En stads blodomlopp.

Alla de där självklara funktionerna man behöver i sin vardag för att den ska fungera, vad gör man när de helt plötsligt inte gör det?

Tunnelbanan klappar ihop.
Det samtidigt som pendeltågen stökar och bökar och inte går, eller går ibland, eller står längs med spår, bakom något annat pendeltåg som slutat gå.
Det är söndag kväll och jag anar att morgondagen kommer att bli knölig.
Morgonen kommer och jag lämnar Lilla Essingen ovanligt tidigt på dagis.
Jag är tidig till gullmarsplan. Väntar i 25 minuter på en ersättningsbuss söderut och är på jobbet bara någon kvart försenad. Acceptabelt under rådande förhållanden.
Någon timme senare försöker en kollega penetrera det då fullt utblommade kaoset på samma plats, hon får nog och ger upp – åker hem igen. (”Förlåt, men jag klarar inte det här, jag tar första buss som kommer – till dig, eller hem…”)
Timing är alltså bra. Det gäller att vara tidig, att vara före alla andra, då går det någorlunda.

Hem samma dag blir det värre.
För att göra en lång historia kort så är jag glad för mitt norrländska ursprung.
Jag vet att det bara är korkat att frysa.
Att man kan klä sig mot kyla.
Att det är fult att vara blåfrusen och snyggt att vara påpälsad och rödrosig.
Näbbstövlar – de är inte det varmaste jag har, men de är bra! – täckbyxor, rejäl mössa och handskar. Dunjackan använder jag jämt.

På tisdagen gjorde jag likadant. Early Bird, väntade med ett barn i famnen på att dagis skulle öppna, och det lönade sig. Jag var I TID på jobbet. Exakt halv åtta knackar jag på dörren, och överraskar min kollega ordentligt. Nästan så att jag väckte henne.
Till lunch dansar jag av lycka i köket, genom fönstret ser jag t-banestationen, och blå- och silverfärgade tåg som passerar i god ordning.
Lycka!
No more chaos!

För jag har ju tur.
Jag hade ju kunnat bo kvar i Norsborg fortfarande…
Nu är lyckligtvis även röda linjen igång igen, enligt SL:s hemsida.

Men det blir tydligt, de här dagarna, hur sårbar vår stad är, och hur beroende vi alla är av fungerande kollektivtrafik.
Det blir också tydligt att en stad av den här storleken snabbt korkas igen, trafikinfarkt är ett talande ord, av biltrafik och att det inte är möjligt att bygga vägar som räcker till, om alla ska köra bil.
Det spelar ingen roll hur många ersättningsbussar man sätter in från Liljeholmen, om man sen åker ut och parkerar dem på motorvägen. Där blir de inte av med sin last. Då blir människor stående.
Jag förstår frustrationen.
Jag förstår paniken.

Jag förstår också SL-personalens frustration.

Under tiden fortsätter nyhetsrapporteringen i dags- och kvällstidningarna. Ord och fraser som ’skylla ifrån sig’, ‘heter det’, ’skuld’, ‘vem bär ansvaret’ och liknande går att finna i nästan varenda artikel. Flera förare valde att gå hem istället för att vänta på ersättningsbussar. De ville inte åka i uniform. (Några åkte till och från jobbet i privata ytterkläder.) En kollega hade kontaktat TX för att få veta om det fanns personaltransporter av något slag, det fanns inte. Föraren gick hem. Andra hade försökt vänta in bussar, men hade förståeligt blivit kontinuerligt utfrågade av resenärerna om när och var vilka bussar avgick. Maktlösheten var stor både hos dem och resenärerna.

Trafikrapportören från Radio Stockholm konstaterade fascinerat att morgonrusningen övergick i eftermiddagsrusning utan att hinna sluta rusa (eller så var det precis det som hände. Inget rusande, alltså.)
Man kallade både essingeleden och drottningholmsvägen för ”parkeringsplats” och köerna in mot stan från ytterområdena var milslånga. I morse t.ex. hörde jag om köslut in mot stan vid Jakobsberg. Någon kvart senare började det tätna i Kallhäll för att ännu en stund senare bromsa upp redan i Kungsängen.
Det är långt från Kungsängen till Essingeöarna.
Och olyckor.
Massvis av olyckor.
Det blir så när bilarna är för många, när människorna är stressade och irriterade och väglaget riktigt dåligt.
Min haningebuss blev nästintill av med en backspegel, och några minuter senare åker vi förbi gubbängsavfarten, där just en buss hamnat på tvären.

Nu är tunnelbanan igång igen.
Tack Gode Gud för det.
Månne man nu få ordning på Pendeltågen också.
Och allvarligt.
Nu.
NU kan vi väl börja satsa på riktigt på den kollektivtrafik vi har, inte bara plöja ner alla pengar i den nya Citybanan (Den är nödvändig, visst!) utan också satsa på pendeltågen och tunnelbanan:
Den spårbundna trafiken är stadens blodomlopp.
Utan den dör staden sotdöden.

Annonser

Om mcsarcne

Essa. Enastående. Ensamstående. Essantiell, emotionell. Elitistisk, Egoistisk Elemmírëansk Eller bara en massa trams..! Visa alla inlägg av mcsarcne

2 responses to “En stads blodomlopp.

  • bekar

    Lotten?!

  • morc

    Vet du, jag älskar en av trafik-killarna på radio stockholm. Han har Humor och Sarkasm av rätt mått.
    I vintras när det var kallt som bara den, och snöstorm fyllde han glat ut med att ”risken för gräsbränder är väldigt låg”.
    Han bjuder mig många skratt och breda leenden bara för att han tar allt med sådan humor. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: