Om att skidra i lössnö

I ett tidigare liv, åh, det är länge sedan nu, levde jag i Byn, långt norrut och jag levde i kärlek.
Passionerad vild och hämningslös kärlek.
Den där självklara, kompromisslösa och uppslukande sorten.
Emellanåt en smula förbrännande och förgörande.
Men ändå, i stort god.
Det var ett enkelt liv, om än omständligt, men det jagades, det fiskades. Man bakade Gahko och man kokade palt.
En sommar fick man ett hönshus i present och det är en fröjd att höra hönsens GodMorgonkackel och därpå NuHarJagLagtMittÄgg-kackel.

Men nu var det vinter.
Kallvinter, massor av snö.
Nu, så här många år efteråt minns jag inte vad som utlöste det hela men något av dessa barn, de där barnen som jag fick på köpet, som var goda och underbara på alla sätt, men som valt mig lika lite som jag valt dem med allt vad det innebär, något av dessa barn lyckades för en gångs skull få sinnet att rinna på mig.
Det händer inte ofta.
Det händer faktiskt alldeles för sällan.
Vrede kan vara en bra sak, för ur vrede föds kraft och förändringsvilja.
Jag blir sällan arg, och alltför ofta ledsen.
I sorg bor förtvivlan och passivitet.

Men vad det nu var som hände så hände det ordentligt.
Jag var ensam hemma med dessa barn, deras pappa var någonannanstans och något gjorde mig så vansinnigt provocerad att jag helt enkelt, i mörkret och kylan, klev i nokiastövlarna, drog på mig dunjackan och ställde mig på skidorna. Bättre fly än illa fäkta. För jag var så arg så arg att jag nog aldrig varit så arg förut. Jag var så arg att jag kunnat slå till någon och att slå barn… Jag ställde mig på de där breda rejäla tegsnässkidorna. Såna skidor som man använder när man skidrar, skidrar på riktigt, utan spår, utan pistmaskiner.
Och jag for.
Ut i mörkret.
Ut i skogen.
Över odlingen, ner över myren.
Bort mot Jåttom, ut över sjön.
Himlen mörk, stjärnorna klara och gnistrande, rimfrost i håret och tårarna rinnande.

Helt utan mål.
Åt det hållet kommer man ingenstans. Det är väglöst i flera mil.
Men jag är arg.
Jävlar så jag skidrar.
I helvete heller jag tänker vända om, oh no. Nejnej.

Och så hör jag snöskotern långt bakom mig.
Helvete.
Det är svårt att smita på skidor.
Man lämnar liksom spår efter sig.
Men i helvete jag tänker göra det enkelt.
Jag lämnar det översnöade skoterspåret och ger mig ut i lössnön.
In i granskogen, den tätaste och jävligaste jag hittar.
I helvete heller att jag ska hem.

Han kommer självklart ikapp mig, barnafadern.
Han åker i en stor lycka för att genskjuta mig åt fel håll, och jag – fortfarande i vrångan – gör ett lappkast för att vända från honom.
Han får tjata, truga och be för att få mig att acceptera att åka med tillbaks igen.

(Och var skulle jag annars ta vägen?)

Han hade kommit hem, mötts av förtvivlade och uppjagade barn, och förstått att det nog vore bra att fara och hämta hem mig. Resten fick vänta en stund.

Små barn tar man hand om.
De tar emot omsorgen. Lär sig så småningom att le vilket får oss att ge än mer omsorg och gränslös och villkorslös kärlek.
Förmågan att väcka vår kärlek är en överlevnadsstrategi.
Det är ingen tillfällighet att vi inte kan motstå att reagera på små små barn.
Men ju äldre barnen blir, desto mer komplex blir relationen.
Barnen frigör sig, provocerar, testar gränser just för att det är deras jobb – att utvecklas till självständiga personer.
Och vi försöker hålla i lagom hårt, vara trygga men släppa efter, hålla i, hålla emot de värsta galenskaperna.
Det där är inte lätt.
Det är inte lätt.

Och det gör mig fullständigt livrädd.
För nu är det på riktigt.
Nu är det min onge och inga bonusbarn.
En onge som på många sätt bara har mig.

Än så länge är det så lätt.
Han är min onge.
Jag är hans mamma. Vi är centrat i varandras liv.
Än så länge har han långt tills han lyckas rubba mig men jag är ödmjuk inför vad som kommer att komma.
Jag kommer vara trött, han kommer att vara hungrig och trött, han kommer provocera mig och eftersom han är det jag har närmast gör det också då som ondast.

Kärleken, som är så ren och okomplicerad, kommer att bli skavd. Få sprickor och bli kantstött. Säkert inte svagare, det tror jag inte, men det kommer bli mer komplicerat.
Och hur överlever jag det?

Det här skrämmer skiten ur mig.

Tänk om jag inte förmår att älska då?
Tänk om jag börjar tvivla?

Annonser

Om mcsarcne

Essa. Enastående. Ensamstående. Essantiell, emotionell. Elitistisk, Egoistisk Elemmírëansk Eller bara en massa trams..! Visa alla inlägg av mcsarcne

9 responses to “Om att skidra i lössnö

  • Älvan

    Jag tror att man måste skrika och gapa och vara vrånga på varandra för att man ska kunna komma ut på andra sidan och umgås som vuxna. Båda två. Men lätt är det inte. Sen sker det på olika sätt – jag och mamma grälade från det att jag var ett tills jag fyllde tio och var sedan sams tills ja flyttade hemifrån. Då kunde vi gräla på varandra igen.

  • Eva

    Jag har en tonåring också.
    Jag kan tala om att man klarar det.
    Man är hungrig, trött, sur och arg men man klarar det.
    Man tvivlar inte utan man fortsätter älska för det är det enda man kan göra.

    Du har en fördel.
    Du är förberedd på att det ska komma.
    Du kan se vad det är och förstå.
    Även om det är jobbigt så kan du med din hjärna förstå.

    Sen älskar du bara vidare.

  • Camilla

    Jag kan bara instämma med föregående talare. Man slutar inte älska. Någonsin. Oavsett hur mycket man tjafsar och bråkar och skriker. Villkorslös kärlek. Det ÄR skillnad på egna barn och andras ungar. Man kan lära sig att älska ”andras ungar”, men den kärleken är nog inte villkorslös på samma vis.
    Hur arg man än blir på sitt eget barn… Någonstans där i det där ansiktet döljer sig den där minen man bara älskar, den som får hela hjärtat att smälta och man minns små knubbiga händer och mjuka, runda kinder. Nä, det går inte att sluta älska!

  • Kalle

    Vet inte vad jag ska säga! Amen! Men kärleken är ju katalysatorn. Hade man inte älskat hade det ju varit skitsamma. Då hade man ju bara skrattat åt den barnsliga hjärtkrossande envisheten och gått för alltid. Inte tagit åt sig. Men det går ju inte. Och då gör det ont. Då måste man svälja all skit för man vet ju någonstans att den är inte riktig. Inte i mitt fall i alla fall. Allan är ju bara tre. Jag vet att hans ord är verkliga men dess innebörd utan innebörd. Han vill testa, regera – inte skada. Tror jag 🙂

    Skönt att bara dra ändå. Att kunna det. Men jag kan ju inte lämna våra konflikter. Inte lämna en treåring ensam och dra ut på krogen (som det ju blir i den här jävla staden för det är för långt till skidspåret) Jag får på sin höjd smälla i en dörr och ta tio djupa andetag – svälja skiten och försöka igen. Börja om. Men Allan… med mild röst.

    Och sen; när det är över och bra. Om det så är nästa morgon eller bara minuter senare. Minuter efter utbrottet. Eller när han somnat och man går in och ser honom sova – då känner jag ett märkligt lugn. En stark kärlek. Märkligt.

    Odjuret kommer – den där man inte tycker om. Men det passerar förbi lika hastigt. Och man glömmer. Tills nästa gång.

    Tack för länken.

  • M

    Min med! Love actually är verkligen en film man kan se om och om igen!!!

    http://maxiander.blogspot.com/

  • mcsarcne

    Rent intellektuellt vet jag att man inte slutar att älska.
    Det räcker ju att lyfta blicken lite, och se andra föräldrar och andra barn.
    Men ni förstår, jag är lite extra rubbad.
    Så jag litar inte riktigt på att det som fungerar för alla andra fungerar på mig.

    Jag skidrade iväg från de där barnen just för att de var mig så nära – trots att de inte var biologiskt mina, jag klev verkligen i föräldratofflorna med hull och hår, (och nej, Kalle, de var ganska mycket äldre, den äldsta av dem var nog till och med tonåring, och de var fyra i gänget) eftersom jag helt enkelt inte kunde annat. Tålamodet var slut, verktygen var slut, orden var slut.
    De tog slut.

    Jag tror att det här blir svårare och svårare ju äldre barnen blir. Ju större konflikterna blir. Barnen växer ju, argumenterar, läser och använder skallen. Använder de vapen som fungerar – inte självklart de som är ”justa” eller ”logiska”.

    Jag är inte snäll mot mig själv i de här tankarna.
    När jag läser om andra föräldrar som avslöjar sina egna ”misslyckanden” så har jag inte alls svårt att vara generös och förlåtande. (Läs t.ex. gärna http://www.hejaabbe.com/2008/08/erase-and-rewind.html)
    Men mot mig själv är jag inte snäll.
    Alls.

  • bekar

    Den kärleken är bottenlös, men ibland kunde ni vara irriterande som en ”finne i baken”. Kanske därför att ni ibland hade delvis rätt och våra argument var dåliga.

  • mcsarcne

    För alla undrande: bekar är alltså min högt älskade pappa.
    Och notera nu vad han skriver:

    ”Kanske därför att ni ibland hade delvis rätt och våra argument var dåliga”

    Erkännandet, människor, erkännandet!

    Det här är en STOR DAG 😀

    (Pappa! Jag älskar dig!)

  • mcsarcne

    Förlåt, Maxiander, för att det tog tid innan jag godkände din kommentar, den hade fastnat i spamfiltret (?!?) utan att jag såg det 😦

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: