Sov så gott, dröm vackra drömmar, loppan min…

Man har ett litet barn.

En liten pojke.

Släktskapet är påtagligt.

Envishet finns det gott om.

 

Det är sommar. Mamman och pojken åker till landstället och mamman beslutar att nu, nu gör vi ett nytt försök. Nu ska pojken lära sig somna i spjälsäng och inte i mammafamnen i mammasängen.

Beslutet har en hel del med bristen på stor skön dubbelsäng att göra. Beslutet har en hel del med tillgången på flickrumssäng, max 80 cm bredd, att göra.

 

Ve och fasa.

Tårarna sprutar, förtvivlan och panik.

Pojken har inte alls det minsta lust att sova i en spjälsäng, inte alls. Fullständigt idiotisk idé.

Men mamman framhärdar. Envist. (Ja, någonstans kommer ju den där envisheten ifrån.)

Egen säng  is the shit.

Faderskapet hejar på, på bekvämt och säkert avstånd, hemma i från Faderskapshemmet. ”Håll ut, det blir bättre!”

Och moderskapet håller ut. Accepterar att det tar en timme, en och en halv att söva en pojke, och har ont i hjärtat över alla tårar. Särskilt de som fortsätter att rinna efter det att äntligen sömnen övermannat kämpen. Hulkandet fortsätter kvällarna igenom.

Det är sånt som gör att det värker i ett mammahjärta.

Men hon kämpar. Är idog. Envis. Ihärdig.  Konsekvent.

Så faller det sig att hon har ärenden hemma i storstan, så hon återvänder till civilisationen. I projektet ingår en natt för pappan att rycka in. Per sms meddelar han att gossen somnat gott utan större problem.

Så skönt!

Så, en kväll tillsammans. Hur gjorde han? Vad var det för magi? Eller fuskade han, med en brännvinsklut, måntro?

Mamman ska söva barnet.

Barnet är otrösteligt.

Och nu händer något märkligt. I mammahuvudet gnager gårkvällens pappanattning, den där som gick på åtta minuter och utan annat än lite gny. Det gnager. Och pojken gråter, skriker och ska inte ligga ner.

Och plötsligt tar mammatålamodet slut, det där tålamodet som alla andra kvällar faktiskt räcker och blir över. Det tar tvärslut och hon går ner till pappan som är i vilt digitalt slagsmål med och mot märkliga varelser i en annan värld och säger: NU är jag färdig med barnnattande. NU tog tålamodet slut.

Det gnager i hjärtat, det svider i bröstet, klumpen i halsen är melonstor.

Ut går mamman, ut i trädgården, hittar äckelmördarsniglar att avreagera sig på. Saltsaltsaltdöerajävlar!!

Och pappan kommer ut: ”Så, nu sover han, du, jag fortsätter att spela, jag hör inte om han vaknar, så du får ha lite koll”

 

Jävla karl.

Jävla un… nä. Underbara lilla pojke, men illojal är du allt, din kanalje!!

 

Mördarsniglarna tar slut långt innan mamman är i form igen. Hon gallrar äppelkart också. Tycker ganska synd om sig själv.

 

För vrickat är det ju. Det är ju bra att pojken kommer till ro och sover, det är ännu bättre, faktiskt något att vara mycket glad och tacksam över, att han mår så gott med sin pappa. Det är ju sannerligen ingen självklarhet i ett litet pojkliv.

Men ändå känns det skit

På det där dumma sättet, det där då man vet att man faktiskt har fel i sin känsla.

 

Ibland är det väldigt mycket enklare att vara ensam, om inte annat så har man ingen att bli arg på, ingen att bli frustrerad över, ingen att skylla på och ingen som tar över när man tar slut.

Då är det lättare att inte ta slut.

Märkligt.

Annonser

Om mcsarcne

Essa. Enastående. Ensamstående. Essantiell, emotionell. Elitistisk, Egoistisk Elemmírëansk Eller bara en massa trams..! Visa alla inlägg av mcsarcne

3 responses to “Sov så gott, dröm vackra drömmar, loppan min…

  • LaFemme

    Min mor och du borde talas vid, hon var väldigt frustrerad på att min far drog in som någon slags räddare i nöden och fick små flickhuvuden att lägga sig på kudden av sömn när hon aldrig lyckades med samma sak.
    (hans stalltips: läs robinson crusoe för dem)

  • Carina

    Men det är ju inte konstigt någonstans att det går så mycket lättare för pappan. Pojken har ju aldrig vant sig med att somna bredvid pappan. Det ÄR ju bara en vanesak alltså. Pojken är förvisso illojal, men inte mot dig utan mot pappan som han inte har nån större önskan att få somna bredvid helt enkelt. 😉

  • mcsarcne

    Det är en klok tanke du har där, Carina…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: