Allt annat än gallimatias

Det är mycket nu.
Ännu en ”fas”

Nu erövrar barnet språket. Han har helt klart koll på vad jag säger och vill, och själv vill han också en massa, och berättar om det.
Det händer att jag förstår vad han menar, men han kommunicerar för fullt.
Jag får skylla mig själv om jag inte hänger med i svängarna.

Det är tur att barn är kloka, och upprepar vad de vill tills tjockskallen med de långa benen begriper.

”Oa’n” är obegripligt tills barnet står och sträcker sig nedanför köksbänken.
Tillslut fattar mamman. ”Är du törstig? Vill du ha vatten?”

Vi står och väntar på en buss, vi ska hem till mormor. Förbi kommer en hjullastare. Barnet pekar och förklarar: ”Tator” (r:et ligger långt in i munnen, gränsar till ett j)
”Bil” och ”Buss” har han björnkoll på.

Han blir glad när vi bär hem pulkan från Mormor (där vi glömde den sist).
Han blir förtvivlad när vi inte LEKER med den, utan går direkt från bussen och in i porten (sen kväll, pyamasåvällingdags) utan att passera Snödriva.
”Ull’a!!”
Jag lovar dyrt och heligt att vi ska åka pulka i morgon och när man lovar ett barn något så är det lag. Så i morgon ska vi ut och åka pulka. No matter what.
Det är lätt att höra vad han säger, det är ett ord han använt mycket – på dagis.
Jag har aldrig hört det förut.

Vi sitter och bläddrar i en av pekböckerna.
Han visar: ”Boll”, ”bil”, ”bapp”, ”tåg”, ”uff”
Fram och åter, och han vet minsann vad som är vad.

Vi är hemma hos Carina och helt plötsligt pekar han upp mot taket och bä-ä-ar. Och mycket riktigt. På köksgardinerna finns det en massa stiliserade får.

Att han förstår vad som är ok och vad som inte är det blir tydligt när han upptäcker att han kan klättra upp på tv-bänken. Då når man knapparna på tv:ns översida och om knappar tycker man. Mycket.
Mamman gillar inte projektet.
Rent principiellt vill hon inte ha barn uppepå möbler.
Dessutom kan man ramla ner, man kan välta en tv, mycket kan gå snett där.
Så mamman säger: ”Gå ner från TVbänken, hjärtat”
Barnet bara: Ja, mamma.
Eller inte.
I själva verket säger barnet ”Ja-a”, nickar och skiter i att kliva ner, utan fortsätter lyckligt att spela flipper på tv:n.
Mamman säger till igen. Och igen.

Sen lyfter hon ner pojken, och med det ramlar himlen ner över Haninge.
Tårarna sprutar. Duploklossar flyger. En panna dunkas i ett golv. (Ok..?)
Sen kommer barnet på att han minsann ska ha en napp.
Och det ska han ju inte, för det ska man bara ha när man ska sova.
I över en kvart är barnet urförbannat.
Det där med att krama och trösta är helt meningslöst för jag, den onda mamman, är bara den hemskaste människan i världen och det finns ingen gräns på misären här.

Och jag tänker stillsamt.
Ok.
Du är 20 månader.
Det är drygt ett år kvar tills du är en trotsig treåring.
Här gäller det att vara konsekvent, tydlig och oändligt envis, annars kommer jag få ett litet helvete då.

Annonser

Om mcsarcne

Essa. Enastående. Ensamstående. Essantiell, emotionell. Elitistisk, Egoistisk Elemmírëansk Eller bara en massa trams..! Visa alla inlägg av mcsarcne

6 responses to “Allt annat än gallimatias

  • Ulrica

    En underbar beskrivning om hur det var. Erövringen av språket, trotset och det underbara i att se hur ens barn tar nästa stora steg i utvecklingen.

  • Eva

    Det är ju så mycket de ska lära sig.
    Tänk vad de erövrar under sina första 12 månader.
    Tänk allt som de gör för första gången.
    I livet.
    Tanken svindlar.
    Tänk vilken befrielse det måste vara för varje ord som klaras av.
    Fantastiskt.

    Jag har en son som är nitton månader och han kommunicerar hela tiden men de två orden han använder är mamma och pappa (tror vi) och det är inte alltför ofta han använder de med någon reson.
    Många gissningar blir det.
    😉

  • mcsarcne

    Ja, en annan rolig sak är ”Ja” och ”Nej” och gesterna att nicka och skaka på huvudet.

    ”Vill du ha mjölk?”

    Huvudskak till svar.
    Trettio sekunder senare sträcker han sig mot mjölkpaketet på bordet och säger ”ölk!”

    Eller.

    ”Vill du ha mjölk?”
    ”Ja!” (+energiskt huvudskak)
    Eh?
    Man häller upp lite mjölk.
    Trettio sekunder senare har barnen en liten mjölkpöl att köra runt skeden i. Jahapp.

    Det är antagligen JAG som gör fel här, misstänker jag 🙂

  • Fia

    Appropå ”trots” .. (jag sätter det inom fnuttar, för jag är lite av skolan att jag tvivlar på att det är trots det handlar om. Men i alla fall..)

    Jag kom på med min snart-treåring (något jag inte insåg med min snart-femåring) att det ofta har att göra med att han vill få bestämma. Just stå på tv-bänken och trycka på knappar kanske inte är det bästa att han får bestämma att han vill göra – men avledning med en annan valsituation där han kan bestämma vad han vill göra kan ibland funka för att komma bort från den situation man inte vill ha. Ibland, being the magic word :D.

  • Maria

    Hej! Hittade hit från glömda ord och gallimatias
    Jag märkte aldrig av någon trotsålder med mina två barn (i år 12 och 10). Kanske för att jag inte kände någon med barn, när jag fick mina? Jag hade ju hört ordet, men visste inte när det var meningen att den skulle komma. Gillar inte om man säger -vilket jag hört föräldrar säga- när barnet protesterar, att det bara är trotsåldern. Ibland har man fog för sina reaktioner. Jämför: Även om jag blir extra irriterad när jag har mens, så kan jag ju ändå ha anledning att bli det, eller hur?

    • mcsarcne

      Jo, visst kan man ha fog för att säga nej, men många föräldrar kan nog vittna om ”trotsåldern” som fenomen.
      Jag tröstar mig med att jag är av ovanligt segt virke och att ont krut inte förgås så lätt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: