Dagsarkiv: januari 1, 2010

Same procedure as any year…

Jag är inte speciellt synsk.

I morgon kommer vi att läsa och höra om folk, som skjutit bort tre fingrar med en nyårsraket.
Vi kommer få höra om den där raketen som landade på en balkong, eller flög in genom ett fönster, startade en brand i ett sovrum. Gudskelov hann man få ut barnet som sov där inne/Tragiskt nog dog barnet som sov där inne.
Någon kommer att ha räknat ut hur mycket pengar folk köpt raketer och smällare för och hur många polio- och malariavaccindoser de istället kunnat bekosta.
Någon annan kommer att ha räknat ut hur mycket kadmium, koppar och annat skit som vi smutsat ner den luft vi andas.
Jag kommer irriterat sparka på åtskilliga stora papplådor, som märkligt nog är för tunga för de som köpt dem och burit ut dem, att bära hem eftersig, efter det att de bränt av sitt innehåll.
Vi kommer läsa om panikslagna hundar.

Ja.
Jag tycker om fyrverkerier.
Riktiga fyrverkerier. Såna som pyrotekniker gör i ordning och skjuter av.

Sånt skit som säljs för några hundralappar eller tusenlappar på mackar och på ÖB har jag inga som helst problem att överleva utan.
Skitmesiga. Bara en massa oljud. Inte speciellt imponerande.

Snälla, förbjud skiten!

Får jag sova nu?

———————————————————
Update:

Balkongbrand Järfälla
Balkongbrand Huddinge
Balkongbrand Botkyrka


Excerpt.

”Excerpts are optioinal hand-crafted summaries of you content that can be used in your theme.”

Jo, man bör väl skriva en sammanfattning av året, av årtiondet, av livet en dag som denna.
Så jag sätter mig och bläddrar bland gamla dagboksanteckningar. Vad har hänt i år, vad har hänt de senaste åren? Ja, jösses. Det är en del.
En gång skrev jag – i ett slutet forum – en lång biografi om mig själv. Jag läser om, och förvånas över att det faktiskt är läsbart, rent textmässigt.
Nej.
Jag tänker inte lägga ut de texterna här.

Men jag konstaterar.
00-talet har varit ett tufft årtionde för mig.
För exakt tio år sedan firade jag nyår i Jokkmokk, tillsammans med Mannen med de blå ögonen. Redan då var Europe tillräckligt mycket föredettingar för att ha en konsert där senare på kvällen, på Talvatis is. Frostdimman låg tät i luften, och av fyrverkeriet syntes inte mycket. Vi skålade i Champagne som frös i glasen.
Vi älskade varandra som besatta, vi jobbade som galningar, vi slet något så vansinnigt för att få ihop vardagspusslet, ekonomin, tillvaron. Älgjakt, Gahko-bak, kalkonslakt. Han byggde mig ett hönshus och det är en av de bästa presenter jag någonsin fått.
Jag bytte jobb, trodde att det skulle bli bra, lönen var väldigt mycket bättre, men det gick faktiskt fullständigt åt helvete. Jag blev utsatt för utstuderad mobbing, gick i väggen och var sjukskriven helt eller delvis under mer än tre år. Det enda positiva med det är väl att det hände då och inte nu. Då fick man fortfarande vara sjukskriven om man var sjuk.
Vi hittade hussvamp i grunden på huset, inga försäkringar täckte, vi slet, sanerade, rev. Vi fick fantastisk hjälp från grannar och vänner, men det var ändå en oerhört tung tid.
Vi slet ihjäl oss.
Båda två.
Kärleken, den som var ment att hålla ett liv, nöttes ner.

Övernattningslägenheten i Luleå blev mitt hem. Lilla Fröken Morrhår håller mig vid liv. Jag törs inte öppna dörren om det ringer på, om jag inte vet vem som ringer på. Får maxpuls av absolut ingenting. Jag får hjälp tillslut, går bl.a. i terapi i två år. Jag blir inbjuden till Quicksilver, lär känna människor som ännu idag är nära och fantastiska vänner.Flirt blev en trogen vän och under en period mer än en vän, men när vi blev sams om att det faktiskt inte var mer än så så längtade jag hem igen, hem till Stockholm.

Jag krockar med en Brandman. Blir mycket förälskad, mot bättre vetande, gör mig illa men överlever, väldigt mycket klokare.

Jag ser till att flytta, inser att jag får ta ett ”skitjobb” men också att det inte var så mycket skitjobb som jag trott, utan trivs oväntat bra. Har omvärderat mycket, har helt förlorat alla ambitioner om karriär jag någonsin eventuellt haft.
Jag träffar Lilla Essingens Pappa. Mer tänker jag inte säga om det, annat än att han sket i det blå skåpet, att det föddes ett barn, att han skärpte till sig oerhört och förtjänar cred för det.

Men viktigast är självklart det som hände i juni 2008.
Lilla Essingen.

Ikväll blir det ingen frusen champagne på Talvatis is. Det blir lite glögg, det blir lite glass, det blir nog en skinkmacka eller två.
Det blir en tidig kväll.

I morgon bitti jobbar jag, och det stör mig inte det minsta.

Jag hoppas att kommande årtionde bjuder på mer vin än vatten.
För mig och för dig.
Jag hoppas jag kan fortsätta räkna tacksamheterna – livet blir så mycket lättare då.

Gott Nytt År!