Skrikipanikmagknip?

För tredje kvällen i rad, vid halvtio-tio, vaknar barnet och bara skriker rätt ut. Jag misstänker både magknip och mardrömmar.
Vrålandet är halvt hysteriskt och utan tröst.
Napp vill man inte ha.
I sängen vill man inte vara.

Man vill absolut inte vara i mammafamnen. Skrikåpanik på hög nivå.

Ok.

Jag släpper lös pojken då, så ser jag väl vad han gör?
Stapplar omkring, gråter tröstlöst. Rasar ihop på golvet, ålar, gråter.

Jag undrar, älskade, har du vaknat ordentligt, drömmer du fortfarande?
Jag är inte säker, men lyckas inte få ordentlig kontakt med honom.

Hittar honom stående på golvet invid min säng.
Jag får för mig att han vill ha något i sängen, men förstår inte vad, så jag lyfter upp honom.
Han kravlar omkring och verkar något mindre förtvivlad så jag klappar lite på honom, och sträcker mig efter vällingflaskan.

Jaha, nu duger den.

…och så somnar han om.

Jag önskar så att jag begrep vad som är fel.

Tre kvällar på rad.
Något är det, men tydligen är det bättre att sova i mammasängen än den egna.
Nåja.
Värre kan det ju vara.

Vad är det man brukar säga för att trösta sig?

”Det är bara en fas”

Om mcsarcne

Essa. Enastående. Ensamstående. Essantiell, emotionell. Elitistisk, Egoistisk Elemmírëansk Eller bara en massa trams..! Visa alla inlägg av mcsarcne

6 responses to “Skrikipanikmagknip?

  • Drottningen

    Ja! Sådär håller vår också på, fast vid 23. Skriker och skriker och är otröstlig och sen klappar han ihop och sover. Ibland efter bara några minuter, men ibland tar det ju.. eh.. rätt lång tid. Sen sover han jättebra ett tag igen innan det börjar om.

  • Mc_Andersson

    Låter jobbigt. Jag kan bara föreställa mig hur hjälplös du måste känna dig. Tur ändå att mammas säng duger. Njut med honom. 🙂

  • Jeez

    Jag gissar på mardrömmar… jag brukar väcka ordentligt och krama på hårt.

  • mcsarcne

    Jag lyckas alltså inte väcka honom ordentligt. Det känns hårt att hälla vatten el.dyl. på honom, men man kan inte prata med honom, väcka honom så. Han vevar bara med armanra, vill absolut inte att man ska ta i honom eller bära honom.
    Jag har låtit honom hållas några minuter och … ja… vad ska man göra liksom.
    Märkligt är det.

    Är det det här man kallar ”nattskräck”?

    http://bit.ly/cavgtM

  • Carina

    N hade en sån där period när hon var ca 1,5 år. Vid ett par tillfällen lyckades jag ”nå igenom” så att hon slutade åla sig och skrika hysteriskt. Då såg hon helt förvirrad ut. ”Vad gör jag uppe? Varför sitter vi i köket, mamma? Vad händer?” och så…poff…så somnade hon lugnt. Ja, det är nog nattskräck. För N så höll det i sig i ett par veckor men det är säkert väldigt individuellt.

  • mcsarcne

    Jo, Carina.
    Jag tror du har rätt.

    Läser här: http://www.babyvarlden.se/Tema/Tema-kategorier/Somn/Nattskrack-och-mardrommar/

    Och att hålla i, hålla om, trösta gör det bara värre. Märkligt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: