Månadsarkiv: februari 2010

Hubba Bubba

Varför måste sköljmedel lukta bubbelgum?

*uäck!!*

Note to self: Köp parfymfritt, pucko!


Let’s spread the love

Med tanke på #wordnesskampanjen så landar Sjumilaklivs Söndagssjua lämpligt i söndagsförmiddagen.

Lista sju favoritbloggar.
Det är inte lätt, för det är många jag följer med stort intresse.
Abbes öden och äventyr går inte att inte fängslas av, Abbe-pappan är en gudabenådad skribent och fotograf.
Mymlan är som en dynamo, ständigt producerar hon klokskaper, som pärlor på en tråd.
Alla som gillar att laga mat borde läsa Lottas och Martins bloggar.
Linda och D ska äntligen bli föräldrar.
Men de här känner ni redan till.
Det är stora, kända bloggar, flera av dem har också vunnit priser, så jag tänker faktiskt inte lista dem, utan … letar vidare i min Google Reader.

1&2 Det finns en del uttryck som jag inte riktigt förstår. ”Mamma-blogg” är ett sånt. När slutar en blogg vara en blogg och övergår till att vara en Mamma-blogg?
Jag vet inte om Drottningsylt är en mammablogg, men mamma är hon, precis som att hennes sambo Joshua-Tree är pappa. Har han en Pappablogg då? Båda två är lysande bloggare, på olika sätt. Hon skildrar livet hon är i med bitsk ironi och han…Ja, Joshen är bra, riktigt bra, den sortens politiker vi behöver, men har för få av. Alldeles för få av.
Se, där har vi två av de sju på listan!

3 I Skuggan av ett Världsarv är en fotoblogg med humor, jag får mig ofta ett rejält gapskratt när han har uppdaterat. Nej. Rent bildsköna är sällan bilderna, men jag kan inte låta bli att undra hur han fått till en del av dem…

4 EMTEÄRRHORA är en blogg jag började följa mitt under tunnelbanekaoset i förra veckan. Eländes elände att jag inte hittat den förr! En informativ och intressant blogg om tunnelbanor..! Dessutom ger den ofta matigare information än SL’s sida, vilket man kan fundera över. Men jag undrar – finns det inga pendeltågförare och busschaufförer som bloggar? Hur är det att köra pendeltåg som aldrig är i tid, eller att sitta och köra ersättningsbuss när man vet att en buss rymmer 120 personer och det står trehundra och väntar vid hållplatsen, i -15, och de väntat för länge?

5 Rapport från Blommaland är en märklig och underlig liten blogg som också får mig att skratta. Jag gillar bössan Kalle, och de underliga kufar som bor i Blommaland. Ja, Blomman i Blommalandet skildrar en verklighet som antagligen är ungefär lika intressant och spännande som min, men på ett helt nytt sätt…

6 Sigge är en ovanlig katt. Eller egentligen en helt vanlig katt, men mer skrivkunnig än de flesta andra katter jag känner. Han har mycket att göra, så han bloggar inte så ofta, men när det sker, ler jag alltid igenkännande. Ja. Jag måste verkligen styra upp kattbristen i mitt hem.

7 Sist, men inte minst, har vi en mamma (ja, är det här en mammablogg?) som berättar om sin riddarprinsessa. Jag vet att många av er redan följer Smulgubbe, men jag kan helt enkelt inte nämna henne. Hon är bara helt underbar.

Det svåra med en sån här lista är de andra.
Alla de andra jag läser, men som inte blir nämnda.
För jag läser ju många, berörs av er och ni förtjänar absolut att vara med på en lista.
Men nu skulle det ju bara vara sju i en söndagssjua så … ja, jag kanske får fortsätta nästa söndag, helt enkelt?


Bekräftelse – oh, how we like it!

Jag har en liten blogg.
Den är min, den är liten. (Avslöjar jag hur få träffar jag har skrattar ni bara åt mig så det gör jag inte!)
Jag är inte speciellt seriös och jag bygger definitivt inte något varumärke runt mig och min person.

Det handlar mer om att skriva ner reflektioner och tankar, eftersom jag annars glömmer. Ja, jag har ju det där sönderstressade icke-minnet. Jag glömmer det jag inte vill glömma, men kommer ihåg förvånansvärt mycket dravel.
Men skriver jag finns det kvar, då kan jag åtminstone läsa om det, även om jag glömt det jag skrivit om. (Blev det där alls begripligt?)
Jag hade kunnat skriva ner det i en anteckningsbok här hemma.
Men nej, jag har en blogg, på det där folktomma stället, ”Internet”.

Det händer att andra människor läser bloggen min.
Det händer till och med att jag får kommentarer.
Jag blir lika glad varje gång.
Egentligen oavsett vad som står i kommentaren.
Någon gång länkar någon till något jag skrivit och då blir jag rent av mallig.

Hos Mymlan läser jag om Olof B[eta]s och Tomas Tvivlarens kampanj #Wordness och ja.
Det är ju därför jag har en blogg och inte en anteckningsbok.
Tänk att någon tycker att det jag tänkt är tillräckligt intressant för att man ska orka kommentera det..!?
Det är bra.
Det är bra på riktigt.

Så skriver jag ett litet skitinlägg, en lista, och helt plötsligt får jag ett mail från Sjumilakliv. ”Du är med på Knuff.se” och hon bifogar dessutom en skärmdump.

Jag förstår verkligen ingenting.
Vad gör jag där? Det lär väl gå över ganska fort, så jag får passa på att njuta av mina korta minuters bloggkändisskap (Hehe).
Det känns onekligen lite som att vara en liten liten mus som springer omkring där elefanter dansar. De är duktiga på att dansa, och trampar inte på mig, men jag … tar det lite lugnt ändå.

Någon läser det jag skriver.
Någon tycker något om det jag skrivit, det jag tänkt.
Någon delar med sig av en åsikt i en kommentar, eller länkar till mig och jag blir helt enkelt glad.

Ja.
Låt oss fortsätta att bekräfta varandra – med det inte sagt att vi ska hålla med varandra i tid och otid, det skulle ju bli oändligt långtråkigt! – men vi läser varandras ord och tankar och så reflekterar vi, och klickar vidare till nästa blogg eller så berättar vi om reflektionen och gör någon glad.

Tänk.
Att min lilla blogg fanns en liten stund på Knuff?!
Att två länkningar till ett inlägg räckte för att ett inlägg skulle hamna där?
(Men varför inte ett bättreinlägg, när vi nu får så fin reklam??)


En liten bluff.

Barnet ska sova.
Det är kväll.
Kväll efter en lång rolig dag, massor av lek på dagis, duplobygg och mammaärminklätterställning-lek. Frukost, lunch och middag. Mellis däremellan.
Barnet är trött.

Men

Barnet vill inte sova.
Nu är det inget ovanligt.
Moderskapet är inte speciellt chockad, om man säger så.

Han står i sängen så fort jag vänder ryggen till.
Piper.

”Upp!”

Nej, hjärtat, säger jag och lägger honom ner igen.

Strax står han där igen.

”Upp! Upp!”

Det är dags att sova nu, hjärtat, kontrar jag och lägger honom ner ytterligare en gång.

Beslutsamt ställer han sig upp igen.

”Bajs!”

Va, frågar moderskapet förvånat, har du bajsat? Nej, det tror jag inte på..?

Men likväl måste man kolla. Knäpper upp pyamasen, gluttar ner i blöjan.

Inget bajs.

När jag ser barnets insikt; inte ens nu fick jag komma upp, biter jag ihop om ett skratt.

En stund senare sover han, min lille simulant.

—————————————————————————————————————-

Här står om en annan typ av bluff. Trist på alla sätt.


Listad dag.

