Månadsarkiv: januari 2010

Veckans omvändelse

Det är ju egentligen ganska fantastiskt att en människa kan utvecklas så snabbt, så mycket på en vecka.
Från okunskap till kunskap.

Den 21 januari skrev Martin i sin blogg om utbrändhet med orden

Jag menar, har det hänt något speciellt de senaste åren?

Har ni fått färre semesteveckor?
Längre arbetsdagar?
Obetald övertid?
Kortare tvättider?

Eller är det så att när väl diagnosen kom,
började alla känna efter om de hade symptomen?

Jag läste, baxnade och kommenterade.

Och nu exakt en vecka senare inte bara finns fenomenet utan mannen kan också ge oss goda tips och idéer om hur vi ska undvika att bli sjuka.
Vackert så.

Tack för veckans mest lysande kappvändning, och tänk, vad gör man inte för att få ha en egen krönika i Aftonbladet?

Annonser

Att trampa i klaveret.

Det kan man göra.
Det är sällan bra. Det är ofta pinsamt.

Man gör bort sig, man tafsar på chefens fru i fyllan och villan på firmafesten. Man säger helt fel sak till helt fel person i helt fel sammanhag.

Man är klumpig. Man gör en tabbe, en groda, en tavla.

Men när en hög polischef misstänks för våldtäkt är det stötande att kalla det för ett klavertramp

DET, om något, är att göra en tabbe, en groda, en tavla.

Vad värre är.

Det är ett effektivt sätt att förminska brottet, och osynliggöra offren.


Mina stjärnor

Man har bytt bloggläsare.
Till slut.

Så nu kan jag stjärna minnesvärda små karameller, och tänk så lätt det blir att dela med sig av dem då!

Smulgubbe skriver om att levitera. Om hur lycklig i hjärtat man blir av att lämna sitt barn på dagis när barnet uppenbart stortrivs där. Jag känner igen mig. För Lilla Essingen älskar sitt ”Dadi” och kastar sig lyckligt i famnen på fröknarna när de kommer in i rummet, om de så bara varit borta någon minut. När han har tid, och inte leker eller dansar eller målar eller springer eller ritar eller … eller… eller…
Idag, när min värld är full av massor av nysnö önskade jag sannerligen att Smulgubbe kunde få sin dotters rullstol att levitera, om inte annat.
För nog sjutton är det lättare för mig, som helt enkelt tar barnet i famnen och pulsar, istället för att han ska snöa ner sig till nästippen.

Carina har varit på 4-årskontroll med sin dotter och skriver roligt om det. Och visst är det märkligt att det känns ungefär som att åka till bilbesiktningen. Godkänt eller inte?

Kundtjänster.
Är det inte märkligt att det är så svårt att ta hand om de kunder man har?
Jag har en evighetsseg kamp med/mot ComJävlaHem för att få mina digitalkanaler att fungera.
Försäkringsjävlakassan orkar jag inte ens tänka på just nu.
Drottningsylt är arg på Telia och Newyn på Tele2 och Unionens A-kassa
Varför måste det vara sånt krångel med allt jämt??
Kan det inte bara funka?

Peter tar tag i tillvaron och det är stort och starkt. Hurra! Hejja!

Anjo skriver roligt om våndan av att välja lunch.

Alla har vi gått i skolan. Haft bra lärare, haft dåliga lärare. De flesta har vi glömt men vissa minns vi. Enligt Min Humla skriver om en av sina gamla lärare och gör det lysande. Missa inte!

Sorgen efter ett barn går inte att förstå men en stackars pappa försöker.
Hans, och hans bloggande döttrar är det svårt att inte läsa nu. Jag önskar dem allt gott och hoppas att de finner mycket kärlek och styrka i alla kommentarer de får.
Samtidigt så känns det lite märkligt att, för mig som inte alls känner dem, läsa om något så oerhört privat som en stor sorg…

Slutligen har Boppen löst svaret på livets gåta. Han utbrister helt enkelt Heureka!
Jag skrattar, men föredrar Fazers blå, om jag nu ska äta fulchoklad.


Hopp, hopplöshet och ett barns tveklösa pedagogik

En kväll för nu ganska många år sedan gjorde jag mig fin hemma hos Jeez, jag hade varit barnvakt till hennes pojk under dagen. Jag skulle på Date på kvällen. Träffa en vacker man som jag var mycket förälskad i. En man med mycket vidhängande trassel och stök och mina vänner såg med förfäran dramat fortsätta.
Vi skulle äta middag tillsammans. Somligt skulle redas ut. Annat skulle förlåtas. Jag var helt inställd på att vara vackrast av alla, mest åtråvärd av alla och han fick gärna krypa en smula.
Vilket han märkligt nog också gjorde.

Jag fick en liten present.

En liten sån där meningslöshet, en liten liten bok med små citat om hopp, guldfärgad och söt och självklart var det helt rätt.
För var det något jag önskade mig så var det just hopp.

Hopp om något som jag – och alla runt omkring mig – redan egentligen visste, förstod och begrep var ett hopplöst projekt.

Men man är ju inte så smart alla gånger.

Nå.
Det det blev ju självklart en katastrof, alltihop, och jag slickade såren länge.

Så sitter jag här på min ända och läser lite bloggar när jag hör ett oroväckande ljud.
Barn-Ensamt-I-Badrum.

Det är INTE bra.

Jag studsar upp.

Barnet är lycklig, öppnar toalocket och pekar förtjust. ”Titta!!”

Och där ligger den, den minimala lilla guldboken.

Ja, vad säger vi om den pedagogiken?


Kändisskapets bördor

Jag promenerar i all ödmjukhet i hooden. Det är eftermiddag, grådaskigt, ett par minusgrader. Söndag. Jag svänger in på ICA:n away from home, köper två mjölk, två yoghurt, lite bröd, ett paket kaffe och lite välling. Jo, och ett paket jäst.
Ställer påsen i korgen i vagnens underrede.
I vagnen sover barnet djupt.

Jag sneddar över parkeringen. Går över gatan. Snubblar över brödet och vällingen som ramlar ur påsen, ut i snömodden och jag svär en smula.
Stoppar tillbaks specerierna.

Föga anar jag att jag är iaktagen.
Föga anar jag att jag fått två Stalkers.

Men så är det.

I all stillhet promenerar jag vidare. In i centrumanläggningen.
Försöker få köpa nya hörlurar till min mp3:spelare men världen verkar inte gilla hörlurar med neckstrap längre så det blir ingen affär.
Illa.
Irriterande.

Väl hemma gör jag lite mellis till barnet, som vaknat.
Plockar ordning på matvarorna.
Svär över att jag glömt köpa ägg.

Sätter mig vid datorn.
Öppnar upp twitter.

@mcsarcne Tappade du något på din promenad? #nyfiken

Eh?

Jo. Iaktagen var jag ju. En bit bort stod mina twittrande grannar. Såg mig på håll. När de sedan passerar platsen där jag stått ser de ett kaffepaket i snön.

Jajösses.

Jo.
Jag har fått tillbaks det.

Världen är en ganska fantastisk plats ibland.


Osby Minette 90

Ja. Han heter så, en av mina bästa vänner.
Troget hjälper han mig när jag behöver honom.
Varje dag.
Tidigt och sent.
I nöden och vinterkräksjukans tid.

Urgammal.
Okänd för Google.
Men trogen.

Kära tvättmaskin. Hur skulle jag överleva utan dig?


…Okej…?!

Jo.
Är det ok om jag tar Mamma med mig? Hon har velat komma och hälsa på dig så länge och…

Jo.
Jag tycker om Lilla Essingens Farmor.
Faktiskt väldigt mycket.
Men jag har gärna någorlunda städat när det kommer hit folk.

Adrenalinpåslag, någon?