Megaloma..vaddå? Jag?

Jag är inte vem som helst.
Jag är modern.
Mamman, navet i världen är vi , jag och Essingen, vi hör samman till tidens slut och resten av världen cirkulerar kring oss.
Jag är hans allt, och han är mitt.

Faktiskt en ganska bekväm världsbild, resten blir liksom mindre viktigt, mycket kan man helt strunta i, annat passerar bara i periferin.

Så hur tänkte jag när jag tyckte att det var en bra idé att rubba de cirklarna?

Jag packar ihop en massa prylar och stuff. (och tre reserver av allt, eftersom pojkmagen fortfarande inte är riktigt i form)
Jag promenerar hem till PojkMormodern med tillhörande bonusmorfar.
Jag processar vilt.
Nej. Jag har inget val, det är bestämt och jag kan inte backa ur.

Men jag ställer de obligatoriska idiotiska frågorna.
Ni har väl sänkt sängbotten i spjälsängen..?
Mamma himlar med ögonen.
Jag kan inte komma om något händer, jag kan inte lämna F
Mamma kontrar: Vi har bil, vi kan åka till akuten om det behövs, du har ingen bil, vad ska vi med dig till?
Jag ryser långt ner på ryggen.

När jag pussar om pojken, när jag står påklädd i hallen så känns det avgjort mycket underligt.
När jag stänger dörren är det sista jag ser hans blick.

Går du ifrån mig?? Mamma!?

Ja
Precis det gör jag.
För första gången lämnar jag honom mer än för en liten stund.
För första gången är jag utom räckhåll.

Jag sitter på bussen, tar några djupa andetag.
Nej.
Jag ska inte ringa.
Jag är tillräckligt patetisk som det är.
Jag ska inte ringa.
Djupa andetag.
Allt är ok.
Det här är bra.

Annonser

Om mcsarcne

Essa. Enastående. Ensamstående. Essantiell, emotionell. Elitistisk, Egoistisk Elemmírëansk Eller bara en massa trams..! Visa alla inlägg av mcsarcne

3 responses to “Megaloma..vaddå? Jag?

  • Carina

    *nickar*

    Det är övning som gäller. Övning.

  • mcsarcne

    Ajaaa.
    Och det är ju bara bra för alla inblandade: Jag får lite egen tid och han får vara ifred från mig och knyta an till andra människor.

    *andas*

  • Fia

    Mhm… jag minns hur otäckt det var att åka ifrån Karin första gången. Jag lämnade henne i så orutinerade händer som – hennes fars…. Men de överlevde båda två, de tre timmar som jag var borta 😉 Hon svalt inte ens ihjäl!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: