarar vänligt, berättar var jag ska och frågar henne om hennes dag, hoppas att den blir trevlig etceteraetcetera. Jo, hon ska träffa en väninna för att dricka kaffe, vid det där trevliga konditorit vid Skanstull.
Japp.

Så kliver hon av vid Södra station och jag andas lättad ut. Samtidigt är jag lite tankfull över samtalet vi just haft. Så tydligt blev det; två personer som leker ”normala leken”. Hon betedde sig helt rätt, men avslöjades av sin utsida, och av sitt ickefungerande närminne/förmåga att fokusera.
Jag hade i normala fall inte gått med på att delta i ”leken” men nu gjorde jag det istället för att ”inte se” och gömma mig bakom mp3spelarens ljudgardiner.

Dels kan man fundera över varför jag i normala fall inte skulle ha gjort det, och varför jag gjorde det nu, men det var inte det jag fångades av nu.
Inte heller av det faktum att det kanske var ganska länge sedan den här damen pratade med en helt främmande människa om något helt normalt. Jag var ingen polis, ingen från socialtjänsten eller vårdsvängen. Jag var en helt okänd människa som pratade med henne som om hon fick plats inom normen.

Som sagt, inte för att jag är någon speciellt god människa, utan för att det var den enklaste vägen för mig där och då.

Några dagar går, och jag läser hos Josh om en trevlig kväll med några mer eller mindre kända vänner, och han länkar till någon artikel och till Mymlan och jag läser vidare. Tillbaks till källan, Johan Ronnestams artikel.

Och så tänker jag på QS, vår hemliga trädgård och alla de vänner jag idag har, vänner som är livsviktiga och väldigt väldigt nära, som jag lärde känna just via QS.
Jag tänker på barnet jag har, vars pappa jag träffade just via nätet. Nå, just den relationen blev ju inte som vi trodde då, först, men det är ingen dålig man och barnet vi har är absolut och fullständigt underbart och fantastiskt.
Jag tänker på min vän Fröken Underbar, jag tänker på Jeez, vars barn jag är gudmor till, jag tänker på de där långa nätterna då Herr Ågren härjade vilt, men det alltid fanns någon som var vaken som hjälpte mig att hålla den fan i schack.

Om inte det är värme så vet inte jag vad värme är.
Då måste någon hjälpa mig att definiera om begrepp här.

Så åter till damen på pendeltåget.
Hade jag mött henne utan att se henne – och alltså inte sett den där tufsiga syntetpälsen, hur hade jag bemött henne då? Och hade jag mött henne på ett sätt där hennes problem med närminnet/förmågaatt fokusera inte märktes lika mycket?
Kort sagt, hade jag fått några kommentarer från henne här i bloggen är det inte all säkert att hon fallit utanför min norm. Vi hade inte ”lekt normala” utan hon hade helt enkelt inte fallit ur.
Det eftersom det är så mycket lättare att ”passa in” när man inte ser varandra, när inte våra fördomar får möjlighet att slå krokben för oss.

Så.

Välkommen in i värmen, Johan Ronnestam. Välkommen ut i bloggosfären. Här kan du bli hörd oavsett om du har konstiga kläder, luktar gammal fylla, är ett svartsynt emo eller bara en förvånansvärt fördomsfull journalist.
Välkommen!


Bara för att vara tydlig.

Middagssuccé.
Eller inte.

Precis när jag ska sätta mig till bords, med min långväga pappa, Essingens morfar som efterlängtad gäst vaknar Lilla Essingen.
Med magen full av magknip, lungorna full av skrik och ögone fulla av tårar och inte så lite panik.

Så det blev inte alls den där sortens trevlig middag som jag tänkt.
Det blev en massa bärande, gungande, buffande, klappande, ännu mer bärande och buffande, sjungade och gungande.
Det är så hemskt i hjärtat när man verkligen märker att Det Gör ONT och man inte kan göra något.
Inte något annat än vad man redan gör.
Man bär, man lugnar, man klappar och buffar och belönas av en och annan rap, en och annan brakfis och efter en stund (nå, en dryg timme!) släpper det värsta, kvar finns en hulkande och lite chockad gråtpojk, som får i sig lite päronmos (himla gott tycker pojken, bra för magen säger mamman) och efter ännu en stunds bärande, lugnande och trygghetsbunkrande ger sig ut i världen igen, på jakt efter nya sladdar att dra i.

För det är så.
Det går över.
Det går alltid över.
Ibland tar det längre tid än annars, men det går över.

Det är bara att ta några djupa andetag, se till att hålla sitt eget blodsocker och oroshjärta i schack.

Det går över.

(och nu, i skrivande stund, funderar han på hur han ska göra för att bryta sig in i skötväskan. Jag är inte helt säker på att han inte lyckas, blixtlås är väldigt spännande)

Och förresten, kära lilla Essing.
Glöm aldrig:
Oavsett hur mycket du skriker, oavsett hur rädd du är, oavsett hur ont du har, oavsett hur mycket jag får bära dig, trösta dig, sjunga för dig älskar jag dig bortom sans och vett.