Månadsarkiv: februari 2009

Åtting

Åtta månader har Essingen blivit.
Helt galet.

img_0785_1_small

img_0792_1_small
img_0789_1_small1

Och ja.
Tulpanen överlevde.


Ring, ring!

Tillslut nästan rymde jag hemifrån, ut i vårsolen, ut i takdroppet och talgoxetitifyandet, bort från alla ringande telefoner.

Hallå.
Jag är föräldraledig.
Jag har inte tid med sånt där tjafs. Jag behöver en assistent som fixar allt jidder!

Men idag har jag tagit tag i en massa surdegar som legat.
Jag avskyr jidder så det hamnar gärna i ”i morgon”-högen.
Men jag har pratat med Expert och Sony om TVn och den trasiga digitaltvboxen.
Jag har pratat med Agria om ersättningen av Lilla Fröken Morrhårs sista räkning. (Just det har jag dragigt mig för lite extra. Allt som påminner om hålet efter henne är rätt otrevligt)
Jag har inte bara pratat med utan dessutom BESÖKT och ÖGA MOT ÖGA konfronterats med Försäkringskassan. (Jag ryser fortfarande. Om några månader, när de fattat beslut, lär jag väl bli sur igen.)
Dessutom har jag varit datasupport till min far, jourhavande medmänniska till mina vänner (mind you, ett kärt nöje, min far är älskad och mina vänner högaktade). Dessutom har lilla moster ringt, och därpå Essingens pappa. Och min mamma.

Kort sagt.
Idag har jag pratat med ungefär hela världen.
(Plus några försäljare)

Får jag vara ifred nu?


Peppar!

Pepparpeppar.
Jag inleder inlägget med den skyddande ramsan, för att inte utmana Murphy.
Men.
Lilla Essingens sovrutiner har blivit bättre.
Märkbart bättre, stabilt bättre.
Nu, när det gått någon månad törs jag tro på det, och planera utifrån det.
Förut krigade vi ju nästan varje kväll, och … vem gillar krig?
Jag nötte på med vår kvällsrutin och helt plötsligt började det bara funka. En kväll så vaknade han inte efter de där 20 minuterna, inte efter 45 heller..?
…och nu är han trött tröttare tröttast där strax före sju och oftast somnar han vid halvåtta, med en slurk kvar i vällingflaskan.
Senare under kvällen piper han till:

Mamma!! Var är du?!?

…och jag studsar upp ur min fåtölj, lägger händerna om hans kinder och han svarar genast:

Åh, där var du ju, jag behövde bara kol…

…och så har han somnat om.

Jag njuter av att ha fått tillbaks kvällarna.
En stund i lugn och ro.
En tekopp, något skräp på TV (Det är verkligen sällan något att se?) och återigen faktiskt en och annan DVD-film.
Jag har startat ett broderi.

Jag har saknat den här sortens ”egentid” men tänker inte börja räkna med den.
För gör jag det så blir jag sur och frustrerad den kvällen som rutinen inte funkar; när något är bakåfram, utåin och på något annat sätt bara fel.

För min pojk är aldrig ivägen.
Jag har bestämt att så lyder regeln. Aldrig ivägen.

Men likväl.
Han är oerhört näpen där han ligger i sin spjälsäng, och jag går förbi och tittar till honom då och då under kvällen och gläds åt att han nu blivit så stor att han litar tillräckligt på tillvaron för att våga sova själv utan min famn, utan min doft helt nära.

Så väldigt mycket för tidig jag var som försökte få honom att somna iegen säng utan min kropp intill sig när han var fyra månader, han var redo när han var sju! Se, där är något att lära sig av: Lyhördhet!
Varje natt vaknar han till, och då lyfter jag över honom från spjälsängen till min stora säng och jag medger gärna: Han stör mig lätt, det blir lite för varmt, han ligger helst som ett litet plåster intill mig och…men åh, så härligt det är att hålla armen om honom och snusa honom i nacken.


Den Stora Stormen i det Lilla Vattenglaset

Det är ingen hejd på hur synd det är om oss människor, och hur kränkta vi är över att inte bli förstådda, tagna på allvar och nu är det tydligen krig igen mellan hon den där skugge och någon modebrutta på aftonbladet.

Jag läser om eländet, utan att idas följa länkarna till deras källor. Jag skrattar gott åt drottningens drapa men mer än så ids jag inte.
Jag orkar inte bry mig i deras tjafs.

Jag försöker hinna blogga någon gång mellan varven. (Det går väl sisådär!)
De flesta av mina bloginlägg hinner aldrig ner genom fingrarna ut på tangentbordet.
Jag har inte orkat sätta mig in i det här mikrobloggandet, twitter och allt vad det heter. Vi har inte tid med sånt, jag och Essingen.
Vi har så mycket liv att leva att vi inte hinner berätta om det för världen.
Vi har definitivt inte tid att gräla om saken.

…och se där, ännu något att vara tacksam över!


Om lyckan över att ha en nedsnorad tröja.

Jag har nog predikat om det här förut, men ändå gör jag det igen.
Om vikten av att värdera det man har, se sina välsignelser, räkna sina tacksamheter.
Visst kunde det vara bättre, men det kunde också vara så väldigt mycket värre.

Jag ser en snabb glimt av mig själv i badrumsspegeln. Håret är på ända, jag har en sunkig t-shirt på mig, med klart urskiljbara Essing-spår på axlarna och ärmarna. Han är snorig och dräglar som en besatt, och han har blött lite näsblod under natten.
Jo.
Jag har definitivt varit snyggare.
Skulle MrRight ringa på dörren nu, och jag vore dum nog att öppna, vände han garanterat på klacken.
Bums.

Vi har haft några ganska jobbiga dagar. Essingen har varit sjuk. Febrig. Gråtig. Alvedonet har tagit toppen av febern, men han har inte orkat något, inte lekt mer än korta stunder, och allt har fastnat, ramlat och bråkat, inget har fungerat för honom och han har förtvivlat protesterat.
Näsan rinner och rinner och ElakaMamman är där med de där näsdukarna, de där vita handdukarna och torkar och torkar och han protesterar vilt, vill inte alls bli överfallen av en massa vita sjok, oavsett om de är av papper eller bomull.
Halsen har nog gjort ont, för han har inte velat äta. Inte alls stundtals och det är inte alls typiskt för en i normala fall tämligen matglad gosse. Det enda som verkligen funkat är välling och tissetåren.
Så var det det där med tänderna.
Som utan atthan alls antagligen egentligen tänker på det hugger djupt in i mig och det gör så ont att det vitnar för mig och nejkioskenärheltplötsligtmycketstängd!!! och Mamma! Jag vill ju haaa!!!.
Panik, vilt vrål, floder av tårar.

Kort sagt.
Andra dagar har varit roligare, lättare, både i mammalivet men framförallt i pojklivet.

Men å andra sidan.
Vad är en förkylning?
Några dagar hemmavid, snor, hoståfräs, gråt och tandagnisslan, men det går ju över.
Det finns barn som har värre åkommor.
Det finns barn som slutar att finnas, det finns föräldrar som förlorar sina barn.
Det finns kvinnor och män som aldrig ens får de där efterlängtade barnen, och det finns barn som inte blir uppskattade och omhändertagna som de förtjänar.

Så jag sätter ihop håret i ett tjorv, bär på pojken ett varv till, sjunger om den där båten som blir våt om magen och snusar i hans ljusa hår. Ljuvliga lilla barn, oändlig är min lycka över att du är en del av mitt liv.

Det var när jag var sjuk, sjuk och deprimerad så där förtvivlat och hopplöst utan hopp som jag på något sätt ändrade mitt tänk. (Hur lyckades jag?)
För just då, när jag var utan hopp, när allt, faktiskt allt var åt helvete (Mitt liv havererade ganska totalt där och då…) så slutar man att se nyanserna. ALLT blir illa, värdelöst, katatrofalt, omöjligt, äckligt och jag kände mig jagad, utsatt, hotad, rädd, kraftlös…

Och jag ynkade.
Ältade.
Gnällde.

(Jag kan ibland förundras över att så många av de människor jag lärde känna då fortfarande är en del av mitt liv, för jag var verkligen inte någon speciellt trevlig och positiv typ.
Tvärtom.)

Och i det där så hittade jag en metod. En magisk pärla som skimrar i mörkret, i det allra mörkaste mörkret, och som får det att ge vika.
Faktiskt, rent bokstavligt. Jag hade en frälsarkrans och jag satte helt fräckt en extra pärla på armbandet, en (i mitt fall grön/guldfärgad) pärla som fick symbolisera tacksamhet. För till och med när tillvaron är så vidrig att man bara står ut med den i små små bitar, kanske en kvart i taget, så finns det fortfarande något att vara tacksam över, problemet är bara att man inte förmår att se det där och då.
Då är det bra att ha något som påminner en om det.

(Jag är inte hemlös…Jag bor i ett land där det inte är krig… Jag hann precis med bussen…Jag hade inte tappat bort nycklarna, de låg kvar på skrivbordet…Det regnar åtminstone inte just nu…Jag andas fortfarande…)

Och mitt liv har blivit så mycket lättare.
Jag har lättare att rycka på axlarna åt andra människors tokerier.
Jag hetsar inte upp mig lika lätt längre.
Jag är sämre på att oroa mig. (Därmed inte sagt att jag inte oroar mig.Jag är bara inte Världsmästare längre)
Det är som om tacksamheten bromsar neggo-tankar.

Det är egentligen bara en sak som verkligen provocerar mig.

Bortskämda människors gnäll.
Männskor som är välsignade, som har så oerhört mycket att vara tacksamma över, som har resurser, möjligheter men som istället bara ser problemen, det tunga, det svåra.

Jag vill inte höra. Jag vill inte låta min tillvaro bli nedskitad av deras otacksamhet och tjat, jag klarar bara inte av det.

Puckon!
Var glad över det ni har, istället för att gnälla om petitesser.
Rätt som det är så kan livet vändas överända och en katastrof vara ett faktum.


38.6

Pojken vaknar, bökar och knölar.

Mamma!! Frukost!!

…och så blir det.
Och där tar dagen slut.
Han är helt slut, knäckt, somnar i stolen efter två skedar och resten av dagen bär jag honom i famnen, i sjalen, eller sitter med honom i famnen, eller har honom intill mig i sängen.
Ordentligt varm är han, och växlar mellan två lägen: Antingen så sover han, eller så gråter han.
Blank i ögonen är han och jag får tillfälle att prova den för barnrumpor speciellt inköpta termometern, både vid lunch och sedan senare på eftermiddagen. När tempen inte sjunkit själv så får han en hutt alvedon, nedmutat med Fröken Underbars supergoda äppelmos.

Ja, det ska väl vara premiär för det här också, och i ärlighetens namn. Denna gosse har haft våldsam tur, han är nästan åtta månader gammal och det här är första gången han är sjuk…

Nu, i skrivande stund, tror jag att febern tillslut har sjunkit lite, därmed osagt om det är alvedonet eller sjukans förtjänst, för nu sitter han på vardagsrumsgolvet och bökar med sina leksaker.
Om än inte med samma energi som annars.

386


Alla hjärtans dag

valentinesday1

Annons i dagens DN. 😀