Pay up, please.

Du har varit i situationen massor av gånger. Du vet.
Träffa ny människa.
Prata lite.
Vad pratar vi om? Jo, jobbet.

”Och vad jobbar du med?”
Då är det fint att för det första kunna svara.
Alltså att ha ett jobb.
Då är det fint att för det andra ha ett trevligt jobb.
Jo, jag är Webdesigner/Projektledare för yadayada/Jurist på whatever…
Då är det inte alltid roligt att svara helt sant.

Jo, jag är Personlig Assistent. Nej, inte för någon flådig businessman som jag ringer och fixar saker åt.

Jag är Personlig Assistent till en kille som är riktigt riktigt sjuk.

Ibland blir det lite tyst när man svarar det. Eftersom det genast ingår en påminnelse om svaghet, sjukdom och dödlighet i fortsättningen på det samtalet.
Ibland blir det lite tyst eftersom det är ett skitjobb. Bokstavligen talat. Något ingen annan vill ha.
Ungefär som den där städerskan Mymlan skriver så välfunnet om.
Fast jag är svensk.
Alltså är jag en smula misslyckad som har ett sånt jobb.
Särskilt när jag avslöjar att jag har en betydligt mer avancerad utbildning eller bara för att göra det ordentligt, två utbildningar.

Räddningen i samtalet blir ofta att höja mig till skyarna. Över hur fantastisk jag är som gör ett så viktigt jobb. Vilken tur att jag finns.
Jotack.
Det är ett viktigt jobb.
Bra mycket viktigare än mången webdesigners och projektledares.
Visst.
Jag gör absolut skillnad i en människas liv. Mitt jobb är att göra en människas överlevnad till ett värdigt liv. Skitviktigt faktiskt.
Tänk, vi är överens.

Så varför har jag då så sopigt betalt?

”Fram för mer beröm till städare, taxichaufförer och andra som gör sitt jobb och gör det bra, vare sig de är invandrare eller ej.

Även om det faktiskt är så att många invandrare inte är så skitnödiga och lata som många svenskar som vägrar befatta sig med en viss typ av jobb, kanske på grund av stigmatiseringen? Det kanske har att göra med att de i högre grad än svenskfödda är tvingade att ta tag i sin egen situation på grund av diskriminering hos arbetsgivare, det kan också ha att göra med att många som kommer från andra länder fått lära sig att den som vill ha något gjort får så lov att göra det själv, istället för att vänta på att staten eller ”samhället” ska ta sitt ansvar för individen.

Oavsett vilket, så kan vi väl sluta stigmatisera de där jobben som få av oss vill göra, men alla vill ha utförda? Själv kan jag inte torka andras skit utan att kräkas, och är precis som Edvard full av beundran inför alla andra som faktiskt gör det. Och tacksam så in i helvete, för att jag slipper.”

Vet ni.
Jag tar gärna en timlön som ligger i paritet med mitt ansvar istället för all världens beundran.