Månadsarkiv: juli 2009

Sov så gott, dröm vackra drömmar, loppan min…

Man har ett litet barn.

En liten pojke.

Släktskapet är påtagligt.

Envishet finns det gott om.

 

Det är sommar. Mamman och pojken åker till landstället och mamman beslutar att nu, nu gör vi ett nytt försök. Nu ska pojken lära sig somna i spjälsäng och inte i mammafamnen i mammasängen.

Beslutet har en hel del med bristen på stor skön dubbelsäng att göra. Beslutet har en hel del med tillgången på flickrumssäng, max 80 cm bredd, att göra.

 

Ve och fasa.

Tårarna sprutar, förtvivlan och panik.

Pojken har inte alls det minsta lust att sova i en spjälsäng, inte alls. Fullständigt idiotisk idé.

Men mamman framhärdar. Envist. (Ja, någonstans kommer ju den där envisheten ifrån.)

Egen säng  is the shit.

Faderskapet hejar på, på bekvämt och säkert avstånd, hemma i från Faderskapshemmet. ”Håll ut, det blir bättre!”

Och moderskapet håller ut. Accepterar att det tar en timme, en och en halv att söva en pojke, och har ont i hjärtat över alla tårar. Särskilt de som fortsätter att rinna efter det att äntligen sömnen övermannat kämpen. Hulkandet fortsätter kvällarna igenom.

Det är sånt som gör att det värker i ett mammahjärta.

Men hon kämpar. Är idog. Envis. Ihärdig.  Konsekvent.

Så faller det sig att hon har ärenden hemma i storstan, så hon återvänder till civilisationen. I projektet ingår en natt för pappan att rycka in. Per sms meddelar han att gossen somnat gott utan större problem.

Så skönt!

Så, en kväll tillsammans. Hur gjorde han? Vad var det för magi? Eller fuskade han, med en brännvinsklut, måntro?

Mamman ska söva barnet.

Barnet är otrösteligt.

Och nu händer något märkligt. I mammahuvudet gnager gårkvällens pappanattning, den där som gick på åtta minuter och utan annat än lite gny. Det gnager. Och pojken gråter, skriker och ska inte ligga ner.

Och plötsligt tar mammatålamodet slut, det där tålamodet som alla andra kvällar faktiskt räcker och blir över. Det tar tvärslut och hon går ner till pappan som är i vilt digitalt slagsmål med och mot märkliga varelser i en annan värld och säger: NU är jag färdig med barnnattande. NU tog tålamodet slut.

Det gnager i hjärtat, det svider i bröstet, klumpen i halsen är melonstor.

Ut går mamman, ut i trädgården, hittar äckelmördarsniglar att avreagera sig på. Saltsaltsaltdöerajävlar!!

Och pappan kommer ut: ”Så, nu sover han, du, jag fortsätter att spela, jag hör inte om han vaknar, så du får ha lite koll”

 

Jävla karl.

Jävla un… nä. Underbara lilla pojke, men illojal är du allt, din kanalje!!

 

Mördarsniglarna tar slut långt innan mamman är i form igen. Hon gallrar äppelkart också. Tycker ganska synd om sig själv.

 

För vrickat är det ju. Det är ju bra att pojken kommer till ro och sover, det är ännu bättre, faktiskt något att vara mycket glad och tacksam över, att han mår så gott med sin pappa. Det är ju sannerligen ingen självklarhet i ett litet pojkliv.

Men ändå känns det skit

På det där dumma sättet, det där då man vet att man faktiskt har fel i sin känsla.

 

Ibland är det väldigt mycket enklare att vara ensam, om inte annat så har man ingen att bli arg på, ingen att bli frustrerad över, ingen att skylla på och ingen som tar över när man tar slut.

Då är det lättare att inte ta slut.

Märkligt.


S/S Underbar

Med stolt för stävar hon fram genom folkhavet, med ett glas rödvin i ena handen och någon sorts tropisk juice i den andra. Svällande former, chockerande färg, nöjd och snyggare än på länge.

Själv sitter jag och vaktar två höga pallar och sköter min uppgift väl.

Hon lägger till, serverar mig glaset och jag njuter av stunden, av sorlet från alla människor, av känslan av att ha makeup på mig.

En stund senare vandrar vi götgatan söderut. Upp i hissen till gondolen, en strawberry daquiri, ett sommarkvällsvackert Stockholm och en mamma som rymt en stund från salivkladdiga bebispussar och blöjbyte efter blöjbyte.

Vi räknar efter : När satt vi så här sist, tillsammans? Ja, Essingen är ju ett år, och innan dess foglossning, och innan dess så spydde jag ju hela tiden… och ungefär där slutar vi räkna.

 

Tre timmar av att bara vara Essa, att bara ta ansvar för sig själv, det var mycket mycket länge sedan, och mycket mycket skönt att uppleva.

 

Sen tar jag pendeltåget hem till verkligheten igen. I ena koftfickan ligger en inköpt flaska barnalvedon från apoteket vid Mariatorget. Hemma väntar en pappa och en feberhet liten kille.

…och allt är under kontroll.