Månadsarkiv: mars 2009

Good Stuff

Ibland händer det helt enkelt Bra Saker.

Som idag. När jag ska betala och inser att inte bara plånboken utan hela skötväskan är borta. Med den också nycklarna som hör ihop med hemmet jag och Essingen bor i.
Kort sagt.
Vi har ett problem.
Ett ganska så allvarligt problem.

När jag står och ringer till banken för att spärra visakortet får jag syn på den, den ligger slängd på en hylla i butiken.
Tjuven hade kört ner handen i den, och som första fynd fått upp en (i plastpåse inknuten) bajsblöja.
Kanske tappade han lusten, vad vet jag?
Till och med kontanterna var kvar…

Tack för det.

Det här gör mig också glad.
Kanske finns det ändå hopp, kanske slipper vi de värsta galenskaperna?

”– Det ska krävas domstolsbeslut eller misstanke om brottslig handling för att internetanvändare ska kontrolleras. Där ligger den svenska regeringen lite illa till, och måste titta över FRA-lagen.”

Nice…

Annonser

I huvudet på ännu en mamma…

Det är inte lätt att vara förälder idag.
Sällan har så höga krav ställts på föräldraskapet, sällan har det funnits så mycket att vara orolig för.

Eller..?

DN-journalisten Hanne Kjöller gör upp med myten om det omöjliga livspusslet och jag läser och nickar för mig själv.

För var i världen, när i tiden har det varit lättare?

I Sverige har vi – utan konkurrens – världens bäst utbygda föräldrapenning.
Bara en sån sak.
Vi har gratis sjukvård för alla barn, gratis mödravård under graviditeten.

Sällan har så många som har så mycket att vara tacksamma över gnällt så mycket som svenska småbarnsföräldrar, gärna medan man kör sin designade Urban Jungle, med en latte i vänster hand och bluetooth-headsetet inpillat i örat.

Läs!


In case of…

Jag är dålig på många såna där klassiska ”tjejsaker”.
Hemma hos mig är det mer troligt att man hittar ClasOhlson-katalogen inne på muggen, än Elle, Veckorevyn eller vad man nu förväntas läsa. (Jag inser att jag inte ens har koll på vad de heter, tidningarna…)
Jag slänger smink, inte för att förpackningarna blir tomma, utan för att de blir gamla och äckliga.
Jag avskyr att köpa skor.

Jag är dålig på handväskor.
Helt enkelt för att jag är rädd att jag (Ja, det kallas självkännedom) ska lämna den på en disk någonstans och gå. (Ja, det har hänt)
Jackfickor, i dem rymmer man det man behöver:
* plånbok
* nycklar
* mobiltelefon
* mp3spelare/pocketbok.

Så mycket mer än så behöver jag sällan.

Jag har klarat en vecka i London på en ordinär kabinväska. (Jag avskyr att behöva checka in baggage)
Jag äger ingen riktig resväska.
Min necessär brukar vara en zipbag med en tandborste, kanske en mascara också eller så, om jag tror att jag behöver ”vara fin”.

Men sen kom Lilla Essingen.
Nu har jag en stor svart bag i bomullscanvas. (Alla som tror att det är en Urban Jungle, inköpt för 1279 kr räcker upp en hand…)
Den är stor och mörk som ordinär koppargruva…

I den finner man garanterat
* ziplockpåsar med våtservetter, blöjor, torra tvättlappar, en extra body (ja, det händer att blöjor läcker…)
* en slaskhandduk eller två,
* en burk med majskrokar,
en nappflaska med vatten,
näsdukar/servetter, tomma påsar att slänga använda blöjor i,
en bananburk med banan, sked, en barnmatsburk, en burk med en extra napp…

…och alltsom ofta ännu mer grejer. Ett par kvarglömda strumpor, ett par minimala vantar, en bärsjal, en extra nappflaska färdigladdad med vällingpulver, en brio-tax, en pekbok, något mjukdjur…

Ifallatt. För man kan ge sig på att åker man hemifrån utan banan så får man sitta på pendeltåget med ett gråtande och urhungrigt barn. (Ja. Han är från Biafra, han har aldrig fått mat förr.)
Att lämna hemmet utan extra body är att be om trubbel.

Det är tur att jag inte är en riktig kvinna, för skulle jag dessutom ha en ordinär handväska med smink och sånt skulle jag behöva en syskonvagn för att få med mig allt junk.

jag vilar min väska…

(Eller önskar att jag kunde!)


Bara låna lite..?

Det här kunde man lyssna på häromkvällen i Babben&Co på SVT.

Men vänta…
Känner vi inte … igen den där sången..?


Lacrimosa

Mozarts Requiem.

Ett musikstycke som står på den där – korta! – listan över absolut oförglömliga verk, som Milos Forman berättade (dock inte helt sant, nej!)om i filmen Mozart, och ett stycke som för mig är djupt personligt.

Mozarts requiem.
Både en djupt innerlig religiös text om Jesus död på korset och fullständigt fantastisk musik.

Av tradition framförs det ofta lagom till Allahelgonahelgen och därför sjöng jag det i kören jag då var medlem i, i Luleå domkyrka i november 2004.
En dryg månad senare steg det som ett vrål av smärta från jorden, från de långt fler än hundra tusen människor som dog, och de mångdubbelt fler som drabbades, som förlorade någon, som förlorade något. Hem, framtidstro, familj, fruar, systrar, män och bröder.
Och barn. Små barn i stora vågor.
Det var annandag och det drog in en tsunami över stora delar av Indonesien, Thailand, Sri Lanka, Indien, till och med på Afrikas horn drunknade människor, långt långt från jordbävningen som utlöste flodvågen.
Det var kaos, det var domedagsstämning.
Djup förstämning.
Nöden enorm bland de som överlevde. Särskilt bland de som inte kunde åka hem från semesterorterna, som inte hade flygplan som hämtade hem dem till rika länder långt bort.

Vi , i vår lilla stad lång långt bort från katastrofen, arrangerade i samarbete med Röda Korset en konsert till förmån för tsunamins offer och sjävklart var det Mozarts Requiem som vi framförde.

Och vi sjunger. Vi sjunger för de som dog och vi sjunger för alla som överlevde och vi sjunger för de som mötte de överlevandes upplevelser. Vi sjunger för alla som försöker hjälpa, vi sjunger som jag aldrig sjungit förut.
På liv och död.
Somliga textrader kan jag fortfarande inte uttala utan att halsen tjocknar.
Somliga textrader var jag tvungen att stålsätta mig inför.
Med en tjocknad hals kan man nämligen inte sjunga.

Lacrimosa dies ilia
Qua resurget ex favilla
Judicandus homo reus.
Huic ergo parce, Deus,
Pie Jesu Domine,
Dona els requiem.

Mournful that day
When from the dust shall rise
Guilty man to be judged.
Therefore spare him, O God.
Merciful Jesu,
Lord Grant them rest

…och jag kan fortfarande inte höra den här musiken utan att se flodvågen, utan att få en svag svag aning, förnimmelse om paniken och all gränslös förtvivlan alla som såg flodvågen i verkligheten måste ha upplevt.

Kort sagt.
För mig är Mozarts Requiem oerhört kraftfull musik, starkt känslomässigt förankrad och näst intill helig.

För alla är det inte så.
Självklart inte.

Visst förstår jag det.
Ändå blir jag stött, näst intill kränkt av den här reklamfilmen.

Bygga hus, skärbrädor..!??


Pesto!

Kort msn-konversation

Joey säger:
får man skolka från jobbet med hänvisning till dåligt väder?
mcsa säger:
*s*
mcsa säger:
Man kan vara tacksam över att man jobbar inomhus istället
Joey säger:
positivitspesto!!

Joey hälsar att det fortfarande regnade, när han skulle kuta iväg till tåget, att han inte hade några regnkläder men däremot ett duschdraperi så …. ja, ser ni någon som springer omkring i Tumbatrakten insvept i ett dylikt så behöver ni inte bli nervösa. Det är bara han, och han är inte farlig.

🙂


Kvällssilen…

Armarna sträcks ivrigt emot dig.
Ansiktet lyser av lycka.

Hela barnet fullkomligt strålar av ett ÄNTLIGEN!!

…och med det att du ger honom vällingflaskan är du fullständigt ointressant…