DAGENS VILL HA: Sömn.
DAGENS KLÄDSEL: Jeans, vit stickad jumper, halsbandet från Carina
DAGENS SMINK: Smink? Ja faktiskt, för en gångs skull lite läppstift
DAGENS FRISYR: Halvrisig hästsvans
DAGENS HÄNDELSE: Sniffat ett av mina gudbarn i nacken. Ätit lunch med en vän och fick inte bara mat utan också shitloads med myror i huvudet. Överraskat en annan vän.
DAGENS LÅT: Hmm… P1, gills det?
DAGENS PLANER: Eftersom klockan är nästan tio på kvällen så … är de avklarade. De blev ungefär som väntat.
DAGENS SAKNAD: Den där tvåsamheten. Den ordlösa, trygga.
DAGENS DUMMASTE: Idag har varit en bra dag, så jag kommer faktiskt inte på så mycket att gnälla över..?!
DAGENS SJUKA: Barnet är inte riktigt kurant. Det kan bli en VAB-dag i morgon.
DAGENS DROG: Bekräftelse. Tänk att någon tror på mig och visar det så konkret!
DAGENS KRAM: Barnet. Oräkneliga gånger. Bästvännen. Lunchsällskapet. Lillasyster. En kramrik dag. En välsignad dag.
DAGENS PUSS: Barnet klättrade upp i favoritfrökens famn på dagis, vände sig om mot mig och gjorde en riktig slängkyss till mig… 🙂
ElefantlåsTro Hopp och Kärlek

DAGENS KÖP: Äntligen. Jag unnade mig en fin present idag. Ett armband från Troldekugler.
Jag köpte en armlänk, ett elefantlås och en berlock, ”tro, hopp och kärlek”
Jag fick dessutom tag på mer garn till min sjal.

DAGENS GODIS: Inget alls. Fast jag har varit grymt chokladsugen hela kvällen. GRYMT. Fatta att jag köpt praliner idag, och gett bort!!. Inte minsta lilla tjuvning. GRYMT sugen.
DAGENS HUMÖR: Glad. Rent av lycklig.


”Pappa Jobba!!”

Jo.
Han säger det, och jag har funderat på varför.
För det gör ju iofs pappa emellanåt, men det spelar ju mindre roll.
Lilla Essingen träffar sin pappa i bästa fall varje helg. Oftare blir det varannan helg, och ibland dröjer det ännu längre.
Och så mycket jobbar inte pappa.
Pappa är hemma hos sig, förklarar jag. Men ska vi ringa till pappa? Och så gör vi det.
Barnet älskar det, älskar att prata i telefon, med pappa, med morfar och någon gång har jag varit elak nog att ge honom luren istället för att idas jiddra med någon telefonförsäljare.
Han pratar, lyckligt.

I brist på telefoner kan man använda ungefär vadsomhelst. Han tar en sko, en leksaksbil, några duplobitar eller en fjärrkontroll och lägger mot örat och säger lyckligt Heeeej!

Så hämtar jag honom på dagis och får äntligen förklaringen på vad han menar, vaddå ”Pappa jobba!”

….för på dagis ringer telefonen, och han rusar för att få prata, för det är ju pappa, varpå personalen svarar; Nej, Liten Essing, Det är inte Pappa. Pappa Jobbar.

Jag tror att det ringer ofta på dagis.


En stads blodomlopp.

Alla de där självklara funktionerna man behöver i sin vardag för att den ska fungera, vad gör man när de helt plötsligt inte gör det?

Tunnelbanan klappar ihop.
Det samtidigt som pendeltågen stökar och bökar och inte går, eller går ibland, eller står längs med spår, bakom något annat pendeltåg som slutat gå.
Det är söndag kväll och jag anar att morgondagen kommer att bli knölig.
Morgonen kommer och jag lämnar Lilla Essingen ovanligt tidigt på dagis.
Jag är tidig till gullmarsplan. Väntar i 25 minuter på en ersättningsbuss söderut och är på jobbet bara någon kvart försenad. Acceptabelt under rådande förhållanden.
Någon timme senare försöker en kollega penetrera det då fullt utblommade kaoset på samma plats, hon får nog och ger upp – åker hem igen. (”Förlåt, men jag klarar inte det här, jag tar första buss som kommer – till dig, eller hem…”)
Timing är alltså bra. Det gäller att vara tidig, att vara före alla andra, då går det någorlunda.

Hem samma dag blir det värre.
För att göra en lång historia kort så är jag glad för mitt norrländska ursprung.
Jag vet att det bara är korkat att frysa.
Att man kan klä sig mot kyla.
Att det är fult att vara blåfrusen och snyggt att vara påpälsad och rödrosig.
Näbbstövlar – de är inte det varmaste jag har, men de är bra! – täckbyxor, rejäl mössa och handskar. Dunjackan använder jag jämt.

På tisdagen gjorde jag likadant. Early Bird, väntade med ett barn i famnen på att dagis skulle öppna, och det lönade sig. Jag var I TID på jobbet. Exakt halv åtta knackar jag på dörren, och överraskar min kollega ordentligt. Nästan så att jag väckte henne.
Till lunch dansar jag av lycka i köket, genom fönstret ser jag t-banestationen, och blå- och silverfärgade tåg som passerar i god ordning.
Lycka!
No more chaos!

För jag har ju tur.
Jag hade ju kunnat bo kvar i Norsborg fortfarande…
Nu är lyckligtvis även röda linjen igång igen, enligt SL:s hemsida.

Men det blir tydligt, de här dagarna, hur sårbar vår stad är, och hur beroende vi alla är av fungerande kollektivtrafik.
Det blir också tydligt att en stad av den här storleken snabbt korkas igen, trafikinfarkt är ett talande ord, av biltrafik och att det inte är möjligt att bygga vägar som räcker till, om alla ska köra bil.
Det spelar ingen roll hur många ersättningsbussar man sätter in från Liljeholmen, om man sen åker ut och parkerar dem på motorvägen. Där blir de inte av med sin last. Då blir människor stående.
Jag förstår frustrationen.
Jag förstår paniken.

Jag förstår också SL-personalens frustration.

Under tiden fortsätter nyhetsrapporteringen i dags- och kvällstidningarna. Ord och fraser som ’skylla ifrån sig’, ‘heter det’, ’skuld’, ‘vem bär ansvaret’ och liknande går att finna i nästan varenda artikel. Flera förare valde att gå hem istället för att vänta på ersättningsbussar. De ville inte åka i uniform. (Några åkte till och från jobbet i privata ytterkläder.) En kollega hade kontaktat TX för att få veta om det fanns personaltransporter av något slag, det fanns inte. Föraren gick hem. Andra hade försökt vänta in bussar, men hade förståeligt blivit kontinuerligt utfrågade av resenärerna om när och var vilka bussar avgick. Maktlösheten var stor både hos dem och resenärerna.

Trafikrapportören från Radio Stockholm konstaterade fascinerat att morgonrusningen övergick i eftermiddagsrusning utan att hinna sluta rusa (eller så var det precis det som hände. Inget rusande, alltså.)
Man kallade både essingeleden och drottningholmsvägen för ”parkeringsplats” och köerna in mot stan från ytterområdena var milslånga. I morse t.ex. hörde jag om köslut in mot stan vid Jakobsberg. Någon kvart senare började det tätna i Kallhäll för att ännu en stund senare bromsa upp redan i Kungsängen.
Det är långt från Kungsängen till Essingeöarna.
Och olyckor.
Massvis av olyckor.
Det blir så när bilarna är för många, när människorna är stressade och irriterade och väglaget riktigt dåligt.
Min haningebuss blev nästintill av med en backspegel, och några minuter senare åker vi förbi gubbängsavfarten, där just en buss hamnat på tvären.

Nu är tunnelbanan igång igen.
Tack Gode Gud för det.
Månne man nu få ordning på Pendeltågen också.
Och allvarligt.
Nu.
NU kan vi väl börja satsa på riktigt på den kollektivtrafik vi har, inte bara plöja ner alla pengar i den nya Citybanan (Den är nödvändig, visst!) utan också satsa på pendeltågen och tunnelbanan:
Den spårbundna trafiken är stadens blodomlopp.
Utan den dör staden sotdöden.