Lacrimosa

Mozarts Requiem.

Ett musikstycke som står på den där – korta! – listan över absolut oförglömliga verk, som Milos Forman berättade (dock inte helt sant, nej!)om i filmen Mozart, och ett stycke som för mig är djupt personligt.

Mozarts requiem.
Både en djupt innerlig religiös text om Jesus död på korset och fullständigt fantastisk musik.

Av tradition framförs det ofta lagom till Allahelgonahelgen och därför sjöng jag det i kören jag då var medlem i, i Luleå domkyrka i november 2004.
En dryg månad senare steg det som ett vrål av smärta från jorden, från de långt fler än hundra tusen människor som dog, och de mångdubbelt fler som drabbades, som förlorade någon, som förlorade något. Hem, framtidstro, familj, fruar, systrar, män och bröder.
Och barn. Små barn i stora vågor.
Det var annandag och det drog in en tsunami över stora delar av Indonesien, Thailand, Sri Lanka, Indien, till och med på Afrikas horn drunknade människor, långt långt från jordbävningen som utlöste flodvågen.
Det var kaos, det var domedagsstämning.
Djup förstämning.
Nöden enorm bland de som överlevde. Särskilt bland de som inte kunde åka hem från semesterorterna, som inte hade flygplan som hämtade hem dem till rika länder långt bort.

Vi , i vår lilla stad lång långt bort från katastrofen, arrangerade i samarbete med Röda Korset en konsert till förmån för tsunamins offer och sjävklart var det Mozarts Requiem som vi framförde.

Och vi sjunger. Vi sjunger för de som dog och vi sjunger för alla som överlevde och vi sjunger för de som mötte de överlevandes upplevelser. Vi sjunger för alla som försöker hjälpa, vi sjunger som jag aldrig sjungit förut.
På liv och död.
Somliga textrader kan jag fortfarande inte uttala utan att halsen tjocknar.
Somliga textrader var jag tvungen att stålsätta mig inför.
Med en tjocknad hals kan man nämligen inte sjunga.

Lacrimosa dies ilia
Qua resurget ex favilla
Judicandus homo reus.
Huic ergo parce, Deus,
Pie Jesu Domine,
Dona els requiem.

Mournful that day
When from the dust shall rise
Guilty man to be judged.
Therefore spare him, O God.
Merciful Jesu,
Lord Grant them rest

…och jag kan fortfarande inte höra den här musiken utan att se flodvågen, utan att få en svag svag aning, förnimmelse om paniken och all gränslös förtvivlan alla som såg flodvågen i verkligheten måste ha upplevt.

Kort sagt.
För mig är Mozarts Requiem oerhört kraftfull musik, starkt känslomässigt förankrad och näst intill helig.

För alla är det inte så.
Självklart inte.

Visst förstår jag det.
Ändå blir jag stött, näst intill kränkt av den här reklamfilmen.

Bygga hus, skärbrädor..!??

Annonser

Om mcsarcne

Essa. Enastående. Ensamstående. Essantiell, emotionell. Elitistisk, Egoistisk Elemmírëansk Eller bara en massa trams..! Visa alla inlägg av mcsarcne

12 responses to “Lacrimosa

  • TYSKUNGEN

    Hej,

    Kände att din kommentar var värd en kommentar. Jag tycker vi ska kalla saker vid sitt rätta namn.

    Läs min absolut sista inlägg på Tyskungen som jag la idag. Efter du gjort det så tycker jag att du ska fråga dig själv om det VERKLIGEN är mobbing när jag driver/skojar på ett spetsigt sätt kring det faktum att Kissie anlitat ett vaktbolag i värsta rockstjärnestilen.

    Att du sedan inte tycker det är KUL är en helt annan sak. Men det gör inte det till mobbing.

    Varför tror du egentligen Kissie skrev det där inlägget? EGENTLIGEN?

    Jag för gärna en debatt om nätmobbing, men vägrar att bli utpekad som en mobbare.

    Om det är det som är syftet så avstår jag hellre.

    Tack för ordet,

    Klaus

  • Klaus-Peter Beiersdorf

    Ok. Du förstod alltså inte. Jag är inte förvånad.
    Då släpper vi det här. Jag säger som Ingemar Stenmark: ”Det är ingen idé att förklara för någon som ändå inte kommer begripa”.

    MVH,

    Klaus

  • Klaus-Peter Beiersdorf

    Oj, missade smajleyn i förra kommentaren och därför ser den onöädigt hård ut. Det var ju inte riktigt meningen. Det jag menade är att man inte ska förringa begreppet ”mobbing” genom att klistra det på något som man inte tycker är kul.

    Det jag råkae ut för i min barndom var mobbing (flytta runt bokstäverna i lukas namn så kanske det går upp ett ljus). Att jag skojar med Kissie är det inte.

    I alla fall inte i mina ögon.

    Ungefär så.

    Hoppas att jag rett ut vad jag menar.

    /Klaus

  • deeped

    Ok. Klaus-Petter. Att ge sig på Essa gör man inte. Inte i min bok.

    Det roande i det här är ju att du – som ska vara så jävla duktig på sociala medier har lagt en fullkomligt irrelevant kommentar på det som är skrivet. Typ 1a.

    Den här lilla passusen Klaus-Peter

    ”Ok. Du förstod alltså inte. Jag är inte förvånad.
    Då släpper vi det här. Jag säger som Ingemar Stenmark: ”Det är ingen idé att förklara för någon som ändå inte kommer begripa”.”

    gör dig till något som jag inte gillar – när det är skrivet till en människa som aldrig gör någon något ont – vilket du; om du brytt dig om att försöka se utanför din lilla inkrökta värld kunnat se och förstå.

    Fixar du en riktigt förbannad deeped, KPB?

  • mcsarcne

    Jorå, Klaus, visst förstod jag att texten i Tyskungen var självbiografisk.

    Det är irrelevant för diskussionen kring Kissies blog.

    Varför?

    För det första:

    Du har inte – oavsett om du varit mobbad som barn eller inte – patent på att definiera begreppet ”mobbing”.

    För det andra:

    Att man varit utsatt för mobbing innebär inte att man per definition inte kan bli en mobbare.

    Så tillbaks till ”bevakningen” av Kissies blog och The Critics.
    Ska The Critics utvecklas till en seriös site så kan du inte roa dig med den typen av ”skoj” när du kommenterar andra bloggar. Då förlorar du all trovärdighet.

    Förresten, det är just det man brukar höra, när man konfronterar mobbare: ”Vi skojade ju bara lite…”

    Jag önskar dig lycka till, Klaus.

  • Klaus-Peter Beiersdorf

    Mcsarcne:
    Tack för dina lyckönskningar och för de fina orden du skrev om mina texter på Ulrikas blogg. Det känns jättekul att du (iallafall bitvis) gillat det jag skrivit.

    Det jag menar är att vi inte ska förringa betydelsen av ordet mobbing. Det tänker i alla fall inte jag ställa upp på. Satir upplevs olika av nästan varenda individ. Likaså humor. Fråga tio personer utanför en biograf vilket skämt som var roligast i en komedi så kommer du få tio olika svar.

    The Critics är inte blodigt allvar. Det är ett hobbyprojekt. I alla fall i nuläget. Du får se det som en tidning, vissa delar bläddrar man bara förbi. Samma sak här. Allt som inte är recensioner kommer ha en lättsammare/inte så seriös och ibland bitsk ton.

    Att man säger sanningar betyder inte att man med automatik är elak. Inte heller att man är god för att man smickrar. Det kan finnas andra syften än så. Ibland. Och ibland inte.

    Stenmark-citatet lät rätt i huvet (med tillhörande tärnabydialekt) men kom ut fel i text. Därav min snabba ”korrigering”. Vill ju inte framstå som totalt rabiat.

    Dina åsikter och din input har iallafall mottagits med öppna armar, och som sagt, bloggen har bara varit öppen i 1 1/2 vecka. Mycket kan förbättras.

    Vilket jag hoppas att vi ska lyckas med.

    Tillsammans med våra läsare. Som du.

    Kram på dig.

    Klaus

  • mcsarcne

    Det finns få saker som är så svårt att hantera som kritik.
    Både att ge och att få.

    Oavsett om kritiken är ”negativ” eller ”positiv”.

    Citationstecken använder jag eftersom all kritik på sitt sätt är positiv: utan kritik så vet man ju inte vad som kan förbättras, alltså är ”negativ” kritik bra.

    Så det krävs mod att ta emot och fundera över den kritik man får, utan att genast gå i försvar.

    Det krävs också mod attge kritik, särskilt om man ska avstå från möjligheten att skratta åt utan istället försöker få skratta med den man kritiserar.
    Det är en oändlig skillnad. Det blir så lätt fel, och gränsen mellan konstruktiv kritik och lyteskomik, idoljurymentalitet och kvällstidningsjournalistik kan vara hårfin.

    Somligt du skrev på Tyskungen var jättebra. Annat var absolut värdelöst dravel. Något och ett och annat var plumpt och rätt motbjudande.
    När du har något att säga, och jobbar med en text, och har ett personligt anslag så är du lysande.
    Men när du kliver upp på dina höga hästar och gör ner någon – det kan du onekligen – blir du snabbt och lätt väldigt mycket för mycket.

    Kram på dig själv, du!

    *s*

  • mcsarcne

    …och inte sjutton har de här kommentarerna det minsta med blogpostningen att göra..!

    *s*

  • deeped

    Hm… det där har jag hört mcsarcne säga till någon annan – förut. Så lyssna och lär KPB. Det är en av de visaste kvinnor du mött som du diskuterar med.

  • mcsarcne

    Nåja, N|, hon är vis nog att strula till sitt eget liv ganska bra ibland! Det är bra mycket enklare att instruera andra än sig själv, nämligen!

    😀

  • Klaus-Peter Beiersdorf

    @ Mcsarcne: Kul självreflektion där. 😉

    Jag tar in det du säger. Tack för tipsen. Jag ska försöka undvika det där med de höga hästarna. Det är det så många andra som håller på med. Det behövs inte en till.

    Bra blogg du har förresten, nu är jag hittat hit.

    /Klaus

  • mcsarcne

    Kul, Klaus, att du gillar bloggen. Mindre kul -för mig! – om du inte gjort det 😉

    *fnissar*

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: