Peppar!

Pepparpeppar.
Jag inleder inlägget med den skyddande ramsan, för att inte utmana Murphy.
Men.
Lilla Essingens sovrutiner har blivit bättre.
Märkbart bättre, stabilt bättre.
Nu, när det gått någon månad törs jag tro på det, och planera utifrån det.
Förut krigade vi ju nästan varje kväll, och … vem gillar krig?
Jag nötte på med vår kvällsrutin och helt plötsligt började det bara funka. En kväll så vaknade han inte efter de där 20 minuterna, inte efter 45 heller..?
…och nu är han trött tröttare tröttast där strax före sju och oftast somnar han vid halvåtta, med en slurk kvar i vällingflaskan.
Senare under kvällen piper han till:

Mamma!! Var är du?!?

…och jag studsar upp ur min fåtölj, lägger händerna om hans kinder och han svarar genast:

Åh, där var du ju, jag behövde bara kol…

…och så har han somnat om.

Jag njuter av att ha fått tillbaks kvällarna.
En stund i lugn och ro.
En tekopp, något skräp på TV (Det är verkligen sällan något att se?) och återigen faktiskt en och annan DVD-film.
Jag har startat ett broderi.

Jag har saknat den här sortens ”egentid” men tänker inte börja räkna med den.
För gör jag det så blir jag sur och frustrerad den kvällen som rutinen inte funkar; när något är bakåfram, utåin och på något annat sätt bara fel.

För min pojk är aldrig ivägen.
Jag har bestämt att så lyder regeln. Aldrig ivägen.

Men likväl.
Han är oerhört näpen där han ligger i sin spjälsäng, och jag går förbi och tittar till honom då och då under kvällen och gläds åt att han nu blivit så stor att han litar tillräckligt på tillvaron för att våga sova själv utan min famn, utan min doft helt nära.

Så väldigt mycket för tidig jag var som försökte få honom att somna iegen säng utan min kropp intill sig när han var fyra månader, han var redo när han var sju! Se, där är något att lära sig av: Lyhördhet!
Varje natt vaknar han till, och då lyfter jag över honom från spjälsängen till min stora säng och jag medger gärna: Han stör mig lätt, det blir lite för varmt, han ligger helst som ett litet plåster intill mig och…men åh, så härligt det är att hålla armen om honom och snusa honom i nacken.

Annonser

Om mcsarcne

Essa. Enastående. Ensamstående. Essantiell, emotionell. Elitistisk, Egoistisk Elemmírëansk Eller bara en massa trams..! Visa alla inlägg av mcsarcne

7 responses to “Peppar!

  • deeped

    Mmm… själv har jag ofta en sjuåring som pratar i sömnen och klappar på sin pappa. Det är fortfarande mysigt. Och när snart-tioåringen kommer in och lägger sig för att bli omhållen i sömnen.

  • J

    Hej tittar in, är du intresserad av film och spel recensioner samt allmänna vardagsbetraktelser, titta in i min blogg.

  • Nynaeve

    Jag kan tänka mig att det där med att sova med ett barn i sängen är ungefär som att sova med en katt. Fast katten är tystare och hårigare, förstås.

  • Christina

    Ingenting kan jag komma på som jag saknar så mycket som det du skriver om. Jag blir nästan lite tjock i halsen av saknaden. En timme bara. En enda liten timme. Det är vad jag skulle önska så jag fick fara tillbaka och snusa mina flickor i nacken. En gång bara.
    Pls?

  • mcsarcne

    Nyn: En katt ligger still!

    Att sova ihop med en Essing är stundtals som hatt sova ihop med en elvisp!

    Christina. Jag försöker fånga stunderna. Det är hela poängen med den här bloggen, jag försöker fånga det mest flyktiga som finns och jag … misslyckas självklart eftersom det är en fullständigt omöjlig idé.

    Jag rensar bland fotografier (hårddisken tar ju slut!) och ser bilder från när Essingen var liten (För det är han ju inte längre…!??) och jag saknar saknar saknar redan nu.

    Hur i hela fridens namn håller hjärtat så länge att man lyckas bli tonårsmorsa?

  • Christina

    Jag är rädd att hjärtat håller längre än så 😉 Jag kommer att vilja pyssla om dem när de är 42. Liksom.

    Du gör så rätt i att skapa förutsättningar för att minnas det du har nu. Ibland kan jag vilja gå fram till en mamma på stan som drar barnvagn och skaka om henne och säga FATTA att det där går över 😉
    Och det blir roligare. Inte jobbigare. Roligare. Mer utmaningar. Tuffare problem. Men inte nödv större. Jag har ju två nästan vuxna här hemma nu. Vi har skitkul tillsammans. Men jag får inte nosa dem i nacken 😉

  • mcsarcne

    Christina: Inte ens om du ber snällt?

    😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: