Månadsarkiv: mars 2009

Till alla osårbara – Grattis!

Grattis!

Du är lyckligt lottad.
Du har ett alldeles exceptionellt immunförsvar. Du kommer aldrig att drabbas av någon svår sjukdom.
Du har dessutom en fantastisk tur.
Du kommer aldrig råka ut för någon olycka.

Men det slutar inte med det.
Du smittar.
De som vistas i din närhet är skyddade.
Trygga
Din partner.
Dina föräldrar.
Dina barn.

Frågan är om du ens är dödlig.

Lyckliga lycklig du.

Men alla är inte lika lyckligt lottade som du.

Förlossningar går illa, kvinnor som får missfall, människor som råkar illa ut i bilolyckor.
Jag undrar hur många påsar blod Anna Lind fick den där natten. Levern blöder som fan när någon sticker en kniv i den.
Vad vet jag, kanske fick hon så mycket hon behövde, kanske var det något annat som inte räckte till eller orkade med.
Men nog är det ynkligt att en enda människa ska behöva dö för att vi inte har tillräckligt med blod att ge henne när hon är sjuk…

…och det blod som inte används i akutsjukvården används till medicinframställning, till forskning.
Inget blod ”hinner inte användas”.
Allt kommer till användning.

Så, motivera för mig varför just du inte anmäler dig som blodgivare idag.


Ser det läskigt ut, tycker du? Mmm. Föreställ dig då hur läskigt det vore om det nu visar sig att du inte är osårbar, utan skulle behöva någon annan människas blod en dag – och det inte fanns tillräckligt av det…

Så.
Sätt fart.
Jalla!

Sen.
När du varit iväg och donerat din knappa halvliter så belönas du med t.ex. en vansinnigt snygg mugg från Rörstrand. (Vill du inte ha din kan du ge den till mig 😀 )

Väl hemma surfar du iväg hit, hit, och sen hit.
Så.
Nu kan du nöjt hälla upp en kopp kaffe.
Den har du banne mig förtjänat.


Kulturkonsument

img_1079_small

Ja?
Det är ju DNs kulturbilaga…


Gone, baby, gone!

När Essingen var mindre brukade jag sätta honom i babysittern i badrummet när jag skulle duscha.
Den är han för stor för nu.
Han reser sig upp ur den, och det är mindre lyckat.
Sen brukade jag sätta honom i en leksaksback tillsammans med några leksaker, på badrumsgolvet.
Någon gång har han sovit i spjälsängen.
Oftast tycker han inte om att sova där på dagarna bara. Oftast sover han middag i min säng, eller på en liten dyna på vardagsrumsgolvet.

Så det här med att duscha är ibland en lite komplicerad affär.
(Om jag njuter av att duscha länge i lugn och ro när jag får möjlighet? Gissa!)

Nu passade jag på när han låg på vardagsrumsgolvet och sov. Från duschen har jag uppsikt, men jag är ju inte så sugen på att avbryta duschandet och skubba runt och jaga honom, så det är bra om han sover gott.
Men det verkade han göra, så jag tog chansen.
In i duschen.

Halvvägs genom schamponeringen tittar jag ut – jag lämnar dörren på glänt.

img_1074_small

Ooops.

Nej.
Inget balsam i håret den här gången.
Sånt är för veklingar.

Om jag längtar efter ett långt bad?

Teckningen är länkad från Jojo Falks eminenta blog. Besök den gärna, hon gör vansinnigt roliga och träffsäkra teckningar.


And I give to you…

…the Master of Hoovers, the future Toreador of the vacuumcleaners.

I give to you …


Hej där!

Jag skriver i den här bloggen för min skull.
Jag dokumenterar mina minnen, skriver ner vad som händer och vad jag tänker eftersom jag vet med mig att minnet är ett opålitligt och föränderligt medie att laga saker i.

Dessutom är det praktiskt att berätta om Lilla Essingens öden och äventyr för Morfar, som bor lite för långt bort för att träffa oss tillräckligt ofta.

Men alltsom oftast får jag kommentarer från andra håll, och besöksstatistiken visar att det finns fler som läser här…

…och jag kan inte låta bli att undra: Vilka är ni? Hur hittade ni hit?
Berätta, snälla!


Lätt som en plätt!

Jag minns inte den här episoden själv, men jag har fått den återberättad åtskilliga gånger.

Jag var tio eller kanske elva år, och jag ringde till mamma på hennes jobb när jag kom hem efter skolan.
Utan att få tag på henne.
Jag fastnade hos tanten (Visst hette hon väl Ingrid?) i växeln på PUB (På den där gamla goda tiden när PUB var ett varuhus och inte en butiksgalleria) men någon mamma fanns inte på sitt kontor. Illa illa, förtvivlan, ack och ve. Men Växel-Ingrid var inte så knusslig, hon frågade helt enkelt vad problemet var, och kanske kunde hon hjälpa mig på något sätt?
Och det kunde hon, för jag skulle steka plättar, men ville inte göra en hel sats, men hur gör man då, när man minskar receptet får man ju halva ägg och hur blir det då..?

Alla är inte lika lyckligt lottade som jag, som kommer från en familj där man lagar mat på riktigt, där jag varit med i köket sedan jag kunde stå och gå.
Att få med sig den kunskapen hemifrån är ingen självklarhet.

I Svenstavik i Bergs kommun har man ”teoretisk” hemkunskap. Man lagar alltså ingen mat, utan pratar bara om hur man gör när man lagar mat. Det är ett resultat av ett sparbeting där man går över alla verksamheter med osthyvel eftersom man inte får igenom skolnedläggningar. Det är en glesbygdskommun med vikande elevantal.
Självklart är det en fullständigt absurd tanke att lära sig laga mat eller ha syslöjd på teoretisk bas.

För vem som helst kan läsa ett recept, men hur gör du för att vispa ihop en plättsmet utan att få klumpar i smeten? Det måste man få pröva!

Hemkunskapsläraren konstaterar bekymrat att man inte kan uppnå de mål som fastställts i läroplanen och kommunen har också blivit anmälda inför Skolinspektionen.

Nere på Coop Forum handlar jag mat till mig och Lilla Essingen. Grönsaker, kött, mjölk, ägg och yoghurt, bröd och frukt.
Jag blir stående vid mejerihyllan.
Plättsmet på tetrapack.
Det finns färdigstekta plättar också, och torrmix för den som vill ha det.
Men om man väl ids stå och steka plättarna, varför vispar man då inte ihop plättsmeten själv – det är ju stekandet som tar tid, inte vispandet..?
…eller är det så illa att det finns vuxna människor som inte kan vispa ihop en plättsmet?

Antagligen är det så, och fler lär de bli, både de stackars människor som är hänvisade åt trista halvfabrikat och halvfabrikaten som bara hjälpligt imiterar den mat de ska föreställa.


Språkförbistring

img_09811


Good Stuff

Ibland händer det helt enkelt Bra Saker.

Som idag. När jag ska betala och inser att inte bara plånboken utan hela skötväskan är borta. Med den också nycklarna som hör ihop med hemmet jag och Essingen bor i.
Kort sagt.
Vi har ett problem.
Ett ganska så allvarligt problem.

När jag står och ringer till banken för att spärra visakortet får jag syn på den, den ligger slängd på en hylla i butiken.
Tjuven hade kört ner handen i den, och som första fynd fått upp en (i plastpåse inknuten) bajsblöja.
Kanske tappade han lusten, vad vet jag?
Till och med kontanterna var kvar…

Tack för det.

Det här gör mig också glad.
Kanske finns det ändå hopp, kanske slipper vi de värsta galenskaperna?

”– Det ska krävas domstolsbeslut eller misstanke om brottslig handling för att internetanvändare ska kontrolleras. Där ligger den svenska regeringen lite illa till, och måste titta över FRA-lagen.”

Nice…


I huvudet på ännu en mamma…

Det är inte lätt att vara förälder idag.
Sällan har så höga krav ställts på föräldraskapet, sällan har det funnits så mycket att vara orolig för.

Eller..?

DN-journalisten Hanne Kjöller gör upp med myten om det omöjliga livspusslet och jag läser och nickar för mig själv.

För var i världen, när i tiden har det varit lättare?

I Sverige har vi – utan konkurrens – världens bäst utbygda föräldrapenning.
Bara en sån sak.
Vi har gratis sjukvård för alla barn, gratis mödravård under graviditeten.

Sällan har så många som har så mycket att vara tacksamma över gnällt så mycket som svenska småbarnsföräldrar, gärna medan man kör sin designade Urban Jungle, med en latte i vänster hand och bluetooth-headsetet inpillat i örat.

Läs!


In case of…

Jag är dålig på många såna där klassiska ”tjejsaker”.
Hemma hos mig är det mer troligt att man hittar ClasOhlson-katalogen inne på muggen, än Elle, Veckorevyn eller vad man nu förväntas läsa. (Jag inser att jag inte ens har koll på vad de heter, tidningarna…)
Jag slänger smink, inte för att förpackningarna blir tomma, utan för att de blir gamla och äckliga.
Jag avskyr att köpa skor.

Jag är dålig på handväskor.
Helt enkelt för att jag är rädd att jag (Ja, det kallas självkännedom) ska lämna den på en disk någonstans och gå. (Ja, det har hänt)
Jackfickor, i dem rymmer man det man behöver:
* plånbok
* nycklar
* mobiltelefon
* mp3spelare/pocketbok.

Så mycket mer än så behöver jag sällan.

Jag har klarat en vecka i London på en ordinär kabinväska. (Jag avskyr att behöva checka in baggage)
Jag äger ingen riktig resväska.
Min necessär brukar vara en zipbag med en tandborste, kanske en mascara också eller så, om jag tror att jag behöver ”vara fin”.

Men sen kom Lilla Essingen.
Nu har jag en stor svart bag i bomullscanvas. (Alla som tror att det är en Urban Jungle, inköpt för 1279 kr räcker upp en hand…)
Den är stor och mörk som ordinär koppargruva…

I den finner man garanterat
* ziplockpåsar med våtservetter, blöjor, torra tvättlappar, en extra body (ja, det händer att blöjor läcker…)
* en slaskhandduk eller två,
* en burk med majskrokar,
en nappflaska med vatten,
näsdukar/servetter, tomma påsar att slänga använda blöjor i,
en bananburk med banan, sked, en barnmatsburk, en burk med en extra napp…

…och alltsom ofta ännu mer grejer. Ett par kvarglömda strumpor, ett par minimala vantar, en bärsjal, en extra nappflaska färdigladdad med vällingpulver, en brio-tax, en pekbok, något mjukdjur…

Ifallatt. För man kan ge sig på att åker man hemifrån utan banan så får man sitta på pendeltåget med ett gråtande och urhungrigt barn. (Ja. Han är från Biafra, han har aldrig fått mat förr.)
Att lämna hemmet utan extra body är att be om trubbel.

Det är tur att jag inte är en riktig kvinna, för skulle jag dessutom ha en ordinär handväska med smink och sånt skulle jag behöva en syskonvagn för att få med mig allt junk.

jag vilar min väska…

(Eller önskar att jag kunde!)