Den där kärleken…

Jag avundas er som får till det.

En gång levde jag i den.
Antagligen var han Mannen I Mitt Liv. Sju år delade vi; rikt och stort, och störst av allt var kärleken, större än avstånden i det här långsmala landet, större än fördomarna om ålder och fjollträskare, större än nästan allt.
Men inte allt, och kärleken dog, den kvävdes av arbete, av hussvamp, av omöjliga ekvationer och hopplösa projekt.
Vi sumpade det.
I efterhand sa han att han aldrig fick ordning på livet efter det.

Mitt liv är gott, jag har väldigt lite att klaga på, och sedan Lilla Essingen (äntligen!!) kom så … Ja, ”Lycka” är ett så futtigt ord.
Men.

Det där med kärlek.

Ni som får till det, hur gör ni??

*suckar*

Advertisements

Om mcsarcne

Essa. Enastående. Ensamstående. Essantiell, emotionell. Elitistisk, Egoistisk Elemmírëansk Eller bara en massa trams..! Visa alla inlägg av mcsarcne

14 responses to “Den där kärleken…

  • Nynaeve

    Jag vet faktiskt inte. Vi har iofs inte varit ihop i mer än fyra år men… allt går så lätt med lvx. Har alltid gjort. Visst finns det saker vi irriterar oss på och vi är inte alltid överens, men det är aldrig svårt.

  • Ulrika

    Hur gör vi?
    Mycket handlar det om att dela – dela tankar och känslor. Dela omsorg om vardag och barn och varandra. Om en inställning som handlar mycket om att ge och väldigt lite om att få. I det så får vi båda så mycket att det knappt märks att vi ger…

    Men mest handlar det nog om att våga. Att våga lämna ut sig till ett beroende som låter grunden skaka om något händer. Att släppa kontrollen…

    Hu! Nu, så här i analysen, blir jag nästan rädd! Men vardagen med Ronny är så enkel att rädslan inte riktigt får fäste. Inte så ofta i alla fall.

    Och vi firar 12 år som par nu i vår. =)

  • Ladyn

    haha, den här tråden SKA hållas koll på.. jag har ju ställt frågan många gånger själv..

    med min Han var det underbart.. det var aldrig svårt, vi bråkade aldrig, allt var friktionsfritt och rosa ponnysar och moln och fluff och allt sånt larvigt..
    ändå sitter jag ju här.. och undrar vad fan som hände.. så, JAG kan inte hjälpa dig men vill gärna höra vad andra har att säga *s*

  • mcsarcne

    Hmmm.
    Ladyn: Friktionsfritt är nog inte ”bra” alla gånger. Inte funktionellt, för utan friktioner är nog bara en relation där något hela tiden trycks undan, tror jag.
    Grejen är väl snarare att Stå Ut med och Hantera friktioner på ett funktionellt sätt?

    Nyn: Du och Lvx är skapta för varandra. Ni passar helt enkelt ihop, ungefär som äpple och kanel gör. Självklart och tryggt.

    Ulrika: Jag har sagt det förr: Din Ronny verkar vara en helt egen sort och … ja…
    Men tack för pratet ikväll. Det är hoppingivandne ändå, det som sker runt mig och jag gör vad jag kan för att stå ut med det. Och nej, självklart är det inte plågsamt. Bara. 😉

    Men jag har ändå vid det här laget sett hur kärlek både dör någon sorts kvävningsdöd och hur den inte alls är är man söker. Det är så lätt att bli en isdrottning som helt enkelt låter sånt pågå runt andra människor men som inte befattar sig med det själv. Säkrast så.

  • newyn

    Jag undrar oftast samma sak. Återkommer lite senare och hoppas på att finna fler svar. Till dess kommer jag nog fortsätta där jag är, som isprinsessa (drottningrollen verkade tagen). Säkrast så. Vågar inte annat.

  • mcsarcne

    Newyn:
    Drottningrollen är tagen.
    Men.
    Jag leker, ytterst ytligt, med tanken på att provocera den lite.
    Egentligen klär den mig inte.

    Du behöver för den sakens skull inte ta upp en eventuellt fallen mantel. För all tydlighets skull, alltså.

  • Singelmamman

    Svarar fast jag inte lyckas. Har en gång gift mig och trodde jag släppte in mannen i mitt liv, men med facit i hand höll jag honom utanför. Och nu, med ny vän, gör jag samma sak. Det handlar om att ha förtroende, och det har jag uppenbarligen inte.

  • Den där kärleken… « Farsan mitt i livet

    […] Den där kärleken… Posted on 2009-11-30 by farsanmittilivet Jag halkade via Nicklas Strandhs listning av bloggande twittrare hos mcsarcne i ett inlägg om Den där kärleken… […]

  • newyn

    Den senaste jag släppte in, öppnade alla dörrar (både de yttre och inre själsliga där ingen annan fått vara) för, slog mig sönder och samman innifrån (med sin kritik, med sina ord, med sina ickehandlingar) utan att för den sakens skull dela ut något av sig själv till mig.
    Så isprinsessa har jag nog varit sen dess, rädslan för att någon mer ska trasa sönder det lilla som finns kvar är helt enkelt för stor. Så att fånga upp manteln när du valt att slänga den kommer nog vara mer av en reflex än något annat.

  • mcsarcne

    Ibland funderar jag en hel del över hur vi väljer människor att släppa nära. Jag menar, varför är det så svårt att se vilka som är bra på riktigt, och vilka som bara verkar bra?
    Det är ju så man blir en isprinsessa; man gör sig mer illa på en annan människa än vad man egentligen tål.

  • studiomannen

    Jag är skild sedan 2 år. Min idé. Vi är sedan dess överens om att det var en bra idé. Har ibland behov av att vara ensam. Men de gångerna är lätträknade.

    Jag går sönder bara jag tänker på att ligga sked, sitta och prata strunt om ingenting samtidigt som man gör ingenting, handla tillsammans på stormarknaden, sträcka lakan och sånt. Det är de vardagliga små tingen jag saknar mest med tvåsamheten. Ett adventsljus speglar sig jävligt säkert hellre i fyra ögon än i två. Trust me. Och jag är ledsen för det. I evighet amen.

    Och jag undrar naturligtvis vad det är för fel på mig. Jag vet inte ifall ni tänker så.

    • mcsarcne

      Visst känner jag igen mig i det du beskriver.
      Dricka kaffe ihop med någon mot en solig vägg i februari, någon att spela alfapet med, ligga sked med, hacka lök ihop med.
      Det kan man göra med vänner, visst, men det blir inte samma sak.
      Intimiteten, där man inte behöver prata hela tiden, utan bara vila i närhet och tystnad.

      Märkligt nog har jag just det inom räckhåll. (Fast jag får offra alfapetandet, misstänker jag)
      Ändå förmår jag inte sträcka ut och ta det.
      Jag känner lycka inför det, men inte inför honom.
      Jag har så svårt att känna något överhuvudtaget, utöver just den där vanliga nära vänskapen.
      Steget över till kärlek undrar jag om jag någonsin förmår ta igen?

  • Ulrika

    Steget över till kärlek är ett steg i tillit och förtröstan. Tillit till att när det blir fel så rättar man till det, förtröstan till att när det verkar vansinne så är det spöken som just kärleken kan driva på flykten.

    Fy faan vad svårt det är egentligen. För man måste utmana sin egen längtan efter trygghet. Tryggast är vi ju i det vi känner igen – vilket inte nödvändigtvis är samma som det vi mår bra av…

  • Eros och Agape « Inquietum es cor nostrum donec requiscat in Te

    […] Jag har lönats – men inte så som jag trodde. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: