Månadsarkiv: augusti 2009

Har comhem tappat bort sig?

Det ringer på dörren.

Utanför står en lång drasut från ComHem. Nyttjar jag deras tjänster?

Eh, jo, det gör jag ju.

Telefoni? Jo.

Bredband? Jo.

KabelTV? Jo, fast det fungerar så erbarmerligt dåligt, så i praktiken tittar jag på de analoga utbudet, svarar jag lydigt men en smula irriterat. Vad vill du?

Tack då, säger han artigt, och vänder sig för att plinga på nästa dörr.

…Eh?

Jag är helt säker på att fakturaavdelningen på Comhem har koll på det där, så vad ville den här tjommen??


DVI Vale!

Ett I-landsproblem.

Men likväl irriterande.
Jag är lyckligt lottad. Lilla Essingens pappa har skruvat ihop en ny dator åt Lilla Essingens Mamma.

Av smått och gott i hans skrymslen, förråd och obskyra lådor. Något moderkort hade han, och någon processor också… Nätaggen dög visst inte, så ett sånt införskaffades, och ett grafikkort och … ja, hur det nu gick till så har jag en ihopplockad burk av diverse rester från en galen speldatortrimmare, så det är sannerligen varken skit eller pannkaka. En rätt frän burk.

En stationär dator. Något jag efterfrågat, eftersom den är lättare att LillaEssing-säkra än en bärbar, tappbar, släpbar.

Det enda som inte ramlade fram ur de där magiska förråden och lådorna hemma hos Essingens Pappa var en skärm, så det for man till en elektroniklada och hämtade. Jahapp. Allt väl.

Saker startar upp, fungerar. 

Sen får Mamman för sig att det vore bra att ha en längre sladd mellan skärmen och datorn. Då kan man skjuta in datorn i det där prånget så att den är HELT omöjlig för envisa små fingrar att nå.

Hon går till hovleverantören för diverse problemlösning: Clasohlson för att införskaffa en DVI-kabel.

Kommer hem. Konstaterar att DVIkabeln som hon har inte ser ut som den hon köpt. Det går inte att pilla in den i skärmen, nejtack. Hoppla. Där fanns visst fyra stift som det saknas hål för. Jahapp..? Nä, någon annan DVI-kabel fanns inte på klasisjön så där fick man ett tillgodokvitto i form av plastkort. Hmm. 299 spänn. Nå. Mot Kjell&Co istället, praktiskt att ha ett helt centrum inom några minuters promenadavstånd… Nu är man visare, nu har man MED SIG den rätta, men för korta, kabeln. Expediten: Jo, jag lovar, det kommer att fungera. Men, invänder jag, de är faktiskt inte lika, det är en massa stift här som jag antagligen inte ska ha…? Jodå.

 

Gissa hur det gick??

Jo, i morgon ska jag tillbaks till Kjell&Co med ännu en DVI-kabel.

Det är inte utan att jag börjar undra hur många olika sorters DVI-gränssnitt det finns..?

Man googlar lite.

Man konstaterar att det man har, gillar, och det som fungerar heter Single Link DVI-D.

Man har checkat av Single Link DVI-I och Dual Link DVI-D.

Vore det alldeles övermaga att stillsamt önska att det blir rätt snart?


Panerad pojk

Det är utan tvekan den bästa stunden på hela dagen, ögonblicket när jag sätter mig på huk och ropar: ”Erik!!”

Så får han syn på mig, han sträcker ut sina små armar, ler med hela ansiktet och springer så gott de där små korta benen förmår rätt in i min väntande famn och äntligen är han i min famn, äntligen äntligen. (MankansittapåenbussochHOPPAavotålighet.Man kan. Jag vet.)

Jag pussar honom, gosar in näsan mot hans hals, killar och skrattar. Och pussar. Pussarpussarpussar, skrattar och kramar och han njuter, skrattar och kramas tillbaks.

…men så … får han myror i brallorna, skruvar sig lös och drar, för att gräva lite mer i sanden och jag … känner hur det gnisslar och knastrar av sand mellan mina tänder.

Men det är som det ska vara. En skitig unge har haft kul och jag är oerhört tacksam över att han trivs så bra på sitt dagis.

I morgon ska jag hämta honom igen.

Kanske hinner handen borsta bort den värsta sandpaneringen innan mammapussmunnen anfaller. Men antagligen inte.


Att levla.

Jo.

Han gör det, gång på gång, den här lilla människan som bor hemma hos mig. Han levlar.

Nu börjar han på dagis. Vi håller på med inskolningen för fullt. Målet är att jag ska bli trygg med att dagiset tar hand om mitt barn på bästa sätt, att han ska trivas, ha kul och vara trygg.

Hur det går?
Hade han kunnat prata hade han sagt: ”Jaja, Mamma, jag har inte tid, jag ska leka med Duplot nu…”

…så vi testar: Erik. Mamma lämnar dig här nu, och kommer tillbaks efter vilan.

Och så tar jag vagnen, den tomma vagnen, och går och storhandlar på Coop Forum.

Jag går hem och sanerar i köket, skurar golven. Det är avsevärt mycket lättare att göra sånt utan hjälp.

Jag dricker en kopp kaffe och sitter och läser en stund, bara för att jag kan.

Sen går jag upp till Dagiset.

Marie säger: Titta Erik, titta vem som kommer där!?

…och leendet är värt miljoner, kramen och lyckan omedelbar och flyktig: ”Jo, Mamma, Jag älskar dig, också, men jag måste… vänta…”

 

…och så drar han. Lycklig.

Och jag försöker fånga tiden, som rinner som solvarm sand mellan mina fingrar